fredag 16 december 2016

Janstorp – gården som försvann

Under den tidiga hösten i år utredde vi några platser som kan komma att beröras av Ostlänken – den planerade höghastighetsjärnvägen mellan Stockholm och Linköping. På en plats på Bäckeby ägor, söder om E4:an, inte långt från Cirkel K-macken i Norsholm, låg en gång en liten gård - Janstorp. I fornminnesregistret är platsen registrerad som RAÄ 434:1 i Skärkinds socken.
Gårdstomten till Janstorp. I bakgrunden till höger skymtar E4:an.
Man kan se ett syrenbuskage redan från motorvägen, men vad mer skulle vi hitta när vi utredde platsen? Givetvis tänkte vi oss att det skulle finnas spår efter grunderna till bostadshuset och ladugården. Kanske spår efter ytterligare någon byggnad och självklart skulle där finnas ett spismursröse som visade vilket hus som var bostadshus. Dessutom räknade vi med att hitta skräp efter de generationer av människor som bott där.

Janstorp, eller Jaenstorp och Johanstorp som namnet skrivs på 1700-talets lantmäteriakter och i 1800-talets kyrkböcker, finns belagt redan 1691. Det är ett skattlagt torp. Under 1600-talet blev många torp skattlagda som självständiga fastigheter jämförbara med mindre gårdar på 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. 1800-talets kyrkböcker uppger att Janstorp är på 1/8 mantal. Mantalet berättar hur mycket skatt gården ansågs kunna klara av.

Gränsbestämningskarta från år 1819 som visar bebyggelsen på
Janstorps tomt. Karta från Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D99-11:2
Gården finns utritad på de historiska kartorna från 1702, 1819 och 1821. I beskrivningen till 1819 års karta, som upprättas i samband med gärdsgårdsdelning mot grannbyarna, får vi veta att Janstorps gårdstomt och kålland ligger innanför ett staket. Gårdens övriga mark (åker, äng och hagmark) ligger samman med Bäckebys ägor. På kartan från samma tillfälle har lantmätaren ritat ut såväl byggnader som kålland på Janstorp. Vid det tillfället fanns tre byggnader på gården.

Senare, år 1863 när gården är öde, sker laga skiftet i Bäckeby. På kartan från skiftet kan man ana konturerna efter en eller möjligen två byggnader. Kanske är det husgrunder man velat markera. Kanske står fortfarande byggnader kvar efter den siste som bodde där. I beskrivningen till laga skiftet anges att området är en ängstomt som kallas Janstorpstäppan.

Karta från laga skiftet 1863 med Janstorp inringat (Lantmäterimyndighetens arkiv, akt 05-skd-125)
I arkiven kan vi följa vilka som ägt och bott på Janstorp ända fram till 1860. Från 1739, som är den tidigaste husförhörslängden i Skärkind och hundra år framåt är det samma familj som brukar gården. Först genom Carl Carlsson och Lena Persdotter fram till 1780. Därefter Eric Carlsson och Brita Abrahamsdotter till 1796 då Carl Ericsson och Hedvig Persdotter tar över. År 1825 brukas gården av den fjärde generationen av släkten; Eric Carlsson med hustrun Brita Ericsdotter. Dom är båda i 30-årsåldern och där finns även drängen Jonas Jonsson, Erics mor Hedvig Persdotter som är änka och hennes fosterson; gossen Peter Persson. Vid den här tiden ägs gården av nämndemannen Jan Jaensson i Fristad och Sven Jaensson i Åby.

Eric och Brita flyttar från gården 1838 och under en kort tid är en av ägarna, Sven, skriven där innan en ny familj flyttar in. Den här gången är det förre kyrkvärden Jonas Jonsson som är i 60-årsåldern som flyttar in med sin 14 år yngre hustru Anna Maja Jonsdotter och sönerna Eric och Jonas. Mannen avlider efter bara ett par år och resten av familjen flyttar därifrån, varpå gården står obebodd i två år. Därefter brukas den av personer som inte bor där. I husförhörslängden för åren 1856-1860 noteras att Janstorp ägs av ”alla bönder i Bäckeby ¼ vardera och de brukar var och en sitt”.

Under de år som Janstorp inte brukas av någon som bor på platsen finns det periodvis i alla fall människor bosatta där. 1845 flyttar skomakaren Herman Hagman in med hustrun Anna Cajsa Olofsdotter. Då noterar prästen av Anna Cajsa fått två barn innan hon gifte sig. Paret bor bara ett år på Janstorp varefter det står öde i sex år. De sista som bor på platsen är ett äldre par, Eric Ericsson och Maja Ericsdotter, som flyttar in 1852. De står som utfattiga och när hustrun dör 1860 flyttar mannen till fattighuset.

Vi söker spår efter bebyggelsen på Janstorp.
Men vad hittade vi då för spår efter alla om bott på platsen? Ja, inte fanns där några konstruktioner, som husgrunder eller spismursröse. I den östra delen av gårdstunet finns lite spridda och oordnade stenar (kanske rester efter syllstensgrunder) och där hittade vi ett tjugotal skärvor av lergods och några få flintgodsskärvor. Mitt på gårdstunet är det berg i dagen och där ligger ett litet röjningsröse. Den västra delen av gårdstunet är delvis överväxt av ett gammalt syrenbuskage. I en provgrop intill syrenerna hittades ytterligare några små skärvor lergods. I ett av provschakten i åkern intill dök det upp ett par skaftbitar till kritpipor. Dessutom hittades två små glasskärvor och ett par små bitar av något järnföremål. Det var allt.
Keramikskärvor från Janstorp.
Området var svåröverskådligt och belamrat med jordmassor som lagts upp i sen tid och som innehöll modernt skräp som t ex trasiga cementrör. Vid något tillfälle verkar det som om man röjt bort alla spår efter gården. Efter alla de människor som levt och vistats där under 170 år hittade vi knappt 50 små fragment.

Det fanns dock några spännande konstruktioner intill gårdsplatsen. Vid en bergskant på norra sidan om den lilla brukningsvägen som går förbi Janstorp, finns en kallmurad lintorkningsgrop. Strax intill lintorkningsgropen hittade Historiska museets arkeologer en jordkällare och stenålderslämningar när de drog ett provschakt där. Inom vårt utredningsområde fanns ett område med stora härdar ute i åkern söder om Janstorps gårdsplats. De är ännu inte daterade men vi misstänker att de är från järnåldern.

En kallmurad lintorkningsgrop norr om Janstorp.
Ann-Charlott Feldt, 
Arkeolog 

måndag 14 november 2016

Nytt om de mystiska gravarna i Simonstorp

I våras berättade vi om de underliga skelettfynden under golvet i Simonstorps kyrka. Det var när man skulle ta bort jordmassor infekterade med hussvamp som man hittade gropar med människoben. Det är väl inte så konstigt när man gräver under ett kyrkgolv, kan man tycka. Dock finns det uppgifter från år 1830 om att det inte ska finnas några gravar inne i kyrkan. Dessutom var det inte kompletta gravar utan vad som tycks vara utvalda ben - kranier med och utan underkäke, lårben samt något enstaka överarmsben och bäckenben.


Nu har vi fått dateringar på tre av ”gravarna”. Vi har dessutom nystat i så många olika trådar vi hittat, för att förstå vad som egentligen hänt och varför skelettdelarna hamnat under golvet. Vi har ringt runt till folk som kan den lokala historien. Vi har skickat ut frågor på olika nätforum. Och givetvis har vi själva snokat runt i arkiv och kyrkböcker. Inget av allt detta har gjort oss så mycket klokare även om vi fått in många förslag och idéer.

Dateringen av gravarna
Dateringarna från Ångströmlaboratoriet var både till hjälp och skapade förvirring. De gav inte det där perfekta svaret men ändå en hel del information. Benen kan inte vara äldre än mitten av 1600-talet, d v s samtida med kyrkbygget eller yngre. Eftersom benen är så pass unga går det inte att få en tidsgräns framåt med hjälp av 14C-datering, utan vi får nöja oss med ”efter 1650” som svar. Alla tre gravarna som daterades gav samma resultat.

Dateringen innebär att vi nu vet att benen inte kommer från några äldre familjegravar i Kvillinge som togs med till den nya kyrkplatsen. Det var min egen favoritteori som föll med ett brak. Jag som nästan kunde se framför mig hur några simonstorpsbor i skydd av mörkret smög sig in i Kvillinge kyrka och hämtade ett lårben från farmor Kristina och ett kranium från gammelmorfar Ragnar. Vi vet också att det inte är några förhistoriska gravar som man stött på och av någon anledning återbegravt under kyrkgolvet. Inte heller kan det vara fråga om medeltida reliker.


Vad vet vi?
Vad vi vet är att ett kungligt brev daterat år 1640 gav tillstånd att uppföra ett kapell i Simonstorp. Kapellet, bestående enbart av ett långhus, stod klart 1650. Under senare delen av 1660-talet byggdes en sakristia på norrsidan. Ett tiotal år senare tillkom koret med den tresidiga absiden i öster. År 1697 byggdes en korsarm på norrsidan och sakristian flyttades då till långhusets södra sida. Tornet tillkom 1757 och ett vapenhus uppfördes under 1800-talet.

När det gäller den fasta inredningen så fick kapellet en predikstol 1698. Mellan åren 1720 och 1729 blir det en ny bänkinredning och ca 120 år senare byggs orgelläktaren. År 1909 sker en omfattande omgestaltning av kyrkans inredning - golven läggs om, bänkinredningen från 1700-talet byts ut och predikstolen flyttas m m. De arbetena innebär bl a att bänkarnas kvartersindelning omdisponerades.


Det finns m a o flera tillfällen man kan ha brutit upp golven och då haft möjlighet att gräva ner skelettdelarna. Groparna med ben är placerade under mittgången och en tidigare korsgång som gått in i den norra korsarmen, samt närmast södra väggen. Därför är det inte helt säkert att man lagt ner benen vid ett och samma tillfälle. Gångarna i kyrkan har ju varit tillgängliga hela tiden, ända fram till renoveringen 1909, utan att man behövt flytta bort bänkar och annan inredning. Det verkar dock mindre troligt att man har brutit upp delar av golvet vid många olika tillfällen utan att någon skulle känna till det.

Utifrån datering, placering och kyrkans byggnadshistoria kan vi på ganska säkra grunder anta att gravarna kommit på plats tidigast i samband med att norra korsarmen byggs 1697 och senast före (eller i samband med?) renoveringen 1909. Mer osäkert, men ändå ganska troligt, är att de nedgrävda benen redan var bortglömda då prästen i Simonstorp år 1830 skriver att det inte finns några gravar inne i kyrkan. Kan det ha skett i samband med att kyrkan får ny bänkinredning på 1720-talet? Då kanske man passade på att byta ut delar av golvet. Dessutom är det tillräckligt långt tillbaka i tiden för att de nedgrävda benen ska ha glömts bort när prästen skriver att det inte finns några gravar år 1830 och det ligger gott och väl inom ramen för C14-dateringarna.

Varför och vilka?
Då har vi de besvärliga frågorna: Varför grävdes benen ner där? och Vilka är det som delvis blivit begravda under kyrkgolvet? Vi vet att det är både barn och vuxna. Det finns spår efter en kista och två mindre trälådor med skelettdelar i. Resten av ”gravarna” består av grunda gropar med ben. Om benen har legat i säckar eller någon annan form av enklare förpackning vet vi inte. Vi har inte kunnat se spår av något sådant men det går inte att utesluta.

En vanlig gissning är att benen skulle komma från söndergrävda gravar på kyrkogården och att de större benen kanske samlats samman och först placerats i benhus. Varifrån de senare flyttats in under golvet. Vi känner inte till något benhus i Simonstorp men det behöver inte betyda att det inte funnits ett sådant. Det är en möjlig förklaring.

Ett spännande förslag är att det skulle handla om trolldom. Antalet skallar var tolv, som årets månader och som Israels stammar i den heliga skrift. Kyrkan byggdes samtidigt med att man i Sverige förföljde häxor och trolldomskunniga. De dödas ben ansågs ha särskilda magiska krafter. Kan det vara skelettrester som hittats hemma hos en häxa och som till slut fått komma i vigd jord? Det som talar mot förslaget  är mängden ben. Troligen var en häxa nöjd med en skalle och kanske några fingerben från någon avrättad brottsling.

Ett intressant förslag var att benen skulle tillhöra personer som dött samtidigt i någon form av olycka. En sådan tolkning förklarar dock inte varför det endast är vissa utvalda ben som ligger i groparna. En möjlighet skulle förstås vara att det rör sig om förolyckade personer som först begravts i ovigd jord på en helt annan plats. Senare – efter att köttet multnat bort – har man grävt upp dem och fört med sig större ben till kyrkans vigda jord. Den idén satte oss på spåren av en stor ”olycka” som drabbade landet i början av 1700-talet.

Kan de vara från pesten 1710-1700?
Kan gravarna vara spår efter pesten? Först kontrollerade vi i Simonstorps Död- och begravningsbok från den aktuella tiden. Och visst hade även folk från Simonstorp strukit med i farsoten. I dödboken anges att de döda begravdes på en annan plats än på kyrkogården. Den 23 oktober noterar prästen följande: Den 23 oktober blefwe 4 lijk i Storkerstorp som blifwit af then gånbare fahrsoten döde och nedsatte ther i backen. Sammanlagt finns det noteringar om tolv minst personer som dött pesten i socknen.

Dödboken för åren 1662-1711 i Simonstorp Akt CI:1, s 114, år 1711
Kan det vara så att man passade på att föra ben från pestgravarna till kyrkan och begravde dem under kyrkgolvet i samband med att den nya bänkinredningen sattes in på 1720-talet?  Om begravningarna skett i en grusbacke kanske de döda hunnit förmultna så pass att det var lätt att ta upp några större ben och låta resten vara kvar. Dessutom kunde man hålla isär de olika personerna. Något som det faktum att benen inte ligger i en enda stor bengrop utan är nedgrävda i enskilda gropar tyder på.

Om det är pestoffer som vi hittat, var begravningarna under kyrkgolvet något som man förmodligen inte talade om. Dessutom var det förbjudet att begrava de som dött i pest på kyrkogården eller i kyrkan. Detta förbud ska också ha gällt flyttning av de som begravts på pestbacken in till kyrkogården. Kanske var begravningarna under kyrkgolvet utförda i hemlighet. Kanske har det skett med prästens tillstånd men utan att några noteringar om det gjordes i kyrkboken. När en präst hundra år senare hävdade att det inte fanns några gravar i kyrkan var han nog i god tro och begravningarna var sannolikt helt bortglömda – om de någonsin varit kända i en större krets.


Fortfarande är vi intresserade av alla tips och idéer som kan lösa mysteriet med gravarna i Simonstorp. Är det pestoffer? Eller kan det vara så enkelt att det är ben från gravar som skadats på kyrkogården i samband med att sakristian år 1697 flyttades till långhusets södra sida? Vi hoppas fortfarande på att någon ska råka snubbla över ett dokument i ett arkiv som ger oss berättelsen om vad som egentligen skedde en gång för länge sedan i Simonstorp.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


Läs mer om pesten i boken Pestbacken som gavs ut av Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Blekinge år 2007.

måndag 10 oktober 2016

Fajans från 1600-talet och moderna källare

Inmätning av ett fundament.
Nu har vi arbetat med en arkeologisk förundersökning i kvarteret Ruddammen i Norrköping i drygt en vecka. Arbetet i fält kommer att bli klart under den här veckan. Hittills har vi grävt sökschakt i ungefär två tredjedelar av undersökningsområdet. Totalt handlar det om ca 1700 m2 som ska förundersökas. Området ligger inom en del av staden där bebyggelsen etableras först efter medeltiden. På 1500-talet har det sannolikt hört till Norrköpings hus, en kungsgård uppförd av Gustav Vasa.

För några år sedan undersökte Arkeologikonsult en tomt i kvarterets norra del, ut mot Trädgårdsgatan. Där hittade man bebyggelse och odlingslämningar som kunde delas in i sex olika faser från början av 1600-talet till nutid. Där fanns småskalig trähusbebyggelse, ett stenhus med källare, tomtdiken och staket. I området hade odlats både tobak och medicinalväxter.

Vi tittade ner i resterna av en källare från 1916.
Den första delen av den undersökning vi nu arbetar med gick snabbt. Vi lokaliserade källarna till de hus som senast stått i hörnet Skepparegatan - Nya Rådstugugatan. Där kunde vi konstatera att det inte fanns några äldre lämningar kvar. Husen uppfördes 1916 och källarna var grävda genom alla äldre lager, ända ner i blåleran. Källarna hade fyllts upp med skrot efter att husen rivits. Här fanns gott om byggskrot men också något som likande rester av en trådgardin med en bit av en kornisch. Bland skrotet fanns t o m en källardörr av plåt med en bit vidhängande dörrkarm.

Skärvor av fajans.
Ungefär mitt på undersökningsområdet har vi hittat rester efter en brunn under ett tjockt lager med träflis. Den kan sannolikt dateras till 1600-talet. I ett schakt strax intill finns flera gropar bottenleran som kan tyda på att man använt området för lertäkt innan någon bebyggelse etableras på platsen. 

En liten porslinsskärva av  kinesisk imari som kan dateras till 1700-talets förra hälft.
Vi fortsätter nu vårt arbete i den västra delen av området och där har vi hittills undersökt fyndrika kulturlager från 1600- och 1700-talen. Bland fynden finns bl a skärvor av holländsk fajans och kinesiskt porslin, men även skärvor av enklare lergods och så förstås bitar av de allestädes närvarande kritpiporna.

Ann-Charlott Feldt 
Arkeolog

måndag 3 oktober 2016

Visning av slutundersökningsytorna vid Vikingstad

Nu är slutundersökningen av boplatserna från yngre bronsålder/äldre järnålder vid Vikingstad inne på sin sjätte vecka. Båda ytorna är framschaktade med hjälp av grävmaskin och just nu undersöker vi de drygt tusen anläggningar som har påträffats. Bostadshusen lyser med sin frånvaro men däremot har vi hittat uthus (förråd, lador, fähus), hägnader och härdområden.


Vi har hittills haft besök av ca. 200 skolbarn vilket har varit jättekul! Nu vill vi även erbjuda er andra att besöka oss. På torsdag (6/10) kl. 17.30 kan ni följa med på en ca. 30-40 min. lång visning. Vi ses vid den nedlagda verkstaden som är inringad med rött på kartan. Kom!

tisdag 23 augusti 2016

Fint och fult i Tornby

Så är vi vana att se på Tornby, köplador av plåt, starka färger, flaggor och vägar.
Även ett på ytan trist köpmecka som Tornby i Linköping har en hel del att berätta om hur området har utvecklats. Tornby gård finns till viss del kvar och kan ge området en historisk förankring. Lilla Ullevi är jämnat med marken och tomten är nu fornlämning. Museets arkeologer undersökte en del av Lilla Ullevi sommaren 2006 när en bilfirma skulle bygga nytt.

Tornby är även äldre bebyggelse och konst som Ovalen här vid Tornby gård.
Även i Tornby kan man stöta konstnärlig utsmyckning, såsom skulpturen Ovalen som skapad av konstnären Elli Hemberg (1896-1994). Det är ett epokgörande verk. Elli Hemberg började på 1960-talet att arbeta med arkitekturskulptur. Ovalen är det första verket som utfördes i full skala 1976. Konstverket beställdes av Arnold Larsson till hans byggföretag och stod tidigare placerad som ett vindskydd/skulptur inte långt från sin nuvarande placering. Hur konstruerade hon Ovalen? Jo, hon vek ett vanligt pappersark efter dynamiska proportioner och klippte sedan bort en liten böjd form. Det blev Ovalen. Hon såg den tredimensionella skulpturen i papprets platta yta.

Tornby innehåller också mer modest bebyggelse med gedigna material i en hanterbar skala.
Tornby köpcentrum har en varierad bebyggelse från 1970-talets stabila och mer formsäkra tegelbyggnader som är tidstypiska vad gäller utformning och materialval. Men vad säjer dagens plåtlador om vårt förhållande till arkitektur, formgivning och köplust? 

I Tornby finns gott om mellanrum som också bär på historia.
Avsaknaden av övergångställen och svårigheten att röra sig som flanör och vandrare är påfallande. Under en promenad i Tornby kan vi fundera på mellanrummens betydelse i upplevelsen av området. I Tornby finns gott om mellanrum som lockar fantasin och som ofta har sin förklaring i historien.

Ett nytt inslag i Tornby! Fult eller fint var med och tyck.
Nu är det dags för ännu en Fulvandring. På torsdag kväll (den 25 augusti) kan du vara med och diskutera vad som är ful och fint och se spår från äldre tider. Vi träffas vid Tornby Teknikgård (Gottorpsgatan 3-23) kl 18.00. Avgift 50:-

Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

onsdag 17 augusti 2016

Häng med på ladugårdssafari i Heda

Den ålderdomliga U-formade ladugården i Häggestad Västergård.
På 1990-talet gjorde jag en byggnadsinventering utmed Disevidsån i Heda. Då blev jag såld på dessa tre ladugårdar som ligger i byarna Häggetorp, Haddetorp och på gården Disevid. Gårdarna är granne med varandra men ladugårdarna så olika.  Alla är så välbevarade och intressanta och de representerar förändringar som skett i svenskt jordbruk under 300 år. Genom att studera ladugårdar fångar man in mycket av jordbrukssamhällets utveckling som har lett fram till vår tid med stora produktionsenheter. 

Lucka i stråfoderdelen.
På lördag, den 20 augusti 2016, besöker jag tre ladugårdar från tre århundraden. Den äldsta är från 1700-talet och den yngsta från 1919. Jag kommer att berätta om byggnadsstilar, funktion och material. Vi besöker bl a en av Östergötlands få bevarade byggnader med vasstak. Naturguide Lars Frölich följer med på safarin och hittar mer eller mindre intressant flora på ladugårdsbacken.

På ladugårdsplanen låg gödselstack och vattenkälla sida vid sida!
Stenen är av sandsten och är en återanvänd kvarnsten.
Vi samlas vid Heda kyrka kl 14.00. Kostnad 50 kr. Ta med fikakorg! Vi gör ett kortare kaffestopp vid 1800-talsladugården om vädret tillåter.

Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie


onsdag 27 juli 2016

Skällviks borg från kung Magnus tid

Stegeborg och Skällviks borg ligger bara två kilometer isär vid Slätbaken. Det beror på att det strängt taget inte är två borgar. Det är samma borg som flyttat av och an.

Sundet vid Stegeborg fick en pålspärr redan på 800-talet, anlagd av en namnlös östgötakung. Samma makthavare lät bygga Götavirket, en över tre kilometer lång försvarsvall mellan sjöarna Asplången och Lillsjön i Västra Husby socken. Båda försvarslinjerna fyllde samma funktion: att hindra båtburna angripare att ta sig alltför långt inåt land. Söderköping var vid denna tid ännu inte någon viktig plats. Någon borg vid Slätbaken får vi inte förrän på 1300-talet.

År 1305 köper Kung Birger Skällviks gård och låter bygga den första kända versionen av Stegeborg på holmen vid pålspärren. Borgglädjen blir kort. Efter Nyköpings gästabud och Birgers mord på sina båda upproriska bröder blir det inbördeskrig och Stegeborg rivs. ”the slogo then mwr allan swa smaa / the lotho ey en sten ather staa” säger Erikskrönikan - det segrande partiets propagandapoem om den sorgligt ihjälsvultne hertig Erik.

Jan Ainali tog med sig en radiostyrd drönare och fotograferade ruinen från luften.
Under 1320-talet fattar någon, förmodligen lille Magnus Erikssons förmyndarregering eller Linköpingsbiskopen, ett lite märkligt beslut. ”Vi bygger inte upp Stegeborg på nytt. Vi flyttar på materialet i stället och bygger en ny borg på Slätbakens södra strand.” Och så kom Skällviks borg till.

För den som är intresserad av medeltiden är Skällviks borg ett mycket mera lättbegripligt studieobjekt än Stegeborg. Skällvik bebos bara i ungefär 30 år, och på 1360-talet flyttar man tillbaka stora delar av byggnadsmaterialet till Stegeborg och återuppför den borgen. Stegeborg används och uppdateras sedan kontinuerligt ända fram till omkring år 1700, vilket skapar en enda röra av bruknings- och ombyggnadsfaser. Vid Skällvik är det bara byggnation, kortvarigt brukande och rivning. Sedan händer ingenting där förrän omkring år 1800, då ett tegelbruk startar i backen sydost om borgberget. Tegelarbetarna verkar inte ha ägnat ruinen någon vidare uppmärksamhet.

Utgrävningsplatsen på Skällviks borg, sommaren 2016. I bakgrunden skymtar Stegeborgs vita torn.
År 1902 kommer så den gamle kyrkoarkitekten August Waldemar Lundberg med 15 arbetare, tömmer borgen på rasmassor och ritar en utmärkt plan över anläggningen. Det var jag och mina studenter tacksamma för nu när vi kom till Skällvik för att gräva i två veckor, i samarbete med Östergötlands museum.

Huvudbyggnaden på Skällviks borg är stor, bastant och fortfarande fylld av sina egna rasmassor. Där kan man inte gräva utan byggkran och murverkskonservatorer. Men borggården och de fyra husgrunderna lämpar sig, tack vare Lundberg och en nyligen genomförd buskröjning, väldigt bra för arkeologiska undersökningar.

Flera av mynten är slagna i det närbelägna Söderköping omkring 1360.
Vi öppnade sex schakt i ruinen, ett i vardera husgrund och ett på borggården. Därtill provsållade vi förgäves två stora dumphögar utanför borgens periferi och metallsökte på plan mark öster om borgberget där porten mynnar och där kajen måste ha legat.

Alla schakten gav rikliga fynd av djurben och spik. Därtill gav det östra huset, där Lundberg fann en bakugn, många mynt, stengodsskärvor, armborstpilspetsar och speltärningar. Denna kombination av föremål skvallrar om sysslolösa soldater, vilket innebär att vi sannolikt har funnit borgbesättningens logement. Varmt och skönt om vintrarna tack vare ugnen. Armborstpilar förekommer ingen annanstans i borgen. Att vi uteslutande hittar dem inne i ett mörkt rum och att de inte är trubbiga tyder på att det är pilar som samlats in i väntan på omfjädring, inte spår av ett angrepp.
 
Örsleven i elfenben var sin tids topz om man var väldigt förmögen.
Till högreståndsfynden räknar vi särskilt en avbruten örslev (en medeltida topz!) i svarvat elfenben, en än så länge oläst sigillstamp från borgens hamn och ett järnbeslag från ett skrin. Dryckesglas i stil med det som vi fann på Birgittas udde fattas. De ligger nog under rasmassorna i huvudbyggnaden.

Vems sigillstampen var har vi inte tagit reda på än.
Den finaste lagerföljden fann vi i det nordvästra huset. Först ett fyndfattigt planeringslager som huset står på. Sedan ett tunt soplager och däröver ett vackert kullerstensgolv. Så ett lager med lera fylld av magiska marlekor, ett lager med murbruk och ett nästan helt utplundrat golv av stora kvadratiska tegelplattor. Och ovanpå detta ett raseringslager blandat med rikliga sopor. Den här följden illustrerar ganska väl borgens karriär från projektering via uppgradering till rivning. Man har fokuserat på att ta med sig helt tegel till Stegeborg. Av det norra husets tidigare okända portalomfattning hittade vi bara ett par trasiga formtegel.

Stenlagt golv och över det rester av ett golv av kvadratiska tegelplattor. På den högra tegelplattan
syns ett tassavtryck efter en hund som trampat på plattan innan teglet torkat och bränts.
Borgen har alltså flyttat av och an. Men man kan faktiskt säga att den sista flyttningen blev den längsta av dem alla. Från Stegeborg skeppades byggnadsmaterial till Tessins stora nybyggnad av Stockholms slott i början av 1700-talet. Tornet sparades bara tack vare ingripande av landshövdingen. Som stockholmare är jag glad åt tanken på att tegel från Skällvik förmodligen finns i murarna på slottet i min hemstad.

Martin Rundkvist 
Arkeolog och projektledare

måndag 11 juli 2016

Medeltid och mesolitikum på Birgittas udde

De senaste två somrarna har jag och mina Umeå-studenter grävt i borgruinerna vid Stensö i Östra Husby och Landsjö i Kimstad. Vi har fått fina resultat med små medel. I år gräver vi för tredje och sista sommaren inom mitt borgprojekt, och nu är vi rekordmånga: 20 personer som gräver, bor och äter ihop i fyra veckor.

Vi avlägsnade en grävlingsdumphög från golvet i den rekonstruerade källaren.
De två veckorna efter midsommar tillbringade vi vid Ulvåsa i Ekebyborna. Den moderna herrgården daterar sig från ca 1580 och det obefästa medeltida gårdsläget intill vid Brittås har givit lyxiga fynd hela vägen ner i 1100-talet. Men dessutom finns en liten borganläggning på ägorna, ute på det som tidigare kallats Hångernäset och Djurgårdsudden. Två uppsättningar grav-och-vall delar av en lång spetsig udde i Boren och gjorde det på sin tid svårt för objudna gäster att komma ut till bebyggelsen – om inte isen låg på sjön, vill säga. Den här platsen kallas numera Birgittas udde.

Innan Birgitta Birgersdotter blev religiös författare och medeltidens mest kända svensk levde hon som husfru, maka och mor på Ulvåsa. Var på ägorna hon höll till säger inte källorna något om. Min egen gissning är att det varierade beroende på det politiska läget. Om allt var lugnt så var Brittås platsen för ett representativt högfrälseliv. Men i krigiska tider drog sig nog Birgitta och maken Ulf tillbaka med sitt folk till borgen ute på udden. Mitt projekt handlar om livsstilen på Östergötlands medeltida borgar, så för mig är den intressant oavsett hur ofta Birgitta kom dit.

Vallgravarna är grunda och har plan botten.
 År 1924 rekonstruerade den skicklige arkitekten och ruinkonservatorn Axel Forssén den stora murade källaren på Birgittas udde. Han sållade delar av golvlagret (maskvidd okänd) och hittade ingenting som vi idag kan datera till medeltiden. Alldeles särskilt inte kritpipan som han fann, till exempel. Så anläggningens datering har fått bygga på vår allmänna kunskap om vallgravsförsedda borgar i Götaland: nästan alla daterar sig till tiden 1250-1500. Våra fynd från i år kommer kunna hjälpa till med den saken när vi fått dem ordentligt klassificerade.


Vi grävde sju små schakt: ett i vardera vallgraven, ett på den yttre borggården mellan vallgravarna, ett i Forsséns södra huslänga, ett mellan husen på den inre borggården, ett mellan den södra längan och den västra, och ett i den västra längans norra ände. Våra huvudresultat hittills är som följer.

1. Borgen har använts tillräckligt länge för att byggnaderna skall ha hunnit ersättas. Alla de tre byggnader vi tittat närmare på har en äldre och en yngre version.

2. Man har slängt sitt avfall i sjön. Eller bara bott på borgen under kortare perioder då och då. Eller både och.

Denna kallmurade källare har man fyllt igen med sten när byggnaden ovanpå revs. Tyvärr kastade man inte i några sopor.
3. Bland de fåtaliga daterbara medeltida föremålen märks särskilt två skärvor av exklusivt överfångsdekorerat glas och ett svårklassificerat brakteatmynt.

4. Med något undantag har alla schakten givit fynd av slagen kvarts av hög kvalitet, plus mindre inslag av röd kvartsit och eventuellt grönsten. Nyheten om fynden lockade till sig finbesök av Lars Larsson, Fredrik Molin och Roger Wikell, tre stora auktoriteter på mesolitikum, d v s jägarstenåldern. Efter att ha sett större delen av fynden placerade de alltihop i mellanmesolitikum, möjligen tidigaste senmesolitikum, förslagsvis seklerna kring 6000 f Kr. Vår nyupptäckta stenåldersboplats på Birgittas udde är med andra ord samtida med delar av de berömda Motalaboplatserna och uppvisar stora likheter i stenhantverket. Förmodligen är det samma människor på båda ställena.

De svenska brakteatmynten från  medeltiden 
är i regel ingen fröjd att skåda.
Jag skriver dessa rader på Stegeborgsgårdens vandrarhem kvällen innan vi skall dra igång sommarens andra utgrävning. Nu är det Skällviks borg strax väst-sydväst om Stegeborg det gäller. Jag hoppas få återkomma om ett par veckor med nya resultat därifrån.

Martin Rundkvist 
Arkeolog och projektledare

Undersökningarna kan också följas på min blogg.

söndag 26 juni 2016

Vem bodde i kvarteret Mässingen?

Under hösten 2014 arbetade vi med en arkeologisk undersökning i kvarteret Mässingen och Sveaparken i Norrköping och vi har berättat om den flera gånger här på vår blogg. Sedan dess vi tagit hand om fynd, ritningar och alla inmätningar. Prover har valts ut och skickats iväg. Provresultat har kommit tillbaka och nu pågår rapportarbetet för fullt. Som en del i rapportarbetet försöker vi koppla samman de husgrunder vi hittat med de personer som enligt olika arkiv ska ha bott på platsen.

Till vår hjälp har vi haft historiska kartor, kyrkböcker och mantalslängder. Tomterna vi undersökte ägdes av Mässingsbruket under 1700-talet. Det framgår av både 1700-talskartorna och mantalslängderna. Men någon mer information ger inte de historiska kartorna och den enda stadskartan från 1600-talet - den ganska hopplösa kartan från 1640 – visar bara att kvarteret fanns vid den tiden men berättar inget om vad det kallades, vem som ägde tomterna eller vilka som bodde där.

Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D75-1:12 upprättad år 1728 av lantmätare 
Sven Ryding. Ett utsnitt ur kartan som visar en del av Qvadraten 
Saltängen. Tomterna 1-4 motsvarar kvarteret Mässingen idag.
Kyrkböckerna från Norrköping visade sig vara svåra att arbeta med. Det är inte självklart att de som bor i ett visst kvarter tillhör samma församling. I Norrköping finns förutom stadsförsamlingen (S:t Olai) och landsförsamlingen (S:t Johannes), även den tyska församlingen (Hedvig) och den Mosaiska, d v s den judiska församlingen. De sistnämnda var inte territoriella församlingar utan församlingsmedlemmarna kunde bo lite överallt i staden. 

Kvar att söka i var då mantalslängderna. Där förtecknades alla som betalade mantalspenning och längderna för hela Sverige från åren 1642–1820 är skannade och sökbara via Riksarkivet eller ArkivDigital. Alla arbetsföra mellan 15–62 år skulle betala mantalspenning. Adeln, tjänstfolket på hovet och säterierna var från början undantagna. Även fattiga och sjuka kunde befrias. Det kan finnas många spännande uppgifter om personerna i mantalslängderna. Under olika tider har olika saker beskattats och längderna kan ge en inblick i hushållens ekonomi. Där kan bland annat finnas uppgifter om fickur, boskap, tobaksbruk, brännvinspannor, siden och antal fönster. Tyvärr så hittade jag inga sådana uppgifter i längderna över de personer jag var intresserad av.


Plan som visar den uppmätta husgrunden med spisfundamentet i hörnet. Slottsgatan är nedåt (söderut) i bilden. Uppe till vänster syns hur huset ligger på tomt nr 3 enligt 1728 års karta.

Ett av de yngre husen som vi undersökte i kvarteret Mässingen låg på det som under 1700-talet benämndes som tomt nummer 3 i Qvadraten Saltängen. Tomten var obebyggd enligt mantalslängden för år 1729. Troligen hade den då stått obebyggd sedan ryssarnas härjningar år 1719. För åren 1730-1740 saknas mantalslängder. I längderna från 1741 och 1742 får vi veta att båtkarlen Petter Kahlsson med hustru bodde på platsen. År 1746 har dom flyttat ut och ersatts av båtskepparen Lars Moberg med hustru. För båda familjerna anges att de var ”Mässingsbruksfolk”. Under ett antal år på 1750-talet anges inte vilka som bodde på dom olika tomterna utan det hänvisas till en särskild lista för mässingsbruket. Vid några tillfällen noteras dock att det är ”oförmöget folk” (Kan det betyda fattiga eller kanske sådana som inte orkade arbeta längre?) som bor där.

Utsnitt ur sidan 1915 i mantalslängden för år 1768. Östergötlands läns 
landskontor, akt EIIIa:24. Här står Båtskeppare Moberg med hustru 
och sonen Petter uppskrivna på tomt nr 3 i Qvadraten Saltängen.
Från och med mantalslängden för år 1768 får vi åter besked om vilka som bott på tomt nummer 3. Ännu bor båtskeppare Moberg och hans hustru kvar. Den här gången får vi veta att Moberg är 67 år gammal. Här finns även sonen Petter, som därmed är så pass gammal att han betalar mantalspenning. Dessutom bor änkan Christina Andersdotter på gården. Hon uppges vara 63 år gammal och sjuk. I mantalslängden för 1776 noteras Lars Moberg som ”förre Båtskepparen” och i nästa bevarade längd som är från 1783 står hustrun ensam kvar som änka. Ännu år 1789, hela 43 år efter första noteringen, bor Mobergs änka kvar.  

En båtskeppare skötte frakt av gods. Troligen fraktade han varor åt Mässingsbruket eftersom han bodde på en av brukets tomter. Den kopparmalm som användes på mässingsbruket kom från Falun. Den transporterades sjövägen från Västerås via Södertälje. Galmejan (zinksulfaten) som behövdes för att tillverka mässing importerades från lite olika håll, bl a Polen, England och provinsen Limburg i Nederländerna. Kanske gick Moberg på utrikesresor ibland.

Här, utmed Slottsgatan, bodde båtskeppare Moberg, hans hustru och 
sonen Petter. Husgrunden består av syllstenar och i grundens hörn 
finns ett rejält fundament till en spis.
När vi nu hittat vår båtskeppare med hustru i mantalslängden kan det kanske vara möjligt att återfinna paret i kyrkböckerna och där få veta vad hustrun hette. Dessutom kanske det finnas fler barn i familjen, något som inte står nämnt i mantalslängden då barn under 15 år inte behövde betala mantalspenning. Det är dock många sidor som måste letas igenom så jag tror att det får vänta. Kanske är det någon släktforskare som läser det här som känner igen familjen och kan fylla på med mer information.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 27 maj 2016

Dold dekoration i Simonstorp

Den 8 april (2016) kunde ni läsa ett blogginlägg av Ann-Charlott Feldt om Simonstorps kyrka, som ligger utmed vägen mellan Norrköping och Katrineholm. Det handlade om de mystiska skelettfynden under golvet i Simonstorps kyrka. Fynden är fortfarande ett mysterium och ingenting nytt om dem avslöjas här. Däremot finns det  annat som varit dolt i Simonstorps kyrka – inte okänt, men dolt i många år.

Mot koret i öster, foto ÖM 2005.

Mot orgelläktaren i väster, foto ÖM 2005.
I samband med den nuvarande renoveringen av kyrkan ska kyrkorummets tak och väggar rengöras och målas. Taket är ett brädtak, men det har varit pappspänt sedan början av 1900-talet och är i dag målat med vit limfärg. För att undersöka de tekniska förutsättningarna för en ommålning av taket skrapade målarna varsamt fram underlaget i en ruta och fram skymtade en bit av ett måleri, typiskt för det tidiga 1900-talet. År 1909 gjordes en större renovering av kyrkan under ledning av arkitekt Axel Lindegren, Stockholm. Han var släkt med den mer namnkunnige arkitekten Agi Lindegren, som här i Östergötland bl a renoverade kyrkorna Hedvig och S:t Olai i Norrköping, S:t Lars kyrka i Linköping och Mjölby kyrka. Det finns ett antal färglagda ritningar som visar hur Axel Lindegren tänkt sig en målad dekor i Simonstorps kyrka. Dekoren är som en enklare variant av den mycket påkostade utsmyckningen i Hedvigs kyrka (1890), men den hör mer till jugendstilen än till Hedvigs nybarock.


Dekorationerna målades av konstnären C R Forslund, Katrineholm, och det är inte känt i hur stor utsträckning han följde arkitektens förslag, eller om han omformade måleriet efter egna tankar. När arbetet besiktigades av Sigurd Curman, som då var anställd på Överintendentsämbetet där han bl a arbetade med restaureringsfrågor, blev inte omdömet om måleriet det allra bästa. Han tyckte att måleriet har blivit rätt flackt och intresselöst. ”Färgerna äro för blaskiga; icke heller finnas någon schwung i penselföringen. Det hela verkar därför ganska ’könlöst’¨, om jag så får uttrycka mig.” Sigurd Curman blev senare i karriären riksantikvarie.

I Simonstorp var det mer än måleriet som ändrades; bl a försågs korets fönster med färgat glas, ett nytt golv lades, väggarna fick en bröstpanel, bänkinredningen ändrades från slutna bänkkvarter till öppna bänkar och predikstolen flyttades från norra till södra sidan. År 1950 gjordes ytterligare en renovering av kyrkan och då målades det dekorativa måleriet över.

Ett parti av Carl Richard Forslunds måleri.


Sigurd Curman må inte har varit nådig i sitt omdöme, men för en byggnadsantikvarie av i dag är det i alla fall roligt att skymta det mer än 100 år gamla måleriet. Det hela blir inte sämre av att Axel Lindegrens ritningar ligger i Östergötlands museums topografiska arkiv.

Anita Löfgren Ek
Antikvarie







torsdag 26 maj 2016

Titta in på Smedstorps dubbelgård


Smedstorps bebyggelse slår det mesta i vårt län - så många ålderdomliga, grå omålade hus, på ett och samma ställe. Dessutom med dubbel uppsättning av alla byggnader utom dasset, som de båda familjerna har samsats om under århundradena.


Dubbelgårdar har varit vanliga i södra Östergötland och norra delarna av Småland. Oftast har det varit två bröder som har brukat var sin gårdshalva. Det finns fortfarande kvar flera tvillingstugor som utgör en indikation på en dubbelgård. Säkert har det funnits många fler.


När du svänger in på grusvägen till Smedstorp passerar man gården Gibbehult vars mangårdsbyggning är en tvillingstuga. En tvillingstuga är en enkelstuga oftast byggd i två våningar och som antingen är sammanbyggd eller ligger så tätt samman med sin tvilling att man endast kan få in armen mellan husväggarna.


De flesta av husen på Smedstorp är dendrokronologiskt daterade. Genom att studera årsringarnas tillväxt och jämföra med hur virket har vuxit under kalla respektive varma år kan man få fram på året när timret är fällt. Den äldsta byggnaden är från 1600-talets slut men de flesta husen är från 1700-talet. Vi vet att bostadshusen inte är byggda samtidigt och att de är påbyggda med några års mellanrum. 


Till Smedstorp hör även ett ålderdomligt landskap med hamlade träd och artrika ängsmarker. På markerna finns ett torp bevarat. Men det har varit flera på ägorna och vid bäcken syns ruinerna efter kvarnen. Heter det Smedstorp så bör det ju ha funnits en smedja. Söder om trädgården ligger ruinerna efter smedjan, på grund av eldfaran låg den på behörigt avstånd från den timrade gårdsbebyggelsen.


Häng med då naturguide Lars Frölich och jag går ut på vandring, onsdagen den 1 juni kl 18.30. Njut av skönheten i omålat timmer omgivet av späd grönska och blommande ängar. Den här gången tittar vi lite extra på torpet Hagalund. Vi går även ut i de blommande ängarna och får se och höra om alla växter som hör till en riktig slåtteräng.

Vi ses den 1 juni!
Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

Mer om dubbelgården och vägbeskrivning finns på Östergötlands museums hemsida.