torsdag 29 oktober 2015

Kakelugnskakel, källare, diken och vägar i Kvarteret Ekollonet




Ni som har promenerat eller cyklat på Stora Badstugatan har säkert inte undgått att notera att vi har återvänt till Kvarteret Ekollonet. Vi har varit där för att gräva och undersöka några tilläggsytor som tillfälligtvis är klara. Nu vidtar inomhusarbetet med att sammanställa resultaten och pusslandet med att försöka få samman de undersökta ytorna från både sommarens och höstens grävningar. Därför kan det nu vara på plats att först berätta lite kort om vad vi hittade i somras.

Arkeologer tillbaka i Kvarteret Ekollonet, oktober 2015
Under 1800- och 1900-talets bebyggelsenivåer med husgrunder och stenläggningar kom vi ganska snabbt ner på lämningar från 1600-och 1700-talen. Bland annat hittade vi ganska omfattande spår efter kruk- och/eller kakelugnsmakeri i form av ett flertal fragment från glaserade kakelugnar med olika figurmotiv. Vi plockade också in hinkvis med så kallat pottkakel. Pottkaklet ser ut som krukor vilka murades fast i varandra till att forma en kakelugn runt en eldstad. Den platta undersidan pekade inåt och den skålade sidan utåt. 


Exempel på en kakelugn som byggts upp av så kallat pottkakel.


Kakelugnskakel med växtmotiv, från kvarteret Ekollonet.



Kakelugnskakel med växtmotiv, från kvarteret Ekollonet.
I nuläget vet vi inte om en kruk-/kakelugnsmakare bott och bedrivit sin verksamhet på platsen eller om materialet följt med i jord som transporterats hit när man ville förbereda marken för ny bebyggelse och i samband med detta också täcka över resterna av gamla byggnader och strukturer.Klart är i alla fall att det stengolv som vi dokumenterade på ytan sannolikt har ingått i en verkstadsbyggnad; i det jordlager som täckte stengolvet hittade vi för övrigt ett flertal skärvor felbränd keramik samt troliga fragment av ugnsväggar (!)


Kakelugnskakel med figurmotiv, från kvarteret Ekollonet.


I bildens övre kant syns ett stengolv. Det har sannolikt ingått i en verkstadsbyggnad.
Ovan skrev jag att man kunde använda jord och avfall för att täcka över resterna av gamla byggnader och strukturer när de så att säga "gått ur tiden". Ett bevis för att man gjort så även i Kvarteret Ekollonet fick vi när vi, mot slutet av undersökningen, hittade resterna efter en källare som låg dold under jordmassor som just innehöll en stor mängd sopor/avfall, mestadels i form av djurben och keramik men också en stor mängd så kallat passglas; grönt till färgen och mycket tunt. Med keramiken och glaset som grund för datering kunde vi konstatera att källaren sannolikt fyllts igen någon gång under 1600-talet vilket i sin tur berättar att källaren är äldre än så. Under en av källarens golvplankor hittade vi två mynt som tyvärr var i så dåligt skick att de gick sönder. Men vi får se vad som händer när mynten nu har konserverats och skickats till en numismatiker. Kanske och förhoppningsvis kommer myntens årtal att synas vilket i så fall kommer att föra oss ett steg närmare källarens ålder. 

Källaren med rester efter ett stengolv och ett ramverk av trä. I bildens nedre kant syns trappan.

Arkeolog på väg uppför källartrappan
När källaren en gång uppfördes grävde man igenom en äldre lämning; nämligen ett igenfyllt dike. Diket, som sannolikt är från medeltiden, kunde följas i öst-västlig riktning genom hela undersökningsytan fram till just källaren som hade "kapat" det. Det rör sig om ett så kallat gränsdike som här grävdes för att markera klosterområdets norra gräns. I den jord som använts för att senare fylla igen diket fanns en hel del slaktavfall.


Klosterdiket när det tömts på jordmassor. I bildens överkant håller källaren på att undersökas.


Mellan de äldsta lämningarna, klosterdiket, och de yngre bebyggelsenivåerna, finns det indikationer på att området inte varit bebyggt utan istället fungerat som odlingsmark. Detta kan vi se i de bruna och sammanhängande lager som fanns över hela undersökningsområdet. Några enstaka stolphål och hål efter störar i jordlagret kan vara strukturer med en koppling till odling, till exempel humlestörar.

Vid undersökningen nu i oktober var ett av våra mål att hitta rester efter den gamla Stora Badstugatan. Gatan har haft samma sträckning som den har idag och är en av Linköpings äldsta gator. Vi hittade sammanlagt tre stycken gatunivåer under dagens asfalt. Den yngsta gatubeläggningen bestod av en vällagd och mycket fin kullerstensgata. De äldre gatunivåerna var tyvärr mycket mer fragmenterade och kunde bara skönjas fläckvis. Anmärkningsvärt var att det mellan stenarna i den mellersta gatunivån, som troligen kan dateras till ca 1600-tal, låg djurben av främst två typer; tänder och mellanfotsben från nöt. Man undrar naturligtvis om benen placerats där medvetet och fungerat som en slags förstärkning av gatumarken eller slängts ut på gatan som slaktavfall där det sedan fått ligga kvar och sedan trampats ner? En liten ögonblicksbild gavs dessutom av den halva hästsko som låg inklämd mellan ett par av gatstenarna (!)


Kullerstensläggning strax under dagens asfalt.



En liten glimt av hur Badstugugatan såg ut på 1600-talet.
Helén Romedahl
Arkeolog


torsdag 22 oktober 2015

Mäster Amunds målningar i Appuna

Förra veckan berättade jag här på vår blogg om fyndet av radbandspärlor (en rosenkrans) som vi gjorde för några år sedan på Appuna kyrkogård. Nu var det ju inte bara gravarna och de fina pärlorna som hittades i schakten. Där kom även fram spår efter den gamla medeltidskyrkan som revs på 1880-talet.

Appuna kyrka avbildad på tidigt 1800-tal av Johan Fredrik Kock På teckningen ses kyrkan 
med sin nya klockstapel och en byggnad i väster som kan vara en tiondebod. I teckningens 
nederkant finns noterat Kyrkan gammal, orappad. Taken spån, gråaktiga, Boden rödfärgad.
Vi hade hoppats hitta murar, då den gamla kyrkan har stått strax norr om den nya. Men så blev det inte. Dräneringen strök förbi platsen för det sydöstra hörnet av medeltida koret utan att några murar hittades. Istället visade det sig att den ursprungliga markytan på kyrkogården var kraftigt uppfylld med stenar och raseringsmassor från den rivna kyrkan. Schaktet nådde helt enkelt inte ner till den medeltida markytan, så det är fortfarande möjligt att grundmurar från den gamla kyrkan finns bevarade längre ner, under raseringsmassorna.

Formtegel från Appuna kyrkogård. Spikhålen i teglet visar 
att dessa tillverkats genom att skäras efter en trämall.

De spår vi såg av den rivna medeltidskyrkan var byggnadsmaterial, som kalkstenar, tegelstenar och formtegel för valvribbor samt bitar av puts- och murbruk. Ganska snart blev vi varse att det fanns putsbitar med spår av röd färg. När vi tittade närmare på dessa såg vi att kalkputsen var täckt av vit kalkfärg med fragment av målade motiv. 

Putsfragment med spår av dekorationsmåleri. 
Färgerna på de bitar vi hittade var tre nyanser i rött och minst två i grått. Pigmenten som använts var bensvart för de grå nyanserna och järnoxid för de röda. På de tillvaratagna putsbitarna består dekoren mest av linjer i två eller tre olika färger. Undantaget är ett större fragment med en stjärna och en del av en figur i rött. Stjärnan är enkelt formad av tre korsade linjer. Den bevarade delen av figuren är så liten att det inte går att se vad den var tänkt att föreställa.

Mäster Amunds målningar i Appuna gamla kyrka, dokumenterades 
1885 av  C F Lindberg. Originaldokumentationen finns på ATA 
i Stockholm. 
Målningarna som funnits Appuna medeltida kyrka tillskrivs mäster Amund, en kyrkomålare som var verksam i slutet av 1400-talet och som hade sitt huvudsakliga verksamhetsområde i Östergötland och Västergötland. Även i norra Småland finns målningar som tillskrivs mäster Amunds verkstad. Han var elev till den s k Risingemästaren och är mest känd för de signerade och daterade (1494) målningarna som fanns i den nu nedbrända Södra Råda kyrka.

Målningarna i Appuna kyrka ansågs av många vara så pass grymma och groteska att biskop Enander år 1670, uppmanade församlingen att låta kalka över ”dessa fula och stygga målningar, vilka såsom otjänliga icke borde få finnas i Herrans hus”. Inför rivningen av den gamla kyrkan uppmärksammades målningarna och år 1885 dokumenterades de av C F Lindberg genom Riksantikvarieämbetets försorg. På så sätt kan vi än idag få en liten aning om hur de fula och stygga målningarna såg ut. I den arkeologiska rapporten från undersökningen finns fler avbildningar av Appunas målningar.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog



fredag 16 oktober 2015

En rosenkrans i Appuna

Appuna medeltida kyrka sedd från söder avbildad 1669 av Elias Brenner
För några dagar sedan hade jag nöjet att läsa ett inlägg på Historiska museets Stadsarkeologi-blogg. Det handlade om radbandspärlor från Söderköping och plötsligt kom jag att tänka på ett fynd som vi gjorde för några år sedan. Under våren 2009 grävde Mjölby kyrkliga samfällighet ner en ny dränering runt Appuna kyrka. Eftersom det var risk för att gravar och murar från den rivna medeltida kyrkan kunde komma i dagen var museets arkeologer på plats.

Rektifierat utsnitt ur karta från laga skiftet år 1848 (Lantmäteristyrelsens arkiv akt D2-2:4)
 med dagens kyrka och kyrkogård samt dräneringsschaktet från 2009 markerat.

Kistlock till två gravar framgrävda.

På kyrkans östra sida grävdes ledningsschaktet ända ner till 2,5 m djup. På det djupet påträffades sex intakta gravar. Endast tre av gravarna behövde flyttas när ledningen skulle fram. Dessa dokumenterades på plats, flyttades ur vägen för ledningen och skeletten återbegravdes därefter strax intill sina ursprungliga platser. Två av gravarna saknade kista. Den ena hade dock spår av förmultnat trä som möjligen kan vara rester av att graven risats i samband med begravningen. Gravarna har daterats till perioden 1520-1670.

I en av de gravar som måste flyttas fanns skelettet av en tonåring. Vid den vänstra höften gjordes ett förbluffande fynd. Plötsligt glittrade det till och där låg en pärla, stor som ett blåbär. Sedan grävdes den ena efter den andra pärlan fram. Till slut kunde vi räkna samman 33 blåsvarta pärlor av gagat (en variant av stenkol). Pärlorna har med största sannolikhet varit en rosenkrans.
  
Pärlorna börjar skymta fram vid den dödes höft.
En rosenkrans, eller ett radband, är ett band med pärlor eller knutar och används som hjälpmedel vid bön. Pärlorna kunde vara tillverkade av varierande material. Det finns pärlor av bl a bärnsten, ädelmetall, korall, trä, glas och stenkol. Radbanden i den kristna traditionen kan ha olika många pärlor. Vanligt är band med 33 pärlor efter Jesus livslängd, 55 utifrån Rosenkransbönen eller 63 som bygger på jungfru Marias förmodade livslängd.

De 33 pärlorna från graven i Appuna.
Radbanden förekommer inte bara inom den katolska och ortodoxa kyrkan utan används även inom islam, buddism och hinduism. Namnet rosenkrans används av den katolska kyrkan och är knutet till Rosenkransbönen, där man omväxlande ber ett antal fastställda böner och samtidigt betraktar vissa mysterier. Bönens upprepningar medför att många radband har omväxlande små och stora pärlor. Pärlorna från graven i Appuna är alla jämnstora – ungefär 7-9 mm i diameter och något tillplattade. Tittar man på dem med förstoringsglas kan man se svaga spår efter svarven som format dem.

Vid en undersökning i Nya Lödöse (Gamlestaden i Göteborg) har ca 160 gravar från perioden 1473-1624 undersökts och där hittades radband i tre av gravarna. Ett av dessa bestod av 22 träpärlor. Det låg precis som i Appuna vid den dödes höft och där antog arkeologerna att den döde begravts med radbandet i handen. Där undrar arkeologerna om det var en präst eller en särskilt from person som blivit begravd med radband.

Hur ska fyndet av radbandspärlorna i Appuna ska tolkas i förhållande till gravens datering? Begravningen kan ju ha skett ganska långt efter reformationen. Rör det sig om en begravning under 1500-talet kan vi anta att radbandstraditionen fortfarande var i högsta grad levande. Det är ju t ex först 1595 som Vadstena kloster slutgiltigt läggs ner. En möjlig tanke är att en äldre släkting lagt ner sitt eget radband i graven som skydd för eller gåva till den döda. Tänkbart är även att man, när radbandet kommit ur bruk, ändå ville att det skulle hamna i vigd jord och passade på att begrava de med en släkting.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 9 oktober 2015

Skampåle, gapstock, stå i halsjärn eller sitta i stocken

Östra ny kyrka.
Att fundera kring tidigare seklers bestraffningar är kanske inte det första man tänker sig när det är dags att gräva för en dagvattenledning. Schaktet var placerat inne på kyrkogården runt Östra Ny kyrka, men tanken på bestraffningar var långt borta. Möjligen skulle vi kunna stöta på någon grav utanför kyrkogårdsmuren, tillhörande någon som förlorat rätten att begravas i vigd jord – något som skedde när den döde var en sjävspilling, d v s tagit livet av sig. Men det är sällan som vi arkeologer hittar sådana gravar.

I en paus i grävningen passade jag på att följa med kyrkvaktmästaren Robert upp i tornet. Tornbesöket hade flera anledningar. Dels ville jag ta några foton där uppifrån, dels behövde jag några murbruksprover som gick att koppla till tornbygget 1747. Dessutom är det helt enkelt en fantastisk upplevelse, att på smala, branta trappor som närmast liknar stegar, ta sig allt högre upp i ett torn. Bara att få klättra upp förbi kyrkklockorna är spännande och att få fortsätta ända upp, så långt det går, är något man gärna passar på att göra när man har chansen.

En av de branta torntrapporna i Östra Ny.
När vi kommit upp till det första tornrmmet passade vi på att titta på allt som samlats där genom åren. Tornrum har en tendens att förvandlas till förråd för lite av varje. Bland träkors, underliga stockar, kolonner, bitar av målade skrank och en massa annat fanns några saker som fick mig att stanna upp. Det första som fångade mitt intresse var ett block i blanknött trä, med repet fortfarande på plats. Det kanske är från tiden när tornet byggdes eller när kyrkan byggdes om på 1820-talet.

Men det som verkligen fick mig att stanna upp var två(!) skamstockar som bara låg där bland alla andra träföremål. De båda skamstockarna hade lite olika utformning. Den ena var den man vanligen ser avbildad med både över- och understycke av trä. Ändarna visar att den suttit i någon ställning. Den andra skamstocken saknade träöverdelen. Istället har den dömde låsts fast med en järnbygel över nacken. Där finns även urtag för händerna och man kan se spår av nötning runt halsöppningen.

Skamstock från Östra Ny.
En skamstock, också kallad stock, straffstock, eller gapstock, var avsedd för bestraffning. Den dömde sattes fast i stocken och fick stå (eller sitta) där och skämmas inför alla som gick förbi. Skamstocken kunde vara placerad på städernas torg, där många människor passerade. På landsbygden fanns den oftast vid kyrkan, dit kyrkogångsplikten tvingade människorna. Det var meningen att straffet inte bara skulle vara till för att den dömde skulle sona sitt brott. Det skulle dessutom vara offentligt för att avskräcka andra från att begå samma brott.

Skamstock med halsjärn från Östra Ny.
Stockstraffet förekommer i 1686 års kyrkolag och 1734 års lag. Det är avsett för ”åsidosättande av god sed och ordning” och kunde utdömas av sockenstämman utan att någon dom fanns från häradstinget. Det är helt enkelt sockenfolkets bestraffning av de som inte sköter sig. Straffet avskaffades definitivt 1841 i Sverige.
 
Skamstock vid Skottvångs gruva i Södermanland, Foto Raphael Saulus
Vad var det då för hemskheter man gjort sig skyldig till när man hamnade i stocken?
Någon kan ha fört oljud i kyrkan, skvallrat och förtalat sina grannar, grälat, lämnat kyrkan innan prästen var klar, stannat utanför kyrkan under pågående predikan m m. Även svordomar och sabbatsbrott kunde skicka folk till stocken och ”ungt folk” kunde hamna där om de rökte tobak.

The pillory at Charing Cross:
Gravyr publicerad som Plate 62 of Microcosm of London (1809)
Vilka var det nu som hamnat i stocken i Östra Ny och vad dömdes de för? Det vet jag faktiskt inget om. Svaret på den frågan överlåter jag till släktforskare och hembygdsforskare att försöka finna i kyrkböcker och sockenstämmoprotokoll. Men visst blir man nyfiken?

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


torsdag 1 oktober 2015

Röster från en vandring längs Stångån

Ibland berättar vi här på bloggen om olika vandringar och visningar vi ska göra eller har genomfört. Sällan får dock vår publik komma till tals, men det ändrar jag på här. Här följer lite samlade intryck från en vandring längs Stångån som gjordes 13 september i samband med en Kulturarvsdag.


Fult eller fint? Tycke och smak varierar över tid. Men får det vara lite stökigt? Får ett plank vara omålat, får färgen flaga på fasaden? Får det stå lite bodar som det samlas människor i, som sitter på vita plaststolar med en ölburk i handen vid en grill? Om man ska tro de som hänger med på en av museets ”fulvandringar” så får det vara lite ruffigt. Det är spännande och blir en kontrast till tråkiga miljöer inne i centrum som är stensatta och sterila. Farbror Melins torg framfördes som ett exempel på hur ensartat och trist det kan bli.



Kamerorna blixtrar när vi passerar husbåten där änderna stillsamt guppar runt.
 - Som i Amsterdam tycker någon.

- Passa på och njut av Stångåstranden innan planerarna har rivit allt som inte passar in i den prydlighetsbild av ett stenlagt Linköping som verkar vara rådande.

- Bygg café i Renhållningsverkets stall och vagnslider!  På så sätt blir det ett mervärde att vandra utmed Stångån, föreslår flera.

En pigg farbror minns när det var café och restaurang i motorbåtshamnen. - Då jobbade folk med sina båtar och sen gick de bort till caféet och åt. Det var jättetrevligt.


Ställverket tilldrar sig intresse i sin obegriplighet. - Visst är det vackert med isolatorer?



En av Linköpings få bevarade fabriksskorstenar finns utmed Karebygatan. Fler kamerablixtar! Här har det varit ett båtvarv, marken avstyckades på 1910-talet från Cap Julie. Sedan blev det en träindustri som fortfarande är i bruk. 




Tegelbyggnaden från 1920-talet (här på ett foto från i vintras) har varit gul konstaterar vi och den byggdes till när verksamheten expanderade. Inte alltid så snyggt men typiskt för industrier. På 1970-talet slogs en vägg ut och nya formgjutna betongelement blev stomme i en större tillbyggnad utmed gatan.





















Karebygatan minner om att det en gång låg en gård som hette Kareby, som omnämns 1319 och som på 1500-talet blev två gårdar. I början av 1900-talet blev mangården en park som kom att kallas Floraparken. Allt är i dag borta.

De flesta är eniga om att mångfald är berikande i samhället men låt det även råda mångfald när det gäller vårt stadsrum.

Byggnadsantikvarie
Marie Hagsten