fredag 28 augusti 2015

Försvunna kyrkor på Arkeologidagen

När Göta kanal tömdes på vatten för några år sedan
 hittades spår efter S:t Ilians kyrka och kyrkogård.
Nu är det dags igen. Årets upplaga av arkeologidagen går som vanligt av stapeln den sista söndagen i augusti. Då blir det massor av olika evenemang runt om i Sverige. Vill ni veta vad som kommer att ske runt om i landet så finns allt på Riksantikvarieämbetetshemsida.

I år kommer vi på museet att ha vårt evenemang i Söderköping. Det är vår avdelningschef Mats Magnusson som ska berätta om ett par försvunna kyrkor i den gamla medeltidsstaden.

Idag finns inga spår ovan mark efter S:t Ilians kyrka och franciskanernas konventskyrka. Mats kommer att berätta om tiden när kyrkorna var aktiva, varför de försvann, hur platserna för kyrkorna återfanns och vilka hemligheter de ruvar de på.

En av de gravar som upptäcktes i kanalen för några år sedan.

Visningen startar kl 12.00 med samling vid kanalhamnen utanför Bondens Crêperie. Strax intill låg S:t Ilians kyrka. Den försvann redan i och med reformationen, men när man grävde Göta kanal hittades rester av kyrkan.  Än idag händer det att det dyker upp skelett i kanalen, efter personer som en gång gravlades på S:t Ilians kyrkogård.


Kanske var det så här S:t Ilians kyrka en gång såg ut.

Efter en promenad genom staden fortsätter berättelsen om de försvunna kyrkorna vid platsen för franciskanernas konventskyrka, intill Drothems kyrka. Arkeologerna har stött på murverk som hört till konventet vid många olika tillfällen och alla pusselbitar gör att vi börjar få en uppfattning om hur kyrkan en gång såg ut. Visningen avslutas ca 13.30. 

Vi ses väl i Söderköping på söndag
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 21 augusti 2015

Nu gräver vi i Norrköping igen

Den arkeologiska förundersökningen genomförs inom det markerade området.
Förra året grävde vi i kv Mässingen på Saltängen (läs mer i bloggarkivet för augusti-oktober 2014). Den här gången är vi på andra sidan Motala ström. Vi gör en arkeologisk förundersökning längs Södra kajen, i Kalvhagen och på Strömsholmen. Det är vi som gräver gropar här och där i grönytorna. Med lite tur, om vi hittar någon plats utan en massa VA-ledningar och el-/telekablar, så ska vi även gräva ett par schakt i Hamngatan och Flemminggatan. Projektet är inte så stort. Vi ska bara vara där i elva arbetsdagar och vi är redan inne på den femte när jag skriver det här.

Genom våra provgropar hoppas vi att få se hur långt åt öster stadens kulturlager sträcker sig längs med strömmen. Vi vill också titta på vilka verksamheter som bedrivits längs stranden under olika tider och hur tidigare kajer har varit konstruerade. Ute på Strömsholmen ska vi se hur holmen är uppbyggd. Den lär bestå av muddermassor men det är ingen som vet säkert hur det är med den saken. Dessutom måste massorna den är uppbyggd av hållas på plats av någon sorts konstruktion, t ex timmerkistor.

I ett av schakten har vi fått "besök" av Motala ström.
I tisdags grävde vi ett ca 3,5 m djupt schakt mellan träden mitt emot Hamngatan 12. Det schaktet visade sig hamna i 1700-talets strandkant, en liten bit ut i strömmen. Då schaktet var så djupt, kunde vi inte stå nere i det på grund av rasrisken. Istället fick vår grävmaskinist fick ta upp lagren med sin skopa och sedan grävde vi igenom massorna i skopan, för att få en uppfattning om datering och innehåll. Det var inte bara schaktdjupet som var ett problem här. Vi var nere på djup under Motala ströms yta och det innebar att det ganska snart tryckte in vatten i schaktet.

Om det inte går att gräva nere i schaktet så får man gräva ur skopan istället.
Några av fynden från den gamla strandkanten.
Tre av spetsglasen som hittades i strandkanten.

Där nere, i de blöta gruslagren, hittade vi saker som tappats eller kastats i vattnet. Det ser ut som om det festats en hel del invid strömmen. Tillsammans med de vanligt förekommande skärvorna från olika sorters buteljer hittade vi också flera spetsglas (snapsglas) och skärvor av flintgodsfat. 

Förutom spåren efter fester så fanns en hel del träkäppar och grövre störar, svartglaserat kakelugnskakel, kritpipor, skärvor av lergodskrukor och mycket annat. De flesta av fynden från schaktets botten kan dateras till mitten och andra hälften av 1700-talet.





Nu fortsätter arbetet med nya gropar i det vackra sensommarvädret

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 7 augusti 2015

Årderspår – spåren efter bönders och dragdjurs slit

På botten av schaktet skymtar årderspåren mot den ljusa sanden.
I det förra blogginlägget fanns bland fyndbilderna, en bild på en årderbill som hittats i strandkanten på Landsjö borgholme. Den fick mig att tänka på en undersökning vi gjorde när Kriminalvårds-anstalten i Skänninge skulle byggas ut. Visst hade jag stött på årderspår i olika sammanhang förut men här var de av en helt annan omfattning. Ofta nämns fynd av årderspår i en kort passus när resultaten av en utgrävning redovisas men årderspåren från anstalten förtjänar ett eget kapitel i den kommande rapporten.

Området vid anstalten har utgjort åkermark under mycket lång tid. Jordarna är sandiga och lättbearbetade. Där hittade vi årderspår på i stort sett samtliga ytor som undersöktes men vid parkeringen var de särskilt omfattande och sammanhängande över ett större område. Där fanns också ett tunt lager av äldre odlingsjord som vi kan koppla till odlingen.

Att datera årderspår är inte det lättaste. För vad är det som säger att de små kolbitar och krukskärvor vi hittar nere i spåren faktiskt är samtida med odlingen. De kan ju ha legat i jorden i århundraden innan de råkat bli nertryckta av årderbillen. Har man tur så hittas spåren i en låst kontext, t ex under en gravhög och över en boplats, så att man på så sätt får en datering till tidsintervallet däremellan.

En liten del av en stor yta med årderspår vid Kriminalvårdsanstalten. På bilden 
syns hur man ristat jorden på två olika håll så att det bildas ett rutmönster. 
Det är för att jorden ska bli ordentligt genomarbetad trots att det inte finns 
någon vändskiva som vänder jorden, som det gör på en plog.
Så var inte fallet för vår del men vi hade i alla fall lite tur. Årdret hade dragits över en äldre boplats. Boplatsen var övergiven när man började ärja ytan. Vi hade bra dateringar från både stolphål och härdar. Dessa hörde i stort sett allihop hemma i yngre bronsålder, ca 800-400 f Kr. Ett fåtal dateringar sträckte sig en bit in i äldre förromersk järnålder 400-300 f Kr. Då var det bara någon gång under de senare 2000 åren som man ärjat sina åkrar där.

Ett årder från Tuna kungsgård utanför Linköping. Foto Eva Modén.
Trots felkällorna valde vi att i alla fall försöka 14C-datera kol från några av årderspåren och det gamla odlingslagret. Proverna gav oss flera samstämmiga dateringar till 1100-1200-talen e Kr, d v s medeltiden. Vi vet inte vem som odlade marken på 1100-talet. Kanske hörde den till en stormannagård. Senare kom området att benämnas Munkgärdet och S:t Olofs konvent etablerades strax intill år 1237. Kanske var det lekbröder från klostret som gick efter oxarna och drog upp de fåror i åkermarken som vi kan se som mörka streck mot den orörda marken under ploglagret.
Ärjning, så som det kan ha sett ut vid anstalten. Illustration Mats Gilstring.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog