söndag 29 juni 2014

Utgrävningar i Stensö borgruin

På ett berg vid Bråvikens södra strand intill gården Stensö i Östra Husby står ruinen av en medeltida borg. Den är ovanlig på flera sätt: fastlandets mest välbevarade kastaltorn ingår i anläggningen och fastän borgen aldrig tycks ha tillhört Kronan har den ringmur. Inga arkeologiska utgrävningar har gjorts förrän nu. I skrivande stund är jag och mina studenter från Umeå universitet färdiga med den första av två veckors fältarbete. Länsmuseet står som alltid vid mina östgötaundersökningar generöst för undersökningstillstånd, utrustning och sakkunnigt stöd.

Christian Lovéns plan över Stensö borgruin med 2014 års schakt inlagda.

Den svenska östkustens många kastaltorn är byggda årtiondena kring 1200. Stensöborgens ringmur har tillkommit senare, oklart när. Först 1359 vet vi vem som äger stället. Då är Stensö sätesgård för Holmger Torkelsson av ätten Båt. Han tillhör högfrälset: både hans far och hans morfar har varit ledamöter av rikets råd. Just en sådan kungavänlig högfrälsefamilj är den sällsynta sortens människor som vid den här tiden kan förse en strategiskt belägen borg med en påkostad och lättförsvarad ringmur utan att kungen skickar dit en trupp för att hindra dem.

Schakt A: norra tornets nyframtagna mur, med ringmurens tjocka murbruksbleka kärna nere till höger.

Vi har öppnat tre små schakt bland ruinerna. Schakt A syftar till att studera det norra tornet, som hittills varit en övertorvad ruinhög med grop i mitten. Här har vi fått fram vackert murverk som står kvar inne i ruinhögen upp till en höjd av åtskilliga meter. Och ut ur tornmuren sticker en annan kraftig mur: den saknade västra delen av ringmuren som inte syntes alls ovan mark när vi kom. Den västra ringmuren är byggd i förband med det norra tornet. Eftersom den östra ringmuren är sekundärt anlagd mot det södra kastaltornets mur har vi därmed daterat även det norra tornet till en senare byggfas än kastaltornet: samma byggfas som ringmuren.

Även i schakt B hade vi hoppats att stöta på den västra ringmuren. I stället är det idel stora stenar utan murbruk och mellan dem matjord med många luftfickor och massor av välbevarade djurben. Benen är vi glada för: de kommer från mathållningen på borgen och säger något om livsstilen där.

Schakt C: ringmuren i fonden och
en syllstensgrund i förgrunden.
I schakt C har vi fått fram en tidigare dold bit av den välbevarade östra ringmurens insida och ett hörn av en syllstensgrund till en byggnad som stått på borggården. Rasmassorna är fulla av tegelkross, för teglet från ringmurens övre delar är så dåligt bränt att det helt har fallit sönder av frostsprickning. Men vi har också hittat tegelstenar som hettats upp sekundärt till en sådan temperatur att de delvis förvandlats till glas, svällt upp som jäsande limpor och helt tappat formen. Det avslöjar en tidigare okänd eldsvåda och kan säga något om hur det gick till när borgen övergavs. Blev Stensö borg nedbränd av fiender? Stridigheter var vanliga och många krigshändelser gick aldrig till den skrivna historien. Men exempelvis intogs under Engelbrektsupproret på 1430-talet borgen vid Rönö bara 17 km söder om Stensö. Hur som helst: senast 1480 var det slut med borglivet på Stensö. Vid den tiden lät ägarna sina landbor driva gården. Det var enkla arrendebönder och de fick alldeles säkert inte bo på borgen eller hålla den i försvarbart skick.

Men låt oss återvända lite till Herr Holmger som ägde Stensö 1359. Hans mödernesläkt bildar en intressant länk till den andra borgen vi skall undersöka den här sommaren. Holmgers morfar, riksrådet, var Ulf Holmgersson av ätten Ama. Ulfs mor, Kristina Fastadotter av ätten Växt, hade sin sätesgård vid Landsjö i Kimstad socken omkring 1280. Och där, på en holme i Landsjön, har vi ännu en av de sällsynta frälseborgarna med ringmur. Ulf bodde säkert där i långa perioder. Var hans egen sätesgård låg säger inte källorna, men han ägde jordagods bland annat på Vikbolandet och vårt projekts huvudrådgivare Christian Lovén har föreslagit att Stensö kanske var Ulfs sätesgård. Holmger Torkelsson till Stensö härstammade hur som helst på mödernet från en familj där man döpte pojkar till Holmger och byggde påkostade ringmursborgar under 1200-talet.

Jag hoppas få återkomma med mera iakttagelser från Stensö och Landsjö.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

Följ också undersökningarna på min blogg Aardvarchaeology:
http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/category/archaeology/

tisdag 24 juni 2014

De skulle ha tryckt på ”Delete”

Vissa skrivfel är svårare att ändra än andra. Det kan illustreras med två exempel från gravvårdarnas värld; en gravsten från Vikingstad kyrkogård sydväst om Linköping och en från Östra Skrukeby söder om sjön Roxen.

Den nuvarande kyrkan i Vikingstad är från 1700-talet men hade en medeltida föregångare. Under århundradenas lopp har kyrkogården runt kyrkan ändrat karaktär. I dag har området söder om kyrkan raka rygghäckar mellan raderna av gravvårdar. Troligen fick kyrkogården det utseendet någon gång på 1950-talet. Förutom de låga och likartade gravvårdarna från andra delen av 1900-talet har några gravvårdar i kalksten från 1600-talet bevarats och det finns relativt många gravvårdar från 1800-talet. En av dem, i svart granit, minner om J M Nilsson från Åsarp, som avled 1887, hans hustru Matilda och två av deras barn. Matilda avled 1885 eller 1887 eller..? Här blev det onekligen fel. Ett idogt letande från museets bibliotekarie och spårhund Freddie visar att hon dog först 1917. Någon måste ha haft en dålig dag på sitt arbete, eller en stunds okoncentration.


Vem kan tro att det ska stå 1917?
Gravvårdar i svart granit blev allt vanligare på 1880-talet och helt dominerande mot slutet av seklet. På 1910- och 1920-talet diskuterade bl a arkitekter gravvårdarnas utseende och utformningen av kyrkogårdarna. Man vände sig mot de industriellt framställda gravvårdarna, t ex stora svartpolerade och smaklöst schablondekorerade stenmonument med förgyllda bokstäver. ”Vår” sten i Vikingstad kan sägas vara en enkel variant av dessa gravvårdar och fanns att beskåda i kataloger och priskuranter. De framställdes vid stenhuggerier som blivit alltmer industrialiserade. Kritikerna ville åter till de hantverksmässigt framställda, individuellt utformade gravvårdarna och förespråkade också träkors. På grund av skrivfelet kan man inte säga annat än att familjen Nilssons industriellt framställda gravvård är individuell.

Observera det sista n:et i Eva Månssons efternamn som gift.
Det andra exemplet på ”feltyrk” är kanske värre. Det finns på en gravvård av gjutjärn, som står vid norra muren runt kyrkogården i Östra Skrukeby. Även här har kyrkogården vuxit fram sedan medeltiden. Gravvården är formad som ett nygotiskt, spetsbågigt fönster. Den vackra gjutjärnsvården är rest över nämndemannen Isak Månsson från Teljestad, som avled 1877 och hans hustru Eva Månsson, född Arvidsson. Hon avled 1891 och här är det inte årtalet som har blivit fel, utan det sista n:et i hennes efternamn Månsson är felvänt. Inget annat n i texten är felvänt, så det bör inte vara en genomtänkt vändning av bokstaven. En av arkeologerna här på museet såg framför sig hur gjuterilärlingen ivrigt bad att få försöka hjälpa till med texten. I så fall lär det ha dröjt innan han fick förtroendet igen. I det här fallet skulle man verkligen ha behövt en ”deleteknapp”. 

Gjutjärnskors på kyrkogården i Gammalkil
 från omkring 1860.


 Den vanligaste gravvårdsformen i gjutjärn är ett kors – ett enkelt helt kors, eller ett dekorerat och genombrutet kors. Exempel på mycket exklusiva kors i gjutjärn finns på kyrkogården i Gammalkil, en grannförsamling till Vikingstad. På korsen i Gammalkil står gjuteriets namn längst ner på basen och de är gjutna vid Bolinder i Stockholm. Det är ovanligt att gjuteriets namn står på vården. Gravvårdar i gjutjärn förekommer i enstaka fall i Östergötland före mitten av 1800-talet och är som allra populärast under andra delen av 1800-talet. Ett tidigt exempel på gjutjärnsvård, troligen från 1830-talet, finns på kyrkogården i Västra Harg, Mjölby kommun. 

Gjutjärn förekommer även i staket runt gravar och på kyrkogården i Östra Skrukeby finns ett påkostat gravstaket i gjutjärn.
 

En del av ett påkostat gravstaket i gjutjärn skymtar vid 
gjutjärnsvården.

Undrar om beställarna av inskriptionerna i Vikingstad och Östra Skrukeby fick avdrag på priset

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie

Lästips:
Andréasson, Anne. Gravvårdar i Sten – ett mångskiftande kulturarv. Stad & Land nr 184. Movium. Årtal saknas.

fredag 13 juni 2014

Ett gyllene spänne har hittat hem

Det förgyllda reliefspännet från undersökningarna vid Abbetorp kommit hem till museet. Spännet fick följa med från Stockholm när jag var där uppe på ett möte. Det var onekligen lite nervöst att vara ute och åka med ett sådant praktföremål i väskan.

Reliefspännet från Abbetorp. Den lösa delen bredvid spännet är nålhållaren.

Abbetorp, där spännet hittades, ligger strax söder om Väderstad i västra Östergötland. Där gjordes stora utgrävningar 1997-1998 i samband med att E4:an skulle byggas om. Det var mitt i stensträngslandskapet bland fornlämningar från järnåldern. Där undersöktes en boplats med en större och en mindre gård, odlingslämningar, hägnader, ett matberedningsområde, spår efter smide, ölbryggning och mycket annat. Intill gårdarna fanns ett gravfält och en offerplats.

Reliefspännet hittades på gravfältet men saknade koppling till någon av gravarna som undersöktes. Troligen kommer det från en grav som en gång i tiden blivit förstörd. Spännet är tillverkat i silver, förgyllt och försett med nielloinläggningar. Niello är ett sätt att dekorera silverföremål genom att graverade mönster fylls med en svart färgmassa. Både spännets ovansida och nålhållare är är rikt dekorerade. Bland alla slingor i dekoren kan man se att fotens sidoflikar avslutas med fågelhuvuden. På fotens avslutning kan ett stiliserat ansikte anas. Spännet dateras till folkvandringstid (ca 400-550 e Kr) och är ett mycket ovanligt föremål.


Nu finns det praktfulla spännet inlåst i museets värdevalv i väntan på att det ska passa in i någon utställning. Det kändes både skönt och lite sorgligt att lägga det på plats i sin låda, släcka ljuset, gå därifrån och låsa dörren. Det var skönt att lämna över ansvaret för det värdefulla spännet till museets säkerhetssystem. Samtidigt var det trist att inte med en gång kunna lägga ut det i en utställning så att våra besökare kunde få se det.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Läs mer om utgrävningarna i Abbetorp i Riksantikvarieämbetets rapport Abbetorp – ett landskapsutsnitt under 6000 år. http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/3619



onsdag 4 juni 2014

Nytt nummer av Arkeologi i Östergötland

Lagom till sommaren är nu årets nummer av Arkeologi i Östergötland ute.  I år firar tidskriften fem år!


I år berättar vi om flera nya spännande upptäckter och forskningsresultat.

I Motala har arkeologerna grävt fram 8000 år gamla människoskallar, uppsatta på pålar i en våtmark. Ett sätt att vanhedra sina fiender – eller ett sätt att hedra de döda?

I den stora jordhögen i byn Aska, utanför Vadstena kan det finnas en mäktig kungahall från vikingatiden. Det visar nya georadarundersökningar av jordhögen.

Varför började östgötarna med jordbruk under stenåldern? Och varför slutade de med det, efter bara några hundra år?

Läs också om varför fem stenar ute i skogen är så viktiga, om spåren efter den första byn i Ödeshög, järnframställning i Ulrikaskogarna, mjölkens betydelse under järnåldern, en Norrköpingstomts skiftande öden - och mycket, mycket mer.

Arkeologi i Östergötland 2014 är det femte numret sedan starten 2010. Den produceras gemensamt av arkeologerna vid Östergötlands museum och Riksantikvarieämbetet UV Öst. Redaktörer för tidskriften är arkeologerna Erika Räf (Östergötlands museum) och Karin Lindeblad (RAÄ UV Öst).
Priset är 60 kronor och den finns att köpa i Östergötlands museums museibutik
Tidskriften går också att beställa via museets förlag (www.ostergotlandsmuseum.se).

Arkeologi i Östergötland 2014 kommer också att finnas till försäljning vid olika evenemang, till exempel vid natur- och kulturguidningar och vid årets Arkeologidag den 31 augusti.



Erika Räf