fredag 8 april 2016

Mysteriet i Simonstorp

Många gånger samarbetar arkeologer och byggnadsantikvarier med uppdrag ute i våra kyrkor. En s k antikvarisk medverkan som utförs av byggnadsantikvarien kompletteras med en antikvarisk kontroll utförd av arkeologen. Det kan vara så att de byggnadstekniska lösningar som krävs vid en restaurering berör äldre murverk eller gravar. Precis ett sådant uppdrag har vi haft i Simonstorps kyrka, som ligger i norra Östergötland mitt emellan Norrköping och Katrineholm.

Simonstorps kyrka sedd från norr med den norra korsarmen.
Genom ett kungligt brev, gavs år 1640 tillstånd att uppföra ett kapell i Simonstorp. Anledning var det långa avståndet till sockenkyrkan i Kvillinge. Kapellet stod färdigt 1650 och kallades S:t Pers kapell – efter Petrus Franc, som var kyrkoherde i Kvillinge. Inledningsvis utgjordes kapellet enbart av det nuvarande timrade långhuset. Under senare delen av 1660-talet byggdes en sakristia på norrsidan, och ett tiotal år senare tillkom koret med den tresidiga absiden i öster.

År 1697 byggdes en korsarm på norrsidan och sakristian flyttades då till långhusets södra sida. Bygget av korsarmen bekostades av dåvarande ägaren till Rodga säteri, Hans Peter Hellwegh. Korsarmen var ämnad för gårdens folk och kom därför att kallas Rodga-kyrkan. Tornet tillkom 1757 och ett vapenhus uppfördes under 1800-talet.

Nu håller kyrkan på att saneras och renoveras efter ett utbrott av hussvamp. Man byter ut golvbjälklaget och en del av de nedre väggstockarna. Man tar även bort träblandade jord- och grusmassor som legat under golvet. När allt är klart ska det läggas ett nytt trägolv på ett nytt bjälklag.


Det var just när man skulle börja med att avlägsna de svampinfekterade jordmassorna under golvet som byggjobbarna noterade svackor med lösare jord. De började gräva i en svacka för att kontrollera att det inte låg svampangripet trä där och plötsligt dök det upp ett kranium. - Det är väl inte så konstigt när man gräver under ett kyrkgolv kan man tycka. Dock finns uppgifter från 1830 om att det inte ska finnas några gravar inne i kyrkan. Vår byggnadsantikvarie kontaktades och sedan blev jag som arkeolog utskickad för att titta närmare på fyndet.

Den första gropen som undersöktes var placerad mitt den norra korsarmen och den visade sig innehålla ett kranium utan ansiktsben och underkäke. Det låg i en ganska grund, rundad nedgrävning utan några spår av andra skelettdelar. Vad var nu detta? Var det något som hittats när den norra korsarmen byggdes och som tillhörde begravningsplatsen runt kapellet?

Ett par dagar senare var det dags igen. Fler kranier och några andra ben hade hittats i olika svackor under långhusgolvet. När vi var klara med undersökningen hade vi sammanlagt påträffat tolv kranier eller delar av kranier. Till dessa fanns det endast tre underkäkar varav två sannolikt hör ihop med de kraniedelar de påträffades intill. Av övriga ben hittades bara de kraftigaste benen; lårben, överarmsben och bäckenben. Två kranier låg i vad som verkar ha varit spikade trälådor och ett kranium tillsammans med en bit av ett lårben har varit begravt i en vanlig, normalstor gravkista med bevarade kisthandtag.

Ett av de kranier som hittades i resterna av en trälåda har tillhört ett barn i tioårsåldern. Barnets kranium saknade underkäke. Däremot var de två översta halskotorna kvar och som en överraskning – ett pärlband som låg i ett läge som skulle motsvara en plats under hakan på barnet. Pärlbandet bestod av 20 blåbärsstora blåsvarta och 23 tunna små halvgenomskinliga/vita glaspärlor. Pärlor liknande de blåsvarta förekommer bl a i radband.

Pärlorna från barnets grav.

Förutom pärlorna, sju kisthandtag och ett antal kistspikar finns bland fynden även en kritpipa och två kopparmynt. Pipan var av en typ som kan dateras till senare delen av 1600-talet och hittades under golvet i korsarmen. Den hamnade nog där när korsarmen byggdes 1697. De två mynten var ¼ öre från 1637 (drottning Kristina) och 1 skilling från 1842 (Karl XIV Johan) och hittades båda i golvlagret längs den norra sidan av långhuset.

Hur groparna med skelettrester ska tolkas är nu den stora frågan. Det finns inga kompletta gravar. Alla mindre ben som ryggkotor (med undantag för halskotorna i barngraven), revben, hand- och fotben etc, saknas helt. Kan man ha flyttat med ben ur familjegravar i Kvillinge kyrka när man börjar begrava sina döda i Simonstorp? Varför har man då bara valt vissa ben? Nu har vi skickat iväg ben från tre olika personer för 14C-datering. När vi får svar på proverna kan vi fortsätta fundera. Skulle det vara någon bloggläsare som har ett bra förslag till tolkning, så tveka inte att höra av er. Alla tips som kan lösa mysteriet med ”gravarna” i Simonstorp mottages tacksamt.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

8 kommentarer:

  1. En gissning. Kyrkogården har varit liten och man har ofta råkat på ben när man grävt gravar. Merparten av mindre ben har kastats eller grävts ned igen, större ben och fr a skallar har förvarats i ett benhus eller annat utrymme av pietetsskäl. När man byggde till kyrkan fann man det av någon anledning lämpligt att begrava skallarna under kyrkgolvet istället, kanske då de kom i säkert och helgat förvar.

    SvaraRadera
  2. Hej Tomas. Tack för tipset. Vi känner inte till att det skulle funnits någon begravningsplats i Simonstorp innan kapellet stod klart år 1650. Men det är en intressant tråd vi försöker nysta vidare i. Benhus har funnits som företeelse, men kanske inte på alla kyrkogårdar och vi känner inte till något i Simonstorp. Nu väntar vi ivrigt på dateringarna som vi hoppas ska ge oss en ledtråd.
    /Ann-Charlott

    SvaraRadera
  3. Kan man tänka sig att skelett delarna är en deposition? Liknande reliker från helgon?
    Vänlig hälsning
    Erik

    SvaraRadera
  4. Vi har funderat lite i dom banorna och det är möjligt. Det passar dock inte riktigt bra tidsmässigt, då det här är i en tid då helgonkulten inte hör hemma inom den svenska kyrkan. Dessutom ligger benen i många olika gropar under kyrkgolvet. Groparna ligger under långhusets mittgång och i ett stråk från mitten av norra korsarmen och söderut genom kyrkan.
    Hälsningar
    Ann-Charlott

    SvaraRadera
  5. Hej! Nu har jag funderat lite till: Jag har reparerat ett antal kyrkogårdsmurar. Där hittas ofta benrester. Med dessa brukar man förfara på ett av två sätt, antingen lägger man tillbaks dem i muren eller så ordnas en begravning av de samlade benen. Men era benfynd är i separata "gravar". Alltså måste man vid begravningstillfället ha vetat vilket ben som hörde till vem. Särskilt pärlhalsbandet som det lilla barnet fått med sig antyder väl att barnet var känt? Om det skulle gå att fastställa att de begravda personerna dog vid samma tillfälle så skulle det väl i så fall indikera en olycka eller liknande som inte lämnade så mycket kvar av kropparna att begrava? En arbetsplatsolycka vid kyrkbygget eller vid buldanverket? Vänlig hälsning Erik

    SvaraRadera
  6. Hej Erik!
    Det är roligt att du funderar över vårt mysterium. Det troliga är att skallarna och benen begravts någorlunda vid samma tillfälle, om man inte brutit upp kyrkgolvet flera gånger. Om det vore en olycka borde det märkas mer på de ben som finns bevarade. Kanske är det, som du föreslår, i alla fall så att man vet vem respektive skalle tillhör, eftersom de ligger separat placerade.
    Hälsningar Anita Löfgren Ek, byggnadsantikvarie

    SvaraRadera
  7. Hej! Antagligen är det brukspatron Graver själv som är skyldig. Vad annat kan man vänta sig av en person som enligt egen utsago har varit till Blåkulla och tillbaka! Trevlig helg. Erik

    SvaraRadera
  8. Finns trolldom med i bilden?
    Antalet skallar var tolv, som årets månader och som Israels stammar i den helga skrift. Kyrkan byggdes samtidigt med att man i Sverige förföljde häxor och trolldomskunniga. I svartkonstböcker från 1800-talet nämns att vissa ansåg att döingars ben hade särskilda magiska krafter.
    Min fantasifulla gissning är att de olika skelettdelarna fråntagits personer som haft dem av magiska skäl, men att delarna till slut fick komma i vigd jord.

    SvaraRadera