onsdag 30 juli 2014

Dolda rum under Torggatan

Strax under gatan fanns källaren.
Nu efter några riktigt varma sommarveckor är det inte utan att man börjar längta ner i svala källarrum. För några år sedan fick ett par kollegor lite överraskande besöka en bortglömd källare under Torggatan i Linköping. Det var när det skulle anläggas handikapparkeringsplatser och NCC, som utförde arbetena, plötsligt stötte på en stor hålighet under gatan. Det visade sig vara en, endast delvis igenfylld, källare som fanns direkt under gatstenarna. Arkeologer tillkallades och källaren undersöktes och fylldes sedan igen - ordentligt denna gång.







Torggatan fanns redan under medeltiden men då under namnet Sandgatan eller Sandkorsgatan. Det senare namnet blev på 1700-talet ändrat till S:t Korsgatan - ett gatunamn som finns kvar än idag på sträckningen som fortsätter väster om Apotekaregatan. Längs Sandkorsgatan fanns under medeltiden flera residensgårdar för domkyrkans prelater. Källaren under gatan har troligen tillhört en av dessa gårdar. En gård som kan kopplas till S:t Bartolomeus prebende, d v s en gård anslagen till försörjning av prästerna vid S:t Bartolomeus altare i domkyrkan. Prebentet instiftades av riddaren Ulf Abjörnsson (Sparre av Tofta) år 1348.

När vi sökte i museets topografiska arkiv hittade vi en beskrivning och en enklare uppmätning av källaren och det hus som stått över den ända fram till dess att hela kvarteret revs på 1950-talet. Där fanns även foton från tidigt 1900-tal. Bilderna och beskrivningen visar att källaren ingått i ett medeltida stenhus. Stenhuset var senare tillbyggt med en träbyggnad. 


    Foto från 1914 ur museets arkiv.                                              
















En tidningsartikel i Östgöta Correspondenten från november 1953 berättar om källaren: Innanför en enkel plåtdörr fanns en trätrapp som ledde ner till ett större källarrum uppdelat med spjälväggar och en mindre kammare. I såväl källarrummen som trappan var taken välvda. Tidningsartikeln avslutas med en förhoppning om att källaren ska kunna bevaras för framtiden även om resten av det gamla stenhuset rivs. Så blev dock inte fallet. Valven knäcktes och källaren fylldes igen.


Så låg den bortglömd där under Torggatan fram till 2009, då den så oväntat dök upp igen. Det stora källarrummet tömdes på rasreringsmassor, golvet rensades fram och en ny dokumentation gjordes. Källaren är uppförd av gråsten med valv, en sekundär vägg  och andra detaljer i tegel. Den här gången grävdes en liten provgrop genom golvlagren och tre äldre golvnivåer dokumenterades. Det äldsta golvet var ett kalkbruksgolv och på detta hittades ett mynt - 2 öre från år 1573 (Johan III). Myntet kan komma från ett trägolv som man vid ett senare tillfälle lagt över kalkbruksgolvet. Trägolvet förstördes i en brand och ersattes av ett enkelt jordgolv. I jordgolvet hittades en öltapp som kan tyda på att man förvarat öltunnor i källaren. Nu är källaren åter igenfylld och gömd men ligger kvar där under gatans stenar och våra fötter.


Tunntapp och mynt hittade i källargolvet.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog











Följ länken till vårt rapportarkiv om du vill läsa hela rapporten från undersökningen av källaren http://www.pdfrapporter.se/pdf/2010/2010-015.pdf

onsdag 23 juli 2014

Hönsakyrkan på Frö gård

Hönskyrkan på Frö gård uti Lillkyrka socken bjuder på två funktioner i en och samma byggnad - hönshus och klockstapel

Förr låg hönshuset på fägården där varje djurslag hade sin byggnad. Från och med 1800-talets mitt förändrades bebyggelsen på landsbygden, många nya praktiska och rationella idéer vann terräng liksom att byggnaderna nu skulle se prydliga ut.

Hönshuset på Frö är timrat och fasaderna har samma utformning som närliggande huvudbyggnad och flygel med putsade fasader. Byggnaden har tilltagna fönster mot solsidan för att få in ljus på våren så att hönsen skulle piggna till och börja värpa. Vid den här tiden placerades gärna hönshuset i trädgården. På så sätt fick man nära till hönshuset och kunde utfodra och plocka ägg oftare. Det var kvinnorna på gården som skötte hönsen. Stor omsorg lades ner på dom små pullorna så att dom värpte bra. Det var ofta kvinnans enda inkomst och som hon förfogade över helt själv. 

Frö är en herrgård och hade förr många anställda i jordbruket. När vällingklockan klämtade var det signal för att dagens arbete började eller slutade och när det var middagsrast osv. Klockstapel har förutom vällingklockan högst upp i tornet även en klocka som visade tiden för gårdsfolket. Klockan drivs av ett tungt lod. Uret har en inskription med texten ”Brukspatron och riddaren M L Ekelund har till sin egendom Fröö säteri låtit tillverka denna tornklocka till tornuret därstädes.” Klockan är gjuten av Johan. A Beckman i Stockholm 1847.Därmed får man veta när hönskyrkan är byggd, något som inte är särskilt vanligt då äldre ekonomibyggnader oftast är utan datering.

Marie Hagsten 
Byggnadsantikvarie


Mer att läsa om Fröö gård finns i på sidan 28-29 i Åkerbobladet från oktober 2011
http://www.akerbo.nu/bladet10_11.pdf

söndag 13 juli 2014

Många upptäckter på Landsjö borgholme

Christian Lovéns plan över Landsjö borgruin med 
våra schakt markerade.
Efter två veckor i borgruinen vid Stensö på Vikbolandet lade vi nöjda igen schakten där och flyttade vårt högkvarter till Landsjö säteri i Kimstad socken. Det ligger i närheten av Norsholm och drivs följdriktigt av förre sologitarristen i reggaerockbandet Norsholms Befrielsefront, en genomtrevlig man som hela projektstyrkan tagit till sitt hjärta.

Säteriet ligger vid stranden av den lilla Landsjön och där ute ligger Landsjö holme. Det är en sagolik plats som mycket få människor har besökt. Inte ens när fornminnesregistret skulle revideras lyckades man ta sig ut dit, då ”ingen båt kunde uppbringas”. 

Holmen är hög, brant och fullständigt övervuxen med grova gamla körsbärsträd, ekar, furor och vinbärsbuskar. Över allt anar man rasmassor, och ur den tjocka skogsförnan tittar här och var de starkt nedrivna resterna av en mycket ambitiös borganläggning fram. Vi har som de första arkeologerna här ute öppnat fyra schakt under den gångna veckan.

Omkring 1280 var Landsjö sätesgård för Kristina Fastesdotter, änka efter riddaren Holmger Folkesson Ama. Denna koppling till det kungatrogna högfrälset förklarar att vi här, liksom vid Stensö, ser ett av de sällsynta fall där Kronan tillät en privat familj att bygga ringmur under det sena 1200-talet. Och vilken mur sedan! Den västra sträckan som kan spåras idag är 59 meter lång. För att ta sig in i högborgen i holmens norra ände var man, vad vi nu vet, tvungen att ta sig ut till holmen (på en träbro?), över en torrgrav (via ett porthus och en vindbrygga?), genom ringmuren, uppför den branta förborgen och genom högborgens bastanta sydmur. Här uppe kunde man verkligen vara i fred och lugnt iaktta omgivningen.

Ethan Aines och Ola Lindgren i schakt C med högborgens nyfunna södra mur.

Högborgens tidigare okända sydmur hittade vi i förra veckan i vårt schakt C. Den är anlagd i samband med ett hus eller torn i högborgens sydöstra hörn, en likaledes bastant och tidigare okänd byggnad som hade putsad fasad. 

Silvermynt från omkring 1360 av typen strålkrans-
brakteat, påträffat i högborgens nyfunna sydöstra 
hörnbyggnad, schakt C.
De golvlager vi har hunnit undersöka har givit ett silvermynt slaget omkring 1360 i Stockholm för kung Magnus Eriksson. Det är överraskande eftersom borgen enligt de bevarade skriftliga källorna redan flera årtionden tidigare hade övergått från frälsesäte till landbogård. Det vill säga att gården nu verkar ha varit bebodd av ofrälse arrendatorer som garanterat inte tilläts bo på borgen eller hålla den i försvarbart skick. När jag underrättade Christian Lovén om fyndet föreslog han att Bengt Philipusson Ulv kan ha ägt Landsjö omkring 1360 och upplåtit borgen till kung Albrekt under upproren mot Magnus Eriksson vid denna tid.

Utöver den putsade byggnaden i schakt C har vi ännu inte lyckats få fatt på ringmurens saknade östra sträckning. Både schakt A och schakt B är utlagda för detta syfte och båda har givit mängder av rasmassor och djurben men ingen murfot. Genom dem vet vi dock att ringmurens sträckning inte har varit rektangulär, utan snarast kilformad med sin största bredd i norr.

I schakt D har vi funnit en depå om sju plus-formade järnbeslag som vi hoppas kunna funktionsbestämma efter konservering. Men schaktet har ännu inte besvarat vår huvudfråga här, nämligen varför den synliga södra sträckningen av ringmuren slutar där den gör. Ur denna södra mursträckning sticker dock de nedrivna och inte tidigare iakttagna resterna av en bred mur eller bro över torrgraven. Var detta borgens ingång, ett fundament till den tidigare antydda vindbryggan?

Vid markeringen E på planen ovan använder vi till sist en metod som är omtyckt inom stenåldersforskningen och som jag lärt mig av mina forskarkollegor Roger Wikell och Mattias Pettersson: att sålla en rotvälta. När ett träd faller drar det upp en massa jord och rör om den, vilket innebär en gratis provgrop utan att man skadar fornlämningen ytterligare. Min förhoppning är att den lägligt placerade rotvältan i torrgravens västra ände kan ge keramik och annat avfall.

Till Landsjö holme går man inte torrskodd.
I skrivande stund återstår en av två veckors grävning på Landsjö holme denna sommar. Om den andra veckan blir lika givande som den första kan vi känna oss mycket nöjda.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

Läs mer om undersökningarna på:
scienceblogs.com/aardvarchaeology

tisdag 8 juli 2014

Ulvåsa, Gamlegården och Birgittas udde

En sådan här vacker dag, med fortfarande drygt en arbetsvecka kvar till semestern och inget fältarbete i sikte de närmaste dagarna - då längtar man ut ur museets arkeologkällare. Då är det lätt att börja tänka tillbaka på trevliga undersökningar man gjort och vackra platser man besökt. Det har ju blivit ganska många genom åren och varför inte berätta om några här på bloggen.

En ägomätning från 1708 över Ulvåsa ur Lantmäteristyrelsens arkiv (akt D20-14:1). 
Birgittas udde ligger längst ut på spetsen av udden uppe till vänster. 

Vill man verkligen känna av historiens vingslag rekommenderas en utflykt till Birgittas udde på Ulvåsa. Där finns en ruin från den heliga Birgittas tid. På vägen dit passerar man en plats som på de historiska kartorna kallas Gamlegården och uppe på en höjd ligger dagens huvudbyggnad som ursprungligen stod klar på 1580-talet men som byggdes om och försågs med flyglar vid mitten av 1700-talet. Där den ligger fanns under medeltiden Hamra by. På den 2,5 km långa och slingriga vägen ut till Birgittas udde finns dessutom spår av lertäkter, kalkbrytning, röjningsrösen och torp.
 
Modell som visar hur bebyggelsen ute på Birgittas udde kan ha sett ut på 1300-talet.
Två vallgravar skär av den långsmala udden som kallas för Birgittas udde. På den yttersta delen finns lämningarna efter ett stenhus och syllstensgrunder till timrade hus. Det var här hon bodde – vårt eget Europahelgon. Det var här hon verkade som maka till stormannen Ulf Gudmarsson och hovmästarinna vid drottning Blankas och kung Magnus hov. Här födde hon sina åtta barn. Platsen undersöktes, karterades och restaurerades redan 1924 av Axel Forssén.

Inför med Birgittajubileet 2003 beslöt vi oss för att titta närmare på den platts som kallades Gamlegården (RAÄ 63 i Ekebyborna socken). Traditionen berättar att en brand ute på Birgittas udde ledde till att ett nytt hus uppfördes på den plats som idag är en åker. Platsen var lättillgänglig och outforskad och dessutom hade man hittat både stenmurar och många lösfynd när man plöjt åkern genom åren. En silversked med vapensköld från 1300-talet och en glasskärva venetianskt 1500-tals laticinoglas hör till de mer spektakulära fynden.

En silversked som plöjts upp ur åkern invid Gamlegården

Under en tidig höstvecka för 12 år sedan letade vi efter resterna av Gamlegården på krönet av den stora åkern öster om vägen som leder fram motdagens huvudbyggnad. Vi öppnade sökschakt med grävmaskin. I två av schakten hittade vi härdar och stolphål från järnåldern. I det tredje schaktet fanns resterna av en husgrund. Grundens västra sida, som grävdes fram i hela sin längd, var 8,5 m lång. Mitt på den västra sidan hittades tämligen mycket fragmenterat tegel och fönsterglas – något som kan tyda på att byggnaden haft glasfönster med tegelomfattning. Vid den norra väggen fann vi resterna av en ingång.

Första schaktet grävs. I trädraden i bakgrunden anas dagens huvudbyggnad.

Ett beslag med punsad dekor.
Invid stengrunden hittade vi föremål som kunde dateras från tidig medeltid till 1500-tal. Bland fynden fanns bl a ett ornerat beslag av brons. Keramikfynden visar att det här var en plats där man bott redan innan borgen ute på Birgittas udde byggdes. Platsen verkar ha övergivits först när Hogenskild  Bielke på 1570-talet lät uppföra huset som blev grunden till dagens Ulvåsa. Kanske kom borgen ute på Birgittas udde bara att användas under en kortare period från sent 1200-tal till 1300-talets mitt.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

En vetgirig skolklass på besök. I förgrunden syns en bit av husgrunden.

Vill du veta mer om Ulvåsa och besöka platsen – läs mer på gårdens hemsida