onsdag 23 mars 2016

Påskmeny med fisk hos biskop Brask

Nu är vi mitt inne i påskveckan och i slutet av den långa fastan, som inleddes med fastlagssöndagen den 7 februari i år. Vi passerade midfastosöndagen den 6 mars och Jungfru Marie bebådelsedag den 13 mars. I skrivande stund är det dymmelonsdag – den dag då påskfriden inleds.

Under påskfriden skulle man i stillhet och tystnad tänka på Jesu liv och ångra sina synder. Under medeltiden ringdes inte i kyrkklockorna under de här dagarna. På 1500-talet började man ringa i klockorna med ett dämpat ljud som åstadkoms genom att metallkläppen byttes mot en träkläpp, en dymmel, som användes fram till påskafton.
Linköpings biskopsgård på biskop Brasks tid.

Givetvis påverkades alla aspekter av livet av kyrkoårets växlingar – även maten. I den nyöversatta matordningen från biskop Brasks hushåll kan vi följa vilka rätter som kunde serveras under hela den långa fastan. Den perioden tar upp ett eget avsnitt i matordningen under rubriken Rætther i longafastonne. Maträtterna är uppdelade efter veckodag samt om de är avsedda som middag eller som kvällsmat. Det var nog inte så att alla de rätter som omnämns under en veckodag alltid serverades. Snarare ska de ses som menyförslag där man kunde välja utifrån tillgängliga råvaror. Samtidigt kan vi räkna med att det fanns mer än en maträtt på bordet. Särskilt som det under den långa fastan inte åts någon kvällsmat annat än på söndagarna.

Dymmelonsdagens meny hos biskopen omkring år 1520 såg ut så här:

Kokt sill och stekt spicken lax
Ärtor med spad och sälspäck
Torsk eller lättsaltad fisk
Gelé av ål eller lax
Färsk fisk med salt vatten
Stekt ål
Röding
Frukt

Fisken var givetvis ett viktigt protein under fastetiden, då det inte var tillåtet att äta kött. Vissa fiskar har benämningar som visar varifrån de kommer, t ex bergenfisk, finska gäddor och Rierska byttor, de sistnämnda ska sannolikt översättas med piggvar från Rügen. Andra fiskar kom från biskopens egna ruddammar.

En damm i slottsträdgården.
Genom biskopens gårdspraktika får vi veta mer om fisken. Redan den första januari noteras att man ska låta forsla fisk från Söderköping medan det är slädföre. Notiser om fisk och fiskeredskap återkommer året igenom. I mitten av februari är det dags att köpa skånsk sill och lite tidigare påtalas att de fasta fiskeverken ska ses över. Här finns instruktioner om tillverkning av olika sorters fångstredskap (katsor, mjärdar, nät m m). I slutet av juli noteras att man ska köpa värmländsk spickelax och torr gös på Skänninge marknad. Fiskarna på Häradsskär ska ha lön och norsk fisk ska inhandlas i Lödöse.

Torrfisk importerades från Norge.
I flera medeltida dokument framträder biskopsgården i Munkeboda, vid Norsholm, som ett viktigt fiskeställe. Det var så betydelsefullt att kungen kom att bli engagerad. Vid syn av fisket 1454 dömer östgötalagmannen Erik Nipertz att ett lanawirkke oc bygning för ålfiske i Munkeboda ström, som biskoparna i Linköping och hövitsmannen på Ringstadsholm länge tvistat om, ska förbli i samma skick som hittills. Synen hölls på order av kung Karl (Knutsson Bonde) och det påpekas att rannsakning skett såväl i drottning Margaretas tid (1389-1412), som för 30 år sedan. Biskop Brask refererar senare till domen och 1524 påpekar han att hans fiske inte berör kungsådran utan höll sig på norra sidan.

Vid olika arkeologiska undersökningar på Linköpings medeltida biskopsgård (Linköpings slott) har stora mängder fiskben och fiskfjäll grävts fram. Bland alla ben som hittats var fiskbenen det största och mest varierade benmaterialet. Det är även denna grupp som uppvisar störst variation i biskopens matordning. Förutom den enkla benämningen fisk, finns fjorton olika sorters fiskar omnämnda; sill, strömming, lax, gös, gädda, braxen, långa, röding, makrill, torsk, nejonöga, ål, flundra och siklöja. Av dessa har nio sorter identifierats bland fiskbenen som grävts fram. De som saknas bland benfynden är långa, röding, makrill, nejonöga och siklöja.

Vi vet inte exakt vilka arter som ingår i det som kallas Norsk fisk, stockfisk, spettfisk, Bergenfisk och småfisk. Norsk fisk och Bergenfisk är sannolikt namn på torskfiskar. Förutom torsk finns bland fiskbenen även kummel och lyrtorsk, arter som båda tillhör torskfiskarna. Ben från mört och löja tillhör säkert det som i matsedlarna benämns småfisk. Bland fiskbenen finns även karpfisk (kanske ruda från biskopens egna dammar), öring, sik, lake och abborre som inte omnämns i handskriften, såvida de inte döljs bland alla de fiskar som ingår i olika rätter utan att arten specificeras.

Benfynd från undersökningar på Linköpings slott.

Efter sju veckors fasta med fisk av olika slag på menyn återkommer så kötträtterna på biskopens bord på påskdagen. Dessutom blir det även ett kvällsmål. Fiskarna försvinner dock inte helt. När det i menyn noteras att en maträtt är till hela bordet visar det att vissa, rätter var reserverade för de förnämsta personerna.

Påskdagens meny hos biskop Brask:

Förstek till hela bordet (stek som förrätt)
Vinsoppa
Grovmat (kan vara t ex stek av nötkött)
Ägg till hela bordet
Lummer (något som kan liknas vid svartsoppa eller blodpudding)
Färsk fisk med salat vatten
En inbakad rätt
Småstek
Ost och frukt

Till kvällen:
Äggmjölk
Grovmat
En fiskrätt
Äggkaka
Steken och osten

Nu har ni fått tips på påskmenyer. Tyvärr kan jag inte bjuda på några recept. Mer idéer, menyer och mycket annat finns i boken Biskop Brasks måltider. Svensk mat mellan medeltid och renässans. Där finns dessutom en massa trevlig läsning.

Glad Påsk
Ann-Charlott Feldt
Arkelog

måndag 14 mars 2016

Biskop Brasks måltider – årets matbok

352 spännande sidor.
Nu finns den här - boken vi började arbeta med för drygt två år sedan. Det blev en imponerande lunta på 352 sidor och med bidrag från 13 forskare. Hela boken har sin grund i en handskrift med den föga upphetsande benämningen KH 54. Men om inte benämningen låter spännande så är innehållet desto mer intressant.

KH 54 är en handskrift från biskops Brasks tid och den förvaras på Linköpings Stiftsbibliotek. Den berättar om mat och hushållning vid biskopens hov, på Linköpings biskopsgård (numera Linköpings slott) omkring år 1520. Här finns biskopens matordning, d v s matsedlar för olika tillfällen. Vad tycks om stekt oljebröd med olja, honung och örter till stekta siklöjor och med syltade päron till efterrätt på långfredagen? Förutom matsedlarna har gårdspraktikan (d v s en kalender som berättar vad som ska göras under året) och instruktionerna för tjänstefolket, som ingår i handskriften, översatts.

Slottet speglar sig i en gammal damm.
Handskriften är den bästa källa vi har till senmedeltidens mat och måltider och för första gången har hela delen som handlar om hushåll blivit översatt till modern svenska. Ett imponerande arbete utfört av docent Hedda Gunneng. Övriga artiklar i boken ska ses som kommentarer till handskriftens text och sätter in den i sitt sammanhang.

I boken kan vi läsa om biskopen som chef och hans kansli, maten som en spegling av biskopens roll i samhället, svensk renässansmatkultur och teologin vid biskopens bord. Matordningen har jämförts med samtida material från Stockholms rådhus och Vadstena kloster. Vi får titta närmare på finska gäddor, ostar, socker och senmedeltida fiskdammar med rudor i. Vi får dessutom hälsa på i kvarnen och sågen och se spåren av vårt dagliga bröd ute i landskapet och på de historiska kartorna. Själv har jag nöjet att ta med läsaren på en tur bland kök, källare och köksavfall på Linköpings medeltida biskopsgård.

Trevlig läsning
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog 


tisdag 8 mars 2016

Modedocka, helgon eller leksak?

Kvinnofiguren från Trädgårdstorget i Linköping.

Rubriken skulle kunna vara en lite provokativ inledning av ett debattinlägg om kvinnans roll – i synnerhet som det här skrivs den 8:e mars, d v s på den internationella kvinnodagen. Men så är inte fallet. Istället rör det sig om en liten kvinnofigur i keramik som hittades för många år sedan vid en utgrävning på Trädgårdstorget i Linköping.

I den första fyndgenomgången, då för nära ett kvartssekel sedan, noterades fyndet som ”ornerat skaft” till en trefotsgryta. I vintras gick vi igenom fyndmaterialet igen och upptäckte att det ju inte bara var ett dekorativt mönster utan en liten kvinnofigur av rödbränt lergods. Vid en första anblick tycktes dateringen självklar trots att huvudet på figuren saknades – hon hade en lång klänning med hög midja och puffärmar samt något som såg ut som en sjal som hängde ner från armarna. Den måste ju bara vara empire, d v s tidigt 1800-tal.

Men var hade den tillverkats? Och var det en leksak eller något annat? Det var här det började krångla till sig, men också bli riktigt spännande. Figuren visades upp för att antal kunniga kollegor från olika håll i landet och en utropade – Jamen det är ju en ”Püppchen”! Det visade sig att ”min empiredam” inte alls var från tidigt 1800-tal utan hörde hemma i medeltiden, nån gång under 1300-1400-tal.

Exempel på tyska figurer.
Det finns flera olika varianter av s k Püppchen ute i Europa och min dam verkar tillhöra en grupp som kallas ”Kruseler Püppchen” efter sin stora och krusade hätta. Men tyvärr så saknar ju Linköpings-damen huvud så vi kan inte vara helt säkra på att hon haft en sådan hätta.

Nu fortsätter arbetet med att försöka sätta in Linköpingsdamen i sitt sammanhang, både internationellt och lokalt. Kan det ha varit en leksak? Hon är moderiktigt klädd så skulle kunna vara en sorts modedocka, som vi känner från senare århundraden. Det kan även röra sig om en religiös statyett föreställande något helgon.



Många frågor återstår att besvara så jag snokar vidare.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

tisdag 1 mars 2016

Ubba och Ragna reste en sten i Hycklinge

Hycklinge socken ligger i Kinda kommun i södra Östergötland, på gränsen till Småland. Både natur- och kulturgeografiskt hör trakten till det sydsvenska höglandet. Landskapet är kuperat och rikt på skogar och sjöar. Kyrkbyn ligger vid stranden av sjön Åsunden. Socknen omnämns första gången i en handling från 1315. Det har troligen funnits en kyrka på platsen redan vid 1100-talets slut.

Under några oktoberdagar 1992 grävdes ett drygt meterbrett schakt runt hela kyrkan med grävmaskin. Schaktningen inleddes på kyrkans södra sida och ganska snart kunde maskinen lyfta upp en stor rund sandstenshäll och strax därefter ett ovalt granitblock. Granitblocket visade sig vara ett mycket speciellt fynd.

Kyrkoherde Hans Merseburg hjälper till med tolkningen av den latinska texten

När jord och grus sköljts bort upptäcktes att stenen var försedd med ristningar på fram- och baksida, samt på en liten plan yta uppe på toppen. Förutom ristningarna sågs inga spår av bearbetning på stenen utan den tycktes vara naturligt formad. Den var skadad i sin övre del och längs ena sidan. Dess grovkornighet borde ha gjort att den var mindre lämpad för ristningar men trots det har man av någon anledning valt att använda den.


Samtliga tre sidor är försedda med kors. Kanske har det med det heliga tretalet och treenigheten att göra. Korsen är i samtliga fall utformade på samma sätt med ändstavar (d v s korsade armar) på både korsarmarna och på stammens överdel. Kors av likartad typ förekommer under ungmissionen (omkring 950-1020). Snarlika kors kan även återfinnas under högmissionen (omkring 1020-1060). På dessa är dock stam och tvärarm lika långa.


På stenens fram- och baksida finns text på latin, i huvudsak skriven med majuskelbokstäver. På den ena sidan är texten inramad av en enkel slinga med inrullade ändar. Texten är fullt läsbar och en tolkning har gjorts. På den ena sidan, inramad av slingan finns en bön som lyder ”PRETE PATER NOSTER PRO ANIM EIUS SITA” vilket i fri översättning kan tolkas som uppmaningen ”Bed Fader Vår för själen (på) denna plats”. På den andra sidan står ”UbbA  RAGNA ME FECIT” vilket kan översättas med ”Ubba (och) Ragna gjorde mig”. Varför stenen gjordes, över vem den rests och för vems själ man ska be Fader vår framgår inte.
Renritad version av den dokumentation som Sune Ljungstedt utförde på plats.

På båda textsidorna finns korsen instuckna på vad som kan tyckas ett lite slarvigt sätt. På bönesidan är korset placerat stående mitt i ordet ANIM. På den andra sidan är korset liggande och uppochnedvänt i förhållande till texten. På denna sida markerar korset inledningen eller alternativt avslutningen av textslingan.

Den ristade stenen, som är 1,5 m hög, har varit avsedd att stå upp för att kunna ses från båda sidor. Del av stenen som varit avsedd att vara nere i marken kan maximalt ha varit 0,45 m, om hela texten och den inramande slingan ska vara synliga ovan mark, så det är troligt att den varit kilad på något sätt för att inte falla.

Stenen har utifrån korsens och bokstävernas utformning bedömts som tidigmedeltida. Ingen liknande sten är känd i landet. Den närmaste parallellen till vår sten är en sten från Öreryds kyrka i Småland. Stenen i Öreryd är försedd både med runor och majuskelbokstäver. Runt dess kant löper en runinskrift med första delen av bönen Ave Maria på latin. Innanför denna inramning finns en text med latinska majuskler som tolkats ”Här vilar Magnus och Helena Läs Ave Maria”.

Djurklous avritning från år 1870 av stenen från Öreryd.

Det som bland annat skiljer båda stenarna åt är funktionen. Stenen från Öreryd är en liggande gravhäll med inskription på en sida medan stenen från Hycklinge uppenbart varit avsedd att ses stående. Dessutom saknar Hycklingestenen helt inslag av runor. De latinska bokstäverna är dock av samma typ. Det kan innebära att stenarna är någorlunda samtidiga.

Idag finns Ubba och Ragnas sten i Hycklinge kyrkas vapenhus. På plats kan besökare fundera över vilka Ubba och Ragna var och över vem de rest stenen. Det står också var och en fritt att be Fader vår även om vi inte vet för vilken själ som vi förväntas be för.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog