Röster från en vandring längs Stångån

Ibland berättar vi här på bloggen om olika vandringar och visningar vi ska göra eller har genomfört. Sällan får dock vår publik komma till tals, men det ändrar jag på här. Här följer lite samlade intryck från en vandring längs Stångån som gjordes 13 september i samband med en Kulturarvsdag.

Fult eller fint? Tycke och smak varierar över tid. Men får det vara lite stökigt? Får ett plank vara omålat, får färgen flaga på fasaden? Får det stå lite bodar som det samlas människor i, som sitter på vita plaststolar med en ölburk i handen vid en grill? Om man ska tro de som hänger med på en av museets ”fulvandringar” så får det vara lite ruffigt. Det är spännande och blir en kontrast till tråkiga miljöer inne i centrum som är stensatta och sterila. Farbror Melins torg framfördes som ett exempel på hur ensartat och trist det kan bli.

Kamerorna blixtrar när vi passerar husbåten där änderna stillsamt guppar runt.
 - Som i Amsterdam tycker någon.

- Passa på och njut av Stångåstranden innan planerarna har rivit allt som inte passar in i den prydlighetsbild av ett stenlagt Linköping som verkar vara rådande.

- Bygg café i Renhållningsverkets stall och vagnslider!  På så sätt blir det ett mervärde att vandra utmed Stångån, föreslår flera.

En pigg farbror minns när det var café och restaurang i motorbåtshamnen. - Då jobbade folk med sina båtar och sen gick de bort till caféet och åt. Det var jättetrevligt.

Ställverket tilldrar sig intresse i sin obegriplighet. - Visst är det vackert med isolatorer?

En av Linköpings få bevarade fabriksskorstenar finns utmed Karebygatan. Fler kamerablixtar! Här har det varit ett båtvarv, marken avstyckades på 1910-talet från Cap Julie. Sedan blev det en träindustri som fortfarande är i bruk. 

Tegelbyggnaden från 1920-talet (här på ett foto från i vintras) har varit gul konstaterar vi och den byggdes till när verksamheten expanderade. Inte alltid så snyggt men typiskt för industrier. På 1970-talet slogs en vägg ut och nya formgjutna betongelement blev stomme i en större tillbyggnad utmed gatan.

Karebygatan minner om att det en gång låg en gård som hette Kareby, som omnämns 1319 och som på 1500-talet blev två gårdar. I början av 1900-talet blev mangården en park som kom att kallas Floraparken. Allt är i dag borta.

De flesta är eniga om att mångfald är berikande i samhället men låt det även råda mångfald när det gäller vårt stadsrum.

Byggnadsantikvarie

Marie Hagsten