fredag 12 juni 2015

Nu år den här – årets Arkeologi i Östergötland!

Nu är det dags igen. Nu finns ett nytt nummer av vår populära tidskrift Arkeologi i Östergötland. På 55 fullmatade sidor kan man läsa om nya spännande upptäckter och forskningsresultat.

I årets nummer färdas vi från istiden till punken. Läs om forsknings-undersökningar på Stensö och Landsjö medeltida borgar, sultanens tulpaner som blev dekoration under 1600- och 1700-talen, en mycket oväntad medeltida källare och farbror Mellins prunkande trädgård. Vi besöker Smedstorps dubbelgård i Ydre, Saltängen i Norrköping och Gullborg på Vikbolandet. Läsaren får också följa med en tur längs Ostlänken – 20 mil järnväg genom ett landskap fullt med fornminnen. 

Givetvis har Eddandrottningen – den fina schackpjäsen som hittades på undersökningarna i kvarteret Eddan i Linköping förra året – fått en alldeles egen artikel. Om allt detta och mycket mer kan ni läsa i årets nummer.


Arkeologi i Östergötland 2015 är det sjätte numret sedan starten 2010. Den produceras gemensamt av arkeologerna vid Östergötlands museum och Statens historiska museer, arkeologiska uppdragsverksamheten (Linköpingskontoret). Redaktörer för tidskriften är arkeologerna Erika Räf och Karin Lindeblad.

Priset är 60 kronor och den finns att köpa i Östergötlands museums museibutik. Tidskriften går också att beställa via museets förlagArkeologi i Östergötland 2015 kommer också att finnas till försäljning vid olika evenemang, till exempel vid natur- och kulturguidningar och vid årets Arkeologidag den 30 augusti.

Passa på att njuta av sommaren tillsammans Arkeologi i Östergötland 2015.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

måndag 8 juni 2015

Har du sett tjärdalarna i Drabo?

Vårt nya magasin som utkommer 9 juni 2015
Så här, när vi börjar närma oss semestertider, är det lätt att bli sugen på en utflykt ut i naturen och imorgon släpps ett nytt magasin som kan tipsa om spännande och ganska bortglömda utflyktsmål. Det är museets nya ”årsbok” som denna gång fått formen av en lättsam utflyktsguide. Den har fått titeln Har du varit här? med underrubriken Östergötlands #gömdaglömda platser. Här får ni ett litet smakprov från den vackra Kindabygden.

Om man åker de slingrande vägarna öster om sjön Åsunden hittar man till slut fram till Drabo. Här svänger man av från landsvägen som går mellan Horn/Hycklinge och Överum. Kör in på en liten grusväg vid Drabo och följer sjön Björkerns nordöstra strand. Snart är man framme vid en ovanligt knölig hage invid sjön. På andra sidan vägen stiger terrängen och i den branta sluttningen finns det flera gamla husgrunder. Nu är du framme vid Drabo hälsobrunn och byns tjärdalar.  
 
Tjärdalar i Drabo en solig dag i början av mars 2015.
I hagen finns fem stora runda gropar (tjärdalar) med mindre uppsamlingsgropar intill. Det är platsen där byn framställde tjära ur tallstubbar och annan kådrik tallved. Tjäran samlades upp i byttor eller strutar av bark. Tjärdalarna i hagen användes samfällt av bönderna i byn och de finns inritade på en skifteskarta från år 1805 som finns i Lantmäteristyrelsens arkiv.

Utsnitt ur skifteskarta över Drabo år 1805 med tjärdalarna markerade 
som nummer 108. Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D78-8:1.
Tjäran användes för att impregnera trävirke och rep som skydd mot röta. Den kunde också användas som medicin och tjära finns än idag i vissa salvor. Dessutom användes den för magiska ändamål som t ex när man målade kors med tjära på ladugårdsdörren för att skydda kreaturen.  Kokades tjäran blev den till beck och fungerade som tätningsmedel.

Tjära tillverkades redan under järnåldern och troligen hade vikingarna med sig tjära som en av sina handelsvaror. Under århundraden var tjäran en av Sveriges viktigaste exportvaror som såldes bl a till stora sjöfartsnationer som England, Frankrike och Holland. Tjärproduktionen var dessutom viktig för den svenska flottan. Den svenska flottan försågs med tjära genom fasta stående naturaskatter från Finland, Norrland och Gotland.



Tjäran som producerades i Östergötlands södra skogsbygder skeppades ut från hamnarna i Kalmar och Västervik. I Norrköping och Västervik fanns dessutom skeppsvarv som behövde stora mängder tjära. Från mitten av 1500-talet finns även uppgifter om exporterade tjärtunnor från Söderköping. När segelfartygen ersattes av fartyg av järn minskades behovet. Tjärbränningen fortsatte dock på sina håll i husbehovssyfte. Från Östergötland finns uppgifter om att den sista tjärdalen i Tjärstads socken brann så sent som på 1920-talet.

Innan projektet Skog & Historia startade, hade bara en handfull östgötska tjärframställningsplatser registrerats i fornminnesregistret. Genom projektet ökade registreringarna till flera hundra. Det visar hur omfattande tjärframställningen var i Östergötland. Ännu har ingen östgötsk tjärdal blivit undersökt av arkeologer och daterad. Men traditionen med att framställa tjära i Östergötlands södra skogsbygder går med största sannolikhet ner i medeltid. Carl Fredric Broocman berättar i sin östgötabeskrivning från år 1760 att ”beck- och tjärubrännande” var en viktig inkomstkälla för allmogen i ett tiotal socknar i länets södra skogsbygd.
 
Ibland kanske det inte gick som man tänkt sig vid tjärframställningen. 
Tjärslaggen visar att tjärdalen brunnit.
Vill du veta mer om tjärframställningen i Östergötland kan du läsa Kjell Svarvars artikel i tidskriften Arkeologi i Östergötland från 2012. Mer om Östergötlands gömda och glömda platser hittar du förutom i det nya magasinet även på Kulturarv Östergötland, Facebook och Instagram. Där finns platser vi fick plats för i magasinet.

Utsikt från tjärdalarna upp mot hälsobrunnen.
Väl mött i sommarsverige
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Koordinater till Drabo är 
N 57° 59' 53,75", 
E 16° 0' 53,53" (WGS84)












tisdag 2 juni 2015

Utgrävningen startar i arkivet




Fotot ovan finns i Östergötlands museums arkiv. Fotografen befinner sig på Hospitalstorget i Linköping och de två barnen står på Stora Badstugatan, den lilla tvärgatan som än idag förbinder torget med Klostergatan. Det är tidigt 1910-tal. Snart kommer husen till höger i bild att rivas för att ge plats åt ett fyra våningar högt stenhus. Den nya stenhuset ritades av arkitekt Axel V Brunskog. Huset finns kvar än idag. I många år har Medborgarskolan haft sin verksamhet i det men nu byggs det om till bostäder. I förra veckan startade vi en arkeologisk undersökning i kv Ekollonet, strax öster om Hospitalstorget - mellan fd Medborgarskolan och Babettes Kafferi. Undersökningen sker med anledning av en planerad husbyggnation.


Med hjälp av olika arkivhandlingar, bland annat foton, vet vi att det funnits hus på platsen tidigare. Bakom barnen, på den översta bilden, syns ett ljust hus. Det är platsen för utgrävningen. I arkivet finns foton tagna vid flera olika tillfällen. Fotot med pojken som står utanför porten är från 1937 och porten och innergården fotograferades 1955. Husen revs 1965. Det är svårt att utifrån bilderna avgöra när husen byggdes men sannolikt var det på 1800-talet. 



Vi har alltså precis startat den arkeologiska undersökningen. Det finns mycket lite spår efter husen på bilderna. Lite rester av kullerstenen i porten har hittats. Men, husen har legat som ett skyddande lock på andra, äldre lämningar. Så, vi har startat i 1700-talets Linköping och börjar nu jobba oss neråt och bakåt i historien. 

Fortsättning följer!

Emma Karlsson
Arkeolog






måndag 1 juni 2015

Ältstenar – medicinsk magi och fornfynd

Sedan sländtrissorna, som jag skrev om förra månaden, kom till museet har jag funderat lite på om jag inte hade sett en underlig notering på en sländtrissa i vår föremålsdatabas. Dags att leta reda på den. Och visst stämde det. Den var registrerad som ”Ältesten”. En enkel sökning på Google ger förslag på flera ältstenar och vid en sökning på Digitalt museum hittade jag 13 föremål som benämns ältsten. Flera av dessa har ursprungligen varit sländtrissor. Samtliga finns på Nordiska museet.

Ältsten i Östergötlands museums samlingar.
Ältstenen som jag letade fram i vårt magasin saknar känt ursprung. I vår katalog noteras att stenen är en gåva från en person som ”önskar vara okänd”. Det finns ingen uppgift om när den skänktes men givaren har i alla fall berättat att den använts som botemedel mot ältan och den som registrerade in föremålet har lagt till att ältan var detsamma som engelska sjukan.

Ältan kunde vara engelska sjukan (rakitis), men också någon annan sjukdom som drabbade barnen. Engelska sjukan orsakas av brist på D-vitamin vilket ger missformat skelett hos mindre barn. Bestående deformationer av bäckenet kunde hos vuxna kvinnor resultera i att de inte kunde föda barn utan dog i barnsäng. Det dröjde ända fram till omkring 1920 innan man fick klart för sig att sjukdomen berodde på D-vitaminbrist. D-vitamin får vi i oss genom solljus eller genom att äta fet fisk. Många av oss är kanske gamla nog att minnas torskleveroljan vi tvingades äta som barn.

Innan den riktiga orsaken till engelska sjukan upptäcktes försökte man förstå sjukdomen på olika sätt. Kanske modern hade sett ett lik, sett ned i en öppen grav eller suttit med benen i kors i kyrkan under sin graviditet. Horor, d v s kvinnor i bondesamhället som haft sex utan att vara gifta, var också farliga och ansågs kunna sätta ältan på barn.

Om teorierna om orsaken kan verka underliga för oss idag, så var botemedlen minst lika kuriösa. Förutom t ex träddragning och olika salvor innehållande sånt som tjära, oxgalla och dyvelsträck, fanns ältstenar. Hur de kunde användas beskrivs ofta av de samlat in föremålen till museerna. Ältstenen ska hänga i ett snöre runt barnets hals. Den ska ligga direkt mot barnets hud. Ofta finns tecken på att man skrapat i hålet för att få ett pulver som barnet fick äta som medicin.

Det var inte bara ältan som botades av ältstenarna. Om en av ältstenarna från Nordiska museet (NM 44608) noteras följande i museets katalog. Jag låter läsaren få njuta av hela beskrivningen i sin språkdräkt från det sena 1800-talet, endast med undantag för att jag skrivit ut några av de mest svårbegripliga förkortningarna.
"Ältsten fr. V. Fernebo sn. Köpt i Sör Hörende. 'Ringformig. Brukades i ett snöre kring halsen och var ett universalmedel mot all ting, men företrädesvis mot:'ältan', fråssan, bölder och sår, värk, matthet, ledsnad, sorg och räddhåga, 'skyddade väl' mot troll och skogsrår, mot otyg i vädret o.s.v., hvadan i synnerhet alla fega och mörkrädda buro ältsten på sig i den mån huset hade tillgång på sådan. En resa kunde aldrig gå lyckligt utan ältsten. Nyfödda barn skulle skyddas bl.a. med ältsten, tills dess de blifvit döpta. Ältstenarnes kraft berodde i hög grad på deras ålder och stegrades i förhållande till deras tillfällen att få verka. De gingo i arf från led till led såsom ett slags husets (familjens) husgudar. Gick någon förlorad var det en sorg för hela huset, enär detta neml. bådade ngn olycka. och det var evinnerligen svårt att få andra igen, hälst som endast få 'kloka' (de allra 'klokaste') kunde gifva dem den tillbörliga underkraften och de nya ju nästan alltid hade svagare verkan'. Inkom genom studenten A. Engdahl. Ankom 19/6 1884." 
Sländtrissa/ältsten från Vallerstad i Nordiska museets
samlingar. Foto Mona-Lisa Djerf, Nordiska museet.
En av ältstenarna på Nordiska museet (NM119932) skänktes dit 1913 och kommer från Vallerstad i Östergötland. I ett brev berättar givaren: 
"Stenen (som troligen är någon täljsten) har jag fått för många år sedan av en gumma i Wallerstad församling i Östergötland, som man i dagligt tal kallar för 'Augusta på skogen'. Enligt hennes uppgift skulle man ha använt stenen så att man skrapade med en kniv av stenens ihålighet och gav in till barn för någon viss sjukdom." 
På Kriminalvårdsanstalten i Skänninge hittade vi bl a lämningar efter en boplats med speciella fynd vid en undersökning för drygt tio år sedan. Jag har berättat om undersökningen och de speciella boplatslämningarna förut här på bloggen. I en grop, som under en tid kanske fungerat som förvaringsgrop, hittades flera spännande föremål. Där fanns en kruka med ett korsformat märke i botten, en liten sked av järn med spiralvridet skaft som visade sig vara en spatel-skalpell, en vävtyngd och en sländtrissa. Ytterligare en del av en sländtrissa hittades intill gropen. Med tanke på skalpellen frågade vi oss om det var en läkekunnig som verkat på platsen. Att ett vanligt hushåll på 1100-talet skulle äga ett så specialiserat instrument som en spatel-skalpell verkar inte särskilt troligt. 

Sländtrissa från Kriminalvårdsanstalten i Skänninge.
När vi nu riktar blicken från spatel-skalpellen till ett par av de betydligt enklare föremålen från platsen – sländtrissorna – och ser på dessa i ljuset av den folkliga medicinen, kommer nya frågor. Kan det vara så att även dessa hörde till en läkares redskap? Här rör det sig dock om föremål som använts för medicinsk magi istället för det mer handgripliga kirurgiska hantverket. Vi får aldrig veta om sländtrissorna från anstalten var använda i botande syfte men det är en spännande och inte allt för orimlig tanke.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog