måndag 21 december 2015

På besök i 1910-talets Linköping

I Vasastaden finns flera fina stenhus från 1910- och 20-talen. Ett av dessa ligger i kvarteret Bofinken 7 med adress Platensgatan 17. Här har Cyrillus Johansson ritat ett fyra våningar högt, putsat, hus i nationalromantisk stil. Huset uppfördes 1914-15.


Cyrillus Johansson (1884-1959) är i Östergötland mest känd för att ha ritat gamla stadshuset i Mjölby, som uppfördes 1940. Han har gjort mer avtryck i Stockholm med Årstabron från 1924 samt många villor och flerfamiljshus. En annan känd byggnad ritad av Cyrillus är Värmlands museum från 1929.


Huset i kvarteret Bofinken 7 har kvar mycket av sin ursprungliga karaktär med dörrar, fönster och smidesräcken samt med fina detaljer av huggen kalksten. 

Även invändigt finns stora kvaliteter. In från gården leder en trappa för tjänstefolk och varuleveranser, trång men med mycket ljusinsläpp. Dörrar och väggar bär spår av en ommålning från 1950-talet i en mild gråblå färgsättning.






 

Huset har en hiss med en originaldörr som har målats om och en skylt som förklarar hissresans mysterium med hit och ned. 


Fortfarande kan man trycka på ringklockan med ett hölje av trä.

I källaren finns en dörr till ett förråd som ursprungligen lär ha varit ett bageri. Dörren har bevarat sin originalkulör och har en sinnrik ventilation; dörrens övre del går att fälla ner. Kanske bageriet släppa ut lite doft av nybakat i huset. Säkert blev det rusning till bageriet efter en sådan doftchock.


Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

tisdag 15 december 2015

- Men var är broderierna?

I våras berättade jag vid ett par tillfällen här på bloggen om sländtrissor. Nu fortsätter jag det textila spåret med lite funderingar kring andra fynd som har med textilhantverk att göra. I och med sländtrissorna har vi ju tråden klar. Kanske är det den annalkande julledigheten som får mig att tänka på broderier. Eller kanske är det inspirationen från de Königsmarckska tapeterna som finns utställda här på museet t o m 21 februari 2016.

Att sy dekorativa sömmar på kläder eller andra föremål, är en gammal konstart. Redan under stenåldern förekommer broderier bl a på dräkter i danska gravfynd. Från vikingastaden Birka finns fynd av guldbroderier som troligen importerats från Bysans. Ett riktigt mästerverk är Bayeuxtapeten som sannolikt broderades strax efter slaget vid Hastings år 1066. Den 70 meter långa originaltapeten finns i Musée de la Tapisserie de Bayeux i norra Frankrike. Broderiet är utfört med garn i olika färger på oblekt linnetyg.

Ett litet utsnitt ur Bayeuxtapeten.
I det medeltida Sverige utgjorde brodöser och pärlstickare ett eget skrå. Broderier av mycket hög klass framställdes även vid de olika klostren som t ex i Vadstena kloster. En av de bäst kända pärlstickarna i Sverige under medeltiden var kyrkomålaren Albertus Pictor. Han har dekorerat ett tjugotal kyrkor i Uppland och Västmanland. Dessutom hade han en verkstad i Stockholm där han som pärlstickare utförde praktfulla broderier.

Nålar från en undersökning i kvarteret Ambrosia i Linköping på 
1960-talet. Där undersöktes bl a ett badhus och en systuga från 
medeltiden. Tomten låg längs Ågatan, direkt öster om domkyrkan.
Det är sällan som medeltida eller äldre broderier har bevarats fram till våra dagar. Till undantagen hör de kyrkliga textilierna. Att hitta broderade föremål vid arkeologiska undersökningar borde vara möjligt men är ytterst sällsynt. Men det finns andra föremål som berättar om det textilhantverk som förekommit i de medeltida hushållen, verkstäderna och klostren.

Vid undersökningar i de medeltida städernas kulturlager påträffas ofta nålar av olika modeller, storlekar och material. Vanligast är nålar av en kopparlegering som t ex mässing eller brons. Nålar av järn förekommer också men är inte lika vanliga, något som sannolikt beror på att järnet rostar och det krävs inte mycket för att en tunn liten nål ska förintas. Större och kraftigare nålar tillverkades av ben och av dessa har många bevarats till vår tid.

Fingerborgar från Linköping, Skänninge och Norrköping.
Andra fynd som berättar om sömnad är de fingerborgar som då och då hittas av arkeologerna. Fingerborgar användes redan under järnåldern och än idag har de en liknande form. Vid Holmens bruk som låg invid Motala ström i centrala Norrköping byggdes 1758 ett särskilt fingerborgsverk, en liten industri som tillverkade fingerborgar. 

En medeltida sisare från museets samlingar.
Förutom fingerborgar finns också saxar bland våra fynd. Sisaren, eller ullsaxen, är känd i Sverige redan under järnåldern. Handsaxen, d v s vår moderna sax, förekommer först på 800-talet, men blir inte vanlig förrän på 1500-talet. Sisare och saxar hittar vi både i städernas kulturlager och i gravar. I det senare fallet har de snarast haft en magisk innebörd.

Viss är det trevligt att hitta redskapen men någon gång skulle det vara roligt att gräva fram ett broderi. Fast i vinter får jag nog nöja mig med de broderier som finns utställda på museet och de broderier som kommer att skapas hemma i TV-soffan.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

tisdag 17 november 2015

Inställda visningar på Hospitalstorget

Undersökningarna på Hospitalstorget, som jag berättade om här på bloggen för en vecka sedan, kommer att gå i vinterdvala. Väderprognoserna gör att vi väljer att packa in utgrävningen och vänta på våren. Det innebär också att det inte blir några visningar nu i november. Alla intresserade får ge sig till tåls till våren. Men den som väntar på något gott ...

Som ett litet plåster på såren för alla som är intresserade kommer här några bilder på det som vi ska få se mer av när värmen kommer tillbaka. Vi har hittat rejäla murar till en större byggnad. Kan det vara franciskanernas kyrka? Visst vore det fantastiskt om vi lyckat pricka in den med schaktet. Men än vet vi inte.I kulturlagren som låg över murarna hittades en hel del kakel och en dag tittade ett litet ansikte fram – kanske en ängel som varit avbildad på ett reliefkakel.


Vi ses på Hospitalstorget till våren!
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog




onsdag 11 november 2015

Nu gräver vi vidare på Hospitalstorget

I måndags inledde vi en arkeologisk undersökning i den sydvästra delen av Hospitalstorget. Anledningen är att Linköpings kommun planerar att bygga om torget. Tidigare i år, under september och oktober, gjordes en provundersökning i området. Nu är vi tillbaka för att göra en mer omfattande utgrävning. Den innebär att lämningarna vi konstaterade tidigare, nu ska undersökas och tas bort. Arbetet kommer att pågå under november månad och till våren kommer fler ytor att undersökas.

Den röda rektangeln visar Hospitalstorgets nutida utbredning markerad på
stadskartan från år 1696. Den svarta linjen visar det område som hörde till 
hospitalet och som sannolikt tidigare hört till klostret. 
Hospitalstorget är ett av stadens yngre torg. Det ligger alldeles intill kvarteret Ekollonet som vi berättade om här på bloggen för ett par veckor sedan. Torget anlades i mitten av 1800-talet. Innan dess bestod området av bebyggda tomter. Namnet Hospitalstorget beror på att stadens hospital legat i området.

Hospitalet var ett slags vårdanstalt för äldre, handikappade och sjuka. Det var i bruk från slutet av 1500-talet fram till år 1777. Mycket pekar på att hospitalet inrättades i ett gammalt, nedlagt kloster. Klostret, som tillhörde franciskanorden, grundades i slutet av 1200-talet och tvingades stänga i samband med reformationen.

Spår efter klostret? Rester av tegelmurar och tegelgolv. 
Lämningar efter konstruktioner som sannolikt tillhört klostret hittades vid provundersökningen. Då fann vi rester efter en, eller flera, murade byggnader i den södra delen av torget. Det har även påträffats gravar på torget och i kvarteret väster därom. Några av skeletten har daterats med hjälp av 14C-analyser. Analyserna visar att de döda gravlagts här under medeltiden, d v s på klostrets tid.

Vi planerar två offentliga visningar av undersökningarna:
Onsdagen den 18 november kl 12.00
Måndagen den 23 november kl 12.00

Man kan även läsa om undersökningen på Facebook under Arkeologi och byggnadsvård på Östergötlandsmuseum.

Kontaktperson och projektledare för undersökningen är Emma Karlsson tel. 0709-756728 emma.karlsson@ostergotlandsmuseum.se

Nu hoppas vi bara på bra grävväder under hela november månad.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


fredag 6 november 2015

Sune Ljungstedt

Söndag den 8 november öppnar en liten utställning på Östergötlands museum: Sune Ljungstedt – bildhuggare och konstnär.

När man arbetar med arkeologi, kyrkohistoria, konsthistoria eller byggnadsinventeringar i Östergötland stöter man ofta på namnet Sune Ljungstedt. I arkivet på Östergötlands museum finns utgrävningsrapporter, dokumentationer, inventeringsblanketter, teckningar, manus m m som är signerade Sune. Det som inte ligger topografiskt ordnat är samlat i Enskilt arkiv nr 575.

Sune Ljungstedt som tidningstecknaren Sven Rydén såg honom. 
Teckningen ingick i en artikel om Skänninge publicerad i 
Svenska Dagbladet den 14 september 1959.


Sune Ljungstedt föddes 1919 i Småland men bodde från 1952 till sin bortgång 2015 i Vårdsberg utanför Linköping. Som nybliven östgöte blev arkeologiska undersökningar i S:t Lars kyrka i Linköping den första uppgiften. Det följdes av fler uppdrag och under årens lopp byggde Sune upp en omfattande kunskap om bl a kyrkobyggnader och kyrkokonst i Linköpings Stift. Mycket av materialet har publicerats. Han lade också ner en stor del av sin fritid på att åka runt i framför allt Östergötland och rita av gravhällar och predikstolar med mera. Teckningarna av gravhällar är en ovärderlig dokumentation, då en stor del av gravvårdarna finns ute på kyrkogårdarna och inskriptionerna blir allt svårare att läsa p g a väder, vind och lavapåväxt.


Ett av Sunes specialintressen var stenhuggare och deras arbeten, bl a dopfuntar och gravhällar. Han var även intresserad av stenen som material. År 1957 målade han av ett stenbrott norr om Jordhamn på Öland.


Sune framhöll aldrig sig själv men uppmärksammades ändå. År 1982 fick han Linköpings kommuns kulturstipendium, 1991 Cnattingiuspriset från Östergötlands museum, 1993 fick han medalj för särskilt förtjänstfulla insatser inom kulturminnesvården av Riksantikvarieämbetet och styrelsen för Statens Historiska museer och 2008 fick han Nordiska museets Hazeliusmedalj i brons.

Sune hade alltid en nära kontakt med museet och delade generöst med sig av sin kunskap, både muntligt och skriftligt. Med denna utställning vill vi lyfta fram en annan sida av Sune: bildkonstnären och skulptören. Bredden i konstnärskapet visar vi genom ett urval från de första trägubbarna som han gjorde som barn till de sista figurerna till barnbarnsbarnen 85 år senare.

Även om Sune använde målarens och bildhuggarens verktyg var det hans konstnärliga öga som var viktigast. Det förstår vi när vi ser hans rika bildvärld. Det var det ögat som gjorde att han i sin kyrkoantikvariska verksamhet och forskning såg annat än det vi själva såg.Utställningen är tillkommen i samarbete med Sunes son Torbjörn Ljungstedt.

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie
























Eremiten" från 1972-73.




Ett prov på Sunes underfundiga humor: en fågel ur samlingen "Underliga djur".

onsdag 4 november 2015

Königsmarckska tapeterna - ett stycke 1600-talshistoria

Rikssalstapeten
Detalj ur en av sido-
bårderna på Rikssalstapeten.

Ägnar man sig åt historisk arkeologi (medeltid - 1700-tal) så är det inte helt ovanligt att man hittar textilfragment. De brukar då bestå av små brunfärgade trasor eller bruna trådar som rostat fast på något järnföremål och därmed bevarats. Det är väldigt ovanligt att det är större tygstycken som kommer i dagen. Ett exempel på större textilfynd är Söderköpingskjorteln från mitten av 1200-talet, vilken hittades 1984 i kvarteret Bryggaren. Vill vi se broderier som är samtida med våra undersökningar får vi vända oss till helt andra källor än jordfynden.

Nu finns ett fantastiskt tillfälle att se ett imponerande exempel på det sena 1600-talets broderi i form av de Königsmarckska tapeterna. De ställs ut här på Östergötlands museum under perioden 5 november 2015 - 28 februari 2016. Det är konstverk av världsklass som visar en familjeberättelse från europeiskt 1600-tal.

Tapeterna är broderade med ull och silke på gles tuskaftad linneväv. De är i första hand broderade med petit-points och korsstygn. Enligt en obekräftad tradition var det systrarna Aurora och Amalia von Königsmarck som broderade tapeterna med hjälp av vänner och tjänare. Sammanlagt har de sex broderade tapeterna en yta på hela 34 kvadratmeter.


Triumftapeten
De Königsmarckska tapeterna är gjorda som sex teaterscener och de berättar om det sena 1600-talet i Sverige och Europa. Det handlar om kärlek och politik, nöje och allvar, liv och död. Namnen på tapeterna är: Maskerad, Triumf, Allegori, Barndomen, Rikssalen och Ålderdomen. 

Huvudpersoner är den berömda Aurora von Königsmarck, systern Amalia och Amalias man Carl Gustaf Lewenhaupt. I äktenskapstapeten träder även Sveriges drottning Ulrika Eleonora den äldre in på scenen.

Tapeterna har en gång hängt på Vinäs slott på gränsen mellan Östergötland och Småland. De donerades till museet år 1946 av grevinnan Anna Bogeman, född Stackelberg och gift Lewenhaupt i första giftet. De har periodvis varit utställda men är känsliga för slitage. Till utställningen har vi fått låna ett porträtt av Aurora von Königsmarck, målat 1684 av den svenska målarkonstens fader, hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl.

Just nu görs de sista justeringarna. Skyltar ska på rätt plats. Ljuset ska kontrolleras en extra gång – textilier från 1600-talet mår bäst när det inte är för ljust, så här är det 50 lux som gäller för det ljus som träffar broderierna. Och snart är det dags för vernissage. Utställningen invigs av vår konstintendent Stefan Hammenbeck på torsdag kväll – den 5 november 2015, kl 18.00.

Har du inte möjlighet att komma på invigningen så finns det fler möjligheter att höra Stefan berätta om tapeterna. I år visar han dem torsdagen den 19 november klockan 18.00, söndagen den 29 november klockan 14.00 och tisdagen den 8 december klockan 18.


Passa på att besöka utställningen!
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


torsdag 29 oktober 2015

Kakelugnskakel, källare, diken och vägar i Kvarteret Ekollonet




Ni som har promenerat eller cyklat på Stora Badstugatan har säkert inte undgått att notera att vi har återvänt till Kvarteret Ekollonet. Vi har varit där för att gräva och undersöka några tilläggsytor som tillfälligtvis är klara. Nu vidtar inomhusarbetet med att sammanställa resultaten och pusslandet med att försöka få samman de undersökta ytorna från både sommarens och höstens grävningar. Därför kan det nu vara på plats att först berätta lite kort om vad vi hittade i somras.

Arkeologer tillbaka i Kvarteret Ekollonet, oktober 2015
Under 1800- och 1900-talets bebyggelsenivåer med husgrunder och stenläggningar kom vi ganska snabbt ner på lämningar från 1600-och 1700-talen. Bland annat hittade vi ganska omfattande spår efter kruk- och/eller kakelugnsmakeri i form av ett flertal fragment från glaserade kakelugnar med olika figurmotiv. Vi plockade också in hinkvis med så kallat pottkakel. Pottkaklet ser ut som krukor vilka murades fast i varandra till att forma en kakelugn runt en eldstad. Den platta undersidan pekade inåt och den skålade sidan utåt. 


Exempel på en kakelugn som byggts upp av så kallat pottkakel.


Kakelugnskakel med växtmotiv, från kvarteret Ekollonet.



Kakelugnskakel med växtmotiv, från kvarteret Ekollonet.
I nuläget vet vi inte om en kruk-/kakelugnsmakare bott och bedrivit sin verksamhet på platsen eller om materialet följt med i jord som transporterats hit när man ville förbereda marken för ny bebyggelse och i samband med detta också täcka över resterna av gamla byggnader och strukturer.Klart är i alla fall att det stengolv som vi dokumenterade på ytan sannolikt har ingått i en verkstadsbyggnad; i det jordlager som täckte stengolvet hittade vi för övrigt ett flertal skärvor felbränd keramik samt troliga fragment av ugnsväggar (!)


Kakelugnskakel med figurmotiv, från kvarteret Ekollonet.


I bildens övre kant syns ett stengolv. Det har sannolikt ingått i en verkstadsbyggnad.
Ovan skrev jag att man kunde använda jord och avfall för att täcka över resterna av gamla byggnader och strukturer när de så att säga "gått ur tiden". Ett bevis för att man gjort så även i Kvarteret Ekollonet fick vi när vi, mot slutet av undersökningen, hittade resterna efter en källare som låg dold under jordmassor som just innehöll en stor mängd sopor/avfall, mestadels i form av djurben och keramik men också en stor mängd så kallat passglas; grönt till färgen och mycket tunt. Med keramiken och glaset som grund för datering kunde vi konstatera att källaren sannolikt fyllts igen någon gång under 1600-talet vilket i sin tur berättar att källaren är äldre än så. Under en av källarens golvplankor hittade vi två mynt som tyvärr var i så dåligt skick att de gick sönder. Men vi får se vad som händer när mynten nu har konserverats och skickats till en numismatiker. Kanske och förhoppningsvis kommer myntens årtal att synas vilket i så fall kommer att föra oss ett steg närmare källarens ålder. 

Källaren med rester efter ett stengolv och ett ramverk av trä. I bildens nedre kant syns trappan.

Arkeolog på väg uppför källartrappan
När källaren en gång uppfördes grävde man igenom en äldre lämning; nämligen ett igenfyllt dike. Diket, som sannolikt är från medeltiden, kunde följas i öst-västlig riktning genom hela undersökningsytan fram till just källaren som hade "kapat" det. Det rör sig om ett så kallat gränsdike som här grävdes för att markera klosterområdets norra gräns. I den jord som använts för att senare fylla igen diket fanns en hel del slaktavfall.


Klosterdiket när det tömts på jordmassor. I bildens överkant håller källaren på att undersökas.


Mellan de äldsta lämningarna, klosterdiket, och de yngre bebyggelsenivåerna, finns det indikationer på att området inte varit bebyggt utan istället fungerat som odlingsmark. Detta kan vi se i de bruna och sammanhängande lager som fanns över hela undersökningsområdet. Några enstaka stolphål och hål efter störar i jordlagret kan vara strukturer med en koppling till odling, till exempel humlestörar.

Vid undersökningen nu i oktober var ett av våra mål att hitta rester efter den gamla Stora Badstugatan. Gatan har haft samma sträckning som den har idag och är en av Linköpings äldsta gator. Vi hittade sammanlagt tre stycken gatunivåer under dagens asfalt. Den yngsta gatubeläggningen bestod av en vällagd och mycket fin kullerstensgata. De äldre gatunivåerna var tyvärr mycket mer fragmenterade och kunde bara skönjas fläckvis. Anmärkningsvärt var att det mellan stenarna i den mellersta gatunivån, som troligen kan dateras till ca 1600-tal, låg djurben av främst två typer; tänder och mellanfotsben från nöt. Man undrar naturligtvis om benen placerats där medvetet och fungerat som en slags förstärkning av gatumarken eller slängts ut på gatan som slaktavfall där det sedan fått ligga kvar och sedan trampats ner? En liten ögonblicksbild gavs dessutom av den halva hästsko som låg inklämd mellan ett par av gatstenarna (!)


Kullerstensläggning strax under dagens asfalt.



En liten glimt av hur Badstugugatan såg ut på 1600-talet.
Helén Romedahl
Arkeolog


torsdag 22 oktober 2015

Mäster Amunds målningar i Appuna

Förra veckan berättade jag här på vår blogg om fyndet av radbandspärlor (en rosenkrans) som vi gjorde för några år sedan på Appuna kyrkogård. Nu var det ju inte bara gravarna och de fina pärlorna som hittades i schakten. Där kom även fram spår efter den gamla medeltidskyrkan som revs på 1880-talet.

Appuna kyrka avbildad på tidigt 1800-tal av Johan Fredrik Kock På teckningen ses kyrkan 
med sin nya klockstapel och en byggnad i väster som kan vara en tiondebod. I teckningens 
nederkant finns noterat Kyrkan gammal, orappad. Taken spån, gråaktiga, Boden rödfärgad.
Vi hade hoppats hitta murar, då den gamla kyrkan har stått strax norr om den nya. Men så blev det inte. Dräneringen strök förbi platsen för det sydöstra hörnet av medeltida koret utan att några murar hittades. Istället visade det sig att den ursprungliga markytan på kyrkogården var kraftigt uppfylld med stenar och raseringsmassor från den rivna kyrkan. Schaktet nådde helt enkelt inte ner till den medeltida markytan, så det är fortfarande möjligt att grundmurar från den gamla kyrkan finns bevarade längre ner, under raseringsmassorna.

Formtegel från Appuna kyrkogård. Spikhålen i teglet visar 
att dessa tillverkats genom att skäras efter en trämall.

De spår vi såg av den rivna medeltidskyrkan var byggnadsmaterial, som kalkstenar, tegelstenar och formtegel för valvribbor samt bitar av puts- och murbruk. Ganska snart blev vi varse att det fanns putsbitar med spår av röd färg. När vi tittade närmare på dessa såg vi att kalkputsen var täckt av vit kalkfärg med fragment av målade motiv. 

Putsfragment med spår av dekorationsmåleri. 
Färgerna på de bitar vi hittade var tre nyanser i rött och minst två i grått. Pigmenten som använts var bensvart för de grå nyanserna och järnoxid för de röda. På de tillvaratagna putsbitarna består dekoren mest av linjer i två eller tre olika färger. Undantaget är ett större fragment med en stjärna och en del av en figur i rött. Stjärnan är enkelt formad av tre korsade linjer. Den bevarade delen av figuren är så liten att det inte går att se vad den var tänkt att föreställa.

Mäster Amunds målningar i Appuna gamla kyrka, dokumenterades 
1885 av  C F Lindberg. Originaldokumentationen finns på ATA 
i Stockholm. 
Målningarna som funnits Appuna medeltida kyrka tillskrivs mäster Amund, en kyrkomålare som var verksam i slutet av 1400-talet och som hade sitt huvudsakliga verksamhetsområde i Östergötland och Västergötland. Även i norra Småland finns målningar som tillskrivs mäster Amunds verkstad. Han var elev till den s k Risingemästaren och är mest känd för de signerade och daterade (1494) målningarna som fanns i den nu nedbrända Södra Råda kyrka.

Målningarna i Appuna kyrka ansågs av många vara så pass grymma och groteska att biskop Enander år 1670, uppmanade församlingen att låta kalka över ”dessa fula och stygga målningar, vilka såsom otjänliga icke borde få finnas i Herrans hus”. Inför rivningen av den gamla kyrkan uppmärksammades målningarna och år 1885 dokumenterades de av C F Lindberg genom Riksantikvarieämbetets försorg. På så sätt kan vi än idag få en liten aning om hur de fula och stygga målningarna såg ut. I den arkeologiska rapporten från undersökningen finns fler avbildningar av Appunas målningar.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog



fredag 16 oktober 2015

En rosenkrans i Appuna

Appuna medeltida kyrka sedd från söder avbildad 1669 av Elias Brenner
För några dagar sedan hade jag nöjet att läsa ett inlägg på Historiska museets Stadsarkeologi-blogg. Det handlade om radbandspärlor från Söderköping och plötsligt kom jag att tänka på ett fynd som vi gjorde för några år sedan. Under våren 2009 grävde Mjölby kyrkliga samfällighet ner en ny dränering runt Appuna kyrka. Eftersom det var risk för att gravar och murar från den rivna medeltida kyrkan kunde komma i dagen var museets arkeologer på plats.

Rektifierat utsnitt ur karta från laga skiftet år 1848 (Lantmäteristyrelsens arkiv akt D2-2:4)
 med dagens kyrka och kyrkogård samt dräneringsschaktet från 2009 markerat.

Kistlock till två gravar framgrävda.

På kyrkans östra sida grävdes ledningsschaktet ända ner till 2,5 m djup. På det djupet påträffades sex intakta gravar. Endast tre av gravarna behövde flyttas när ledningen skulle fram. Dessa dokumenterades på plats, flyttades ur vägen för ledningen och skeletten återbegravdes därefter strax intill sina ursprungliga platser. Två av gravarna saknade kista. Den ena hade dock spår av förmultnat trä som möjligen kan vara rester av att graven risats i samband med begravningen. Gravarna har daterats till perioden 1520-1670.

I en av de gravar som måste flyttas fanns skelettet av en tonåring. Vid den vänstra höften gjordes ett förbluffande fynd. Plötsligt glittrade det till och där låg en pärla, stor som ett blåbär. Sedan grävdes den ena efter den andra pärlan fram. Till slut kunde vi räkna samman 33 blåsvarta pärlor av gagat (en variant av stenkol). Pärlorna har med största sannolikhet varit en rosenkrans.
  
Pärlorna börjar skymta fram vid den dödes höft.
En rosenkrans, eller ett radband, är ett band med pärlor eller knutar och används som hjälpmedel vid bön. Pärlorna kunde vara tillverkade av varierande material. Det finns pärlor av bl a bärnsten, ädelmetall, korall, trä, glas och stenkol. Radbanden i den kristna traditionen kan ha olika många pärlor. Vanligt är band med 33 pärlor efter Jesus livslängd, 55 utifrån Rosenkransbönen eller 63 som bygger på jungfru Marias förmodade livslängd.

De 33 pärlorna från graven i Appuna.
Radbanden förekommer inte bara inom den katolska och ortodoxa kyrkan utan används även inom islam, buddism och hinduism. Namnet rosenkrans används av den katolska kyrkan och är knutet till Rosenkransbönen, där man omväxlande ber ett antal fastställda böner och samtidigt betraktar vissa mysterier. Bönens upprepningar medför att många radband har omväxlande små och stora pärlor. Pärlorna från graven i Appuna är alla jämnstora – ungefär 7-9 mm i diameter och något tillplattade. Tittar man på dem med förstoringsglas kan man se svaga spår efter svarven som format dem.

Vid en undersökning i Nya Lödöse (Gamlestaden i Göteborg) har ca 160 gravar från perioden 1473-1624 undersökts och där hittades radband i tre av gravarna. Ett av dessa bestod av 22 träpärlor. Det låg precis som i Appuna vid den dödes höft och där antog arkeologerna att den döde begravts med radbandet i handen. Där undrar arkeologerna om det var en präst eller en särskilt from person som blivit begravd med radband.

Hur ska fyndet av radbandspärlorna i Appuna ska tolkas i förhållande till gravens datering? Begravningen kan ju ha skett ganska långt efter reformationen. Rör det sig om en begravning under 1500-talet kan vi anta att radbandstraditionen fortfarande var i högsta grad levande. Det är ju t ex först 1595 som Vadstena kloster slutgiltigt läggs ner. En möjlig tanke är att en äldre släkting lagt ner sitt eget radband i graven som skydd för eller gåva till den döda. Tänkbart är även att man, när radbandet kommit ur bruk, ändå ville att det skulle hamna i vigd jord och passade på att begrava de med en släkting.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 9 oktober 2015

Skampåle, gapstock, stå i halsjärn eller sitta i stocken

Östra ny kyrka.
Att fundera kring tidigare seklers bestraffningar är kanske inte det första man tänker sig när det är dags att gräva för en dagvattenledning. Schaktet var placerat inne på kyrkogården runt Östra Ny kyrka, men tanken på bestraffningar var långt borta. Möjligen skulle vi kunna stöta på någon grav utanför kyrkogårdsmuren, tillhörande någon som förlorat rätten att begravas i vigd jord – något som skedde när den döde var en sjävspilling, d v s tagit livet av sig. Men det är sällan som vi arkeologer hittar sådana gravar.

I en paus i grävningen passade jag på att följa med kyrkvaktmästaren Robert upp i tornet. Tornbesöket hade flera anledningar. Dels ville jag ta några foton där uppifrån, dels behövde jag några murbruksprover som gick att koppla till tornbygget 1747. Dessutom är det helt enkelt en fantastisk upplevelse, att på smala, branta trappor som närmast liknar stegar, ta sig allt högre upp i ett torn. Bara att få klättra upp förbi kyrkklockorna är spännande och att få fortsätta ända upp, så långt det går, är något man gärna passar på att göra när man har chansen.

En av de branta torntrapporna i Östra Ny.
När vi kommit upp till det första tornrmmet passade vi på att titta på allt som samlats där genom åren. Tornrum har en tendens att förvandlas till förråd för lite av varje. Bland träkors, underliga stockar, kolonner, bitar av målade skrank och en massa annat fanns några saker som fick mig att stanna upp. Det första som fångade mitt intresse var ett block i blanknött trä, med repet fortfarande på plats. Det kanske är från tiden när tornet byggdes eller när kyrkan byggdes om på 1820-talet.

Men det som verkligen fick mig att stanna upp var två(!) skamstockar som bara låg där bland alla andra träföremål. De båda skamstockarna hade lite olika utformning. Den ena var den man vanligen ser avbildad med både över- och understycke av trä. Ändarna visar att den suttit i någon ställning. Den andra skamstocken saknade träöverdelen. Istället har den dömde låsts fast med en järnbygel över nacken. Där finns även urtag för händerna och man kan se spår av nötning runt halsöppningen.

Skamstock från Östra Ny.
En skamstock, också kallad stock, straffstock, eller gapstock, var avsedd för bestraffning. Den dömde sattes fast i stocken och fick stå (eller sitta) där och skämmas inför alla som gick förbi. Skamstocken kunde vara placerad på städernas torg, där många människor passerade. På landsbygden fanns den oftast vid kyrkan, dit kyrkogångsplikten tvingade människorna. Det var meningen att straffet inte bara skulle vara till för att den dömde skulle sona sitt brott. Det skulle dessutom vara offentligt för att avskräcka andra från att begå samma brott.

Skamstock med halsjärn från Östra Ny.
Stockstraffet förekommer i 1686 års kyrkolag och 1734 års lag. Det är avsett för ”åsidosättande av god sed och ordning” och kunde utdömas av sockenstämman utan att någon dom fanns från häradstinget. Det är helt enkelt sockenfolkets bestraffning av de som inte sköter sig. Straffet avskaffades definitivt 1841 i Sverige.
 
Skamstock vid Skottvångs gruva i Södermanland, Foto Raphael Saulus
Vad var det då för hemskheter man gjort sig skyldig till när man hamnade i stocken?
Någon kan ha fört oljud i kyrkan, skvallrat och förtalat sina grannar, grälat, lämnat kyrkan innan prästen var klar, stannat utanför kyrkan under pågående predikan m m. Även svordomar och sabbatsbrott kunde skicka folk till stocken och ”ungt folk” kunde hamna där om de rökte tobak.

The pillory at Charing Cross:
Gravyr publicerad som Plate 62 of Microcosm of London (1809)
Vilka var det nu som hamnat i stocken i Östra Ny och vad dömdes de för? Det vet jag faktiskt inget om. Svaret på den frågan överlåter jag till släktforskare och hembygdsforskare att försöka finna i kyrkböcker och sockenstämmoprotokoll. Men visst blir man nyfiken?

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog