En vattenläcka gav en ny pusselbit på Linköpings slott

Natten efter vernissageminglet på Linköpings slott väcktes museichefen på Slotts- och domkyrkomuseet av telefonen – Sprinklerlarmet har löst ut. Brandkåren är här. Det rinner vatten i museets bottenvåning. Kom hit!

Mitror i Slotts- och domkyrkomuseets sommarutställning.

Man fick stopp på vattnet, som kom från en sprinklerledning som brustit och dagen efter gjordes en genomgång av förödelsen. Det var golven på museets bottenvåning som blivit dränkta. Det hade forsat ut stora mängder vatten som runnit förbi receptionen och vidare ner i de gamla golvlagren i tornrummet. Golvbjälkarna från 1400-talet låg och badade i vätan och hur det stod till längre ner i golvlagren kunde vi bara gissa. Nu krävdes både snabba och välgenomtänkta insatser.

Slotts- och domkyrkomuseet fick stänga tillfälligt, innan man ens hann börja visa årets utställning om biskopsskrudar. Förvaltare, slottsarkitekt, antikvarie, och diverse experter kallades akut till möte. Statens Fastighetsverk, som förvaltar slottet, gjorde allt som stod i deras makt för att lösa det hela så snabbt det bara gick. Men ändå har det tagit tid – en dryg månad har museet tvingats hålla stängt. Men på måndag öppnar det igen!

Ett hål för sprinklern borras genom grunden från toaletten i receptionen. 

Det har varit många olika specialister inblandade och det är semestertider. Det var också en mängd rent praktiska problem som måste lösas. Hur skulle man t ex kunna torka ut fukten utan att medeltida trävirke torkade för snabbt och föll sönder? Hur skulle man hitta läckan? Var löpte de gamla sprinklerledningarna? Skulle man behöva riva upp golvet i receptionen? Många frågor bollades.

Man valde att dra in två nya sprinklerledningar från ledningsstammen ute på borggården för att inte riskera att den gamla ledningen skulle gå sönder på något nytt ställe där den låg under golvet. Det behövdes tillstånd från antikvariska myndigheter för schaktning på borggården, borrning genom grundmurar och nya ledningsdragningar. Det behövdes grävmaskin, arkeolog, håltagningsfirma, rörläggare, arkitekter, sprinklerexperter, konservatorer, snickare och målare och säkert några till som jag redan glömt. Och så förstås någon som höll ihop det hela. Nu är schakten grävda, ledningarna dragna och inkopplade, vattnet påslaget igen och kvar är lite jobb för snickare och målare.

Slottet är byggt i många etapper från den allra äldsta delen som uppfördes vid mitten av 1100-talet. Under medeltiden bodde biskopen i Linköping här. Vid reformationen fick han flytta på sig och 1527 tog kungen, Gustav Vasa, över biskopens borg. Det var då det blev ett slott. De murar som vi nu borrade hål i var från två olika tider.

Ett tvärsnitt genom borggårdens kulturlager. Till vänster i bild syns hur den nedgrävda 

grundläggningen sticker ut utanför murlivet.

Mot slutet av 1200-talet lät biskopen uppföra ett torn i det nya, moderna byggnadsmaterialet – tegel. Tornet var fem våningar högt med drygt 1,5 m tjocka väggar i bottenvåningen. I botten fanns två stora portar, en mot borggården och en mot domkyrkan. Från bottenvåningen kunde biskopen ta en spiraltrappa som var inbyggd i tornets sydöstra hörn ända upp till skyttevåningen, med dess kreneleringar, högst upp. Nu grävde vi ett schakt på borggården fram till tornets södra vägg och borrade ett hål genom grundläggningen för att dra in den nya sprinklerledningen.

Grundläggningen av biskopens fina tegeltorn från slutet av 1200-talet.

Det här gav oss möjligheten att se hur man grundlagt tornet när det byggdes. Först grävde man ett schakt ner genom de kulturlager som hunnit bildas på borggården under de nästan 150 år som gått sedan det första stenhuset uppfördes. Schaktet grävdes ner i det orörda gruset under kulturlagren. Det var ca 2,5 m brett och 1,2 m djupt. När det var grävt hela vägen där tornets väggar skulle muras upp fyllde man det med stenbumlingar och sand. Det blev en stadig sula att mura väggarna på. På den har sedan tornet, som utgör den östligaste delen av norra flygeln, vilat i drygt 700 år. På den tiden var borggården lägre och dagermuren (som alltså var avsedd att synas ovan mark) börjar redan 0,7 m under dagerns kullerstensbelagda borggård.

Mot det naturliga gruset under kulturlagren fanns spår efter brända stolpar. Det är de 

som ser ut som mörka fläckar på bilden.

När Johan III tagit över som kung efter brodern Erik XIV lät han bl a bygga samman biskopens tegeltorn med slottets huvudlänga. Egentligen behövde han bara bygga en vägg från grunden - den södra mot inre borggården. I öster och väster fanns redan färdiga byggnader och i norr kunde han bygga vidare på en 7 m hög och stabil ringmur, uppförd under senare delen av 1400-talet. Nu fick vi även se grundläggningen från kungens bygge från runt år1590. Även här har man grävt ett schakt som man fyllt med stenbumlingar. Grundläggningen ger ett ojämnare och slarvigare intryck än den medeltida, men det kan vara en synvilla orsakad att det otal sentida ledningsschakt som grävts intill och genom grunden.

Grundläggningen av kung Johans vägg från omkring 1590.

Konstnären Sten Kauppi har komponerat och utfört den 

gyllene biskopskåpan som kunde tas i bruk 2002. Den 

finns till beskådande i årets utställning på slottet.

Nu är det mesta av arbetet klart. Det är bara lite snickeri och målning kvar att göra. Museet kan äntligen öppna och visa årets utställning och allt annat spännande som finns att se innanför de gamla murarna. 

På måndag slår Slotts- och domkyrkomuseet upp portarna igen och inleder med en visning kl 11.00. Sedan är museet öppet varje dag 12.00-16.00 under sommarsäsongen, 10 juli -20 augusti. Dessutom har de visning varje dag kl. 11.00. 

Passa på att titta på slottet. Eller kanske gå en källarvandring en sommarkväll

Det är inget ont som inte har något gott med sig, heter det ju. En otäck vattenläcka och en ny pusselbit kan läggas till vår kunskap om Linköpings slott.

Ann-Charlott Feldt

Arkeolog