fredag 30 maj 2014

Dolda rum inne i Kungs Norrbys ruinkulle

För många år sedan kom ett telefonsamtal till oss arkeologer på museet. En äldre herre berättade att när han var barn hade det grävts ett skyttevärn i en kulle invid Norrbysjön. Platsen var Kungs Norrby, några kilometer väster om Borensberg. Där hade han och några andra barn snokat runt och hittat ett hål som ledde ner i tunnvälvda rum inne i kullen. När föräldrarna fick veta vad ungarna sysslade med såg de till att gropen fylldes igen och förmodligen fick barnen höra några allvarsord om farliga lekplatser. Han mindes fortfarande var gropen hade grävts. Kunde museet vara intresserade? Efter en kort tids tvekan, då några resoluta karlar passade på att gräva upp den gamla skyttegropen, så bestämde vi oss för att kontrollera vad de hade hittat.

Hålet ner till rummen i underjorden.
Vår tvekan när vi såg de stora träden som växte uppe på den gamla ruinkullen förbyttes raskt till den arkeologiska nyfikenhet som ibland kan gränsa till ren idioti. Från en grop i marken på kullens topp kunde man skymta överdelen av en dörröppning. Några herrar ur Borensbergs hembygdsförening hade redan konstaterat att det gick bra att ta sig ner och upp med hjälp av ett rejält rep bundet kring ett stadigt träd. Ett djupt andetag och sedan hasade vi ner i kullens inre.







Inuti kullen fanns tre rum. Två rum kunde vi bara se delar av då taket i det större av dem delvis hade rasat in. Det tredje rummet var helt oskadat. Det var i det vi landade när vi hasade ner i ruinen. Rummet hade väggar av gråsten med valv av tegel och kraftiga gördelbågar som stöttade valvet. I väggarnas murverk fanns spår av brand. Murarna visade också att rummen byggts om vid ett eller flera tillfällen. I det stora rummet där taket rasat in fanns en öppning till en liten sidokammare. Under en period hade ingången till kammaren varit helt eller delvis igenmurad. Senare hade någon brutit upp muren igen. Vad hade förvarats i kammaren? Varför hade man murat igen öppningen och vem var det som lät bryta upp muren igen? Det är frågor som vi nog aldrig kommer att få svar på men nog blir man nyfiken.

Kraftiga gördelbågar förstärker tegelvalvet.

På 1400-talet ägdes Norrby av Linköpingsbiskopen Kettil Karlsson, som tillhörde Vasaätten. Biskopens bror Erik gjorde gården till sin sätesgård. Den ärvdes sedan av hans dotter Ebba som var gift med riksmarsken Erik Abrahamsson Leijonhufvud. Deras dotter, Margareta Leijonhufvud, kom att bli kung Gustav Vasas andra hustru och på så sätt kom gården att byta namn till Kungs Norrby. 

Dokumentationsarbete med intresserad publik.

Mot slutet av 1540-talet inledde Gustav Vasas svärmor Ebba stenhusbygget på gården. Efter hennes död slutfördes bygget av Gustav Vasa. År 1554 skriver fogden till kungen att det var dags att lägga tak på det nya stenhuset. Huset stod bara i 14 år innan det plundrades och brändes av den danska hären. Det skedde under Daniel Rantzaus fälttåg till Östergötland 1567-1568, i samband med Nordiska sjuårskriget. Det var nog spåren efter den händelsen vi kunde se som brandskador i murverken. Danskarna fick ett rikt byte med bl a 12000 daler ur den svenska krigskassan, vapen, amunition, hemliga brev och andra värdesaker.

Kungs Norrby avbildat i Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna från senare delen av 
1600-talet. Det är tveksamt om stenhuset verkligen var så imponerande som det avbildas. 

Stenhuset återuppbyggdes och 1578 stod det klart för andra gången. En fogde placerades på Kungs Norrby och så var förhållandena fram till 1637 då godset förlänades till riksrådet och fältmaskalken Johan Banér. I samband med reduktionen kom godset att dras in till kronan och 1691 blev Kungs Norrby boställe för överstelöjtnanten vid Östgöta kavalleri-regemente. Då hade stenhuset från 1500-talet börjat förfalla och 1693 beslöts att det skulle rivas. En del av byggnadsmaterialet kom att användas för att bygga nya hus på Kungs Norrby, medan annat gick till försäljning. Kvar blev en gräs- och trädbeväxt ruinkulle som fått fornlämningsnummer 9 i Brunneby socken. Idag är spåren efter hålet som leder ner i kullens inre igenlagt och överväxt. Men där nere, under gräs, jord och raseringsmassor, finns rummen kvar.

Passa på att göra en utflykt till Kungs Norrby ruinkulle i sommargrönskan.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 23 maj 2014

Källargången i Borgmästaregatan

Då var det dags för en fortsättning av den utlovade serien om källare som vi arkeologer stött på i olika sammanhang. Den här gången befinner vi oss på Borgmästaregatan i Linköping. Där grävdes ledningar för fjärrkyla ner för några år sedan och vi arkeologer deltog i arbetet. Borgmästaregatan är den gatstump som sträcker sig från Stora torgets nordöstra hörn rakt ner mot S:t Larskyrkan.

Ett utsnitt ur stadskartan från 1651 som visar den äldsta delen 
av Borgmästaregatan (Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D64-1:3)
Borgmästaregatans västra del, från Stora torget fram till en punkt strax öster om den nuvarande Klostergatan, finns med redan på stadskartan från år 1651. Troligen fanns gatan redan på medeltiden men då var den smalare än vad den är idag. Gatans fortsättning fram till S:t Larsgatan tillkom först vid mitten av 1700-talet och namnet Borgmästaregatan är från den tiden.

Källargången som fortsätter in under trottoaren.

En butelj från Druvans Mineralvatten
-fabrik hittades i fyllningen.
Strax väster om Klostergatan träffade vi på en källargång som ledde in under huset som finns där idag. Den har hört till ett hus som fanns där på 1700- och 1800-talet. Källargången var endast delvis igenfylld med sand, grus och jord. Någon gång under tidigt 1900-tal hade man passat på att använda gången för att dra in en ledning i huset som då stod där. I fyllningen fanns buteljglas bl a från Druvans Mineralvattenfabrik i Linköping. Buteljfyndet visar att ledningen inte kan ha grävts ner före år 1931 då fabriken startar.

Från en källartrappa som var förstörd av moderna ledningsschakt ledde en smal, endast 0,6 m bred, källargång in under huset. Väggarna i källargången var murade av stora gråstenar och som tak låg ett större stenblock. Gångens golv, som fanns 2,5 m under dagens gata, bestod av kalkstenshällar. På båda sidor om källargångens takblock fanns syllstenar till det hus som en gång stått över källaren.


Hur långt in kan man ta sig?
De olika kulturlagren runt källargången visar att den byggts efter den stora stadsbranden som ödelade Linköping år 1700. Gången sträckte sig en dryg meter in under trottoaren men någon källare fanns inte kvar. Den förstördes nog redan på 1880-talet och den var definitivt borta när det nuvarande huset byggdes på platsen. Källargången finns än idag kvar där under trottoaren.


Ett foto ur museets arkiv visar Borgmästaregatan, sedd från Klostergatan mot Stora torget, år 1913. Den källargång som vi hittade har redan då försvunnit. Nedgången har varit strax hitom vagnen på bilden. På bilden syns att gatan smalnar av närmare torget. Troligen är det den bredd som gatan hade på 1600-talet och kanske ännu tidigare. Hörnhuset på bilden byggdes på 1880-talet och det hus som står där idag är från mitten av 1970-talet.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


onsdag 14 maj 2014

Besök ett rosa kyrktorn

Nu är det dags att snabbt försöka dra sig till minnes allt som upptäcktes när Slaka kyrka putsades om för 15 år sedan. Imorgon kväll, torsdag den 15 maj, är det visning av Tornets hemligheter i Slaka. Då kan besökarna klättra upp för tornets smala och branta trätrappor, titta ut genom medeltida ljudgluggar och se kyrkans klockor på nära håll.


Slaka omnämns första gången år 1247 då namnet skrivs slacu – ett namn som sannolikt betyder sluttning. I Slakatrakten har det bott folk ända sedan stenåldern. Där finns boplatser från olika tider, stensträngar, gravar och gravfält. Cirka 500 m söder om kyrkan finns en domarring (RAÄ 69) som utpekats som platsen för Hanekinds häradsting innan detta flyttades upp till kyrkbacken och strax intill ligger galgbacken (RAÄ 197).

Kyrkan byggdes under 1100-talet och vid slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet tillkom det nuvarande tornet. Enligt en minnestavla i kyrkan blev den förbättrad 1335, välvd 1470, utvidgad 1689 och byggd ånyo 1781. När kyrkan putsades om 1999 hade jag möjlighet att titta lite närmare på tornets murar och där fanns en hel del att fundera över. Tornet har två medeltida klockvåningar med ljudgluggar åt olika väderstreck. Dessa gluggar har förändrats på olika sätt genom århundradena. Gluggar har breddats, murats om, fått nya funktioner eller helt enkelt murats igen.


När den andra klockvåningen byggs, någon gång under medeltiden, sätts två av de äldre ljudgluggarna igen och ersätts av fyra i den nya våningen. När den tredje klockvåningen byggs 1855 sätts två av den mellersta våningens ljudgluggar igen.

Kom och följ med vår byggnadsantikvarie Anita Löfgren Ek och mig upp i tornet.  Visningen kostar 50 kr och börjar kl 18.00 den 15 maj. Välkomna!

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 9 maj 2014

Rum i Linköpings undre värld

Då och då dyker det lite oväntat upp källare när vi arkeologer gräver i städerna. Jag kom att tänka på dessa i samband med inlägget här på bloggen om halvkällarna hos Farbror Mellin förra veckan. Några av källarna kanske vi känner till från tidigare undersökningar, gamla byggnadsritningar eller tidningsnotiser. Andra kommer som överraskningar vid schaktningar i stadens gator och gårdar. Framöver kommer vi att presentera några sådana källare här på vår blogg.


Jag börjar som sig bör med en av de äldsta och mest väldaterade. Den hittade vi i kvarteret Brevduvan i Linköping redan 1987 när man skulle bygga ett nytt stort hus. Några kanske minns den stora utgrävningen som pågick invid Klostergatan under åren 1987 och 1989. Då undersöktes två medeltida stadsgårdar som låg på varsin sida om en liten gränd. Gränden, som utgick från Klostergatans föregångare Gamla Stångsgatan, försvann redan mot slutet av 1500-talet.

Under golvet i bostadshuset i den gård som vid 1300-talets slut låg söder om gränden, fanns en timrad källare. Källaren var 2,2 m i fyrkant och dryga metern djup. Väggarna, som bevarats, bestod av sex skift av furustockar. Stockarna var planhuggna på in- och utsida och mellan stockarna hade man drevat med vitmossa. Ursprungligen hade källaren haft ett kullerstensgolv som senare täckts av ett golv av kalkbruk. I ett hörn fanns en dräneringstunna nedgrävd och en mindre del var avskild med hjälp av ett par stockar.

Källaren. Teckning Rikard Hedvall.
Allt tyder på att källaren har fungerat som en matkällare. Det avskilda båset var kanske avsett till förvaring av rotsaker, t ex rovor, svartrötter och palsternackor. En bit av en 800 år gammal palsternacka har hittats vid en schaktning i Bokhållaregatan i Linköping. Den har vi berättat om förut här på bloggen.

Provtagning med motorsåg.
Så var det då det där med dateringen. Det är inte varje dag arkeologer ”gräver” med motorsåg men det här var ett sådant tillfälle. Träskivor sågades från timmerstockarna och skickades på dendrokronologisk analys. Det visade sig att timret till källaren var från vintern 1384-85. Bebyggelsefasen som källaren hör till varade nära 100 år, fram mot slutet av 1400-talet. Därefter förändras bebyggelsen helt på gården söder om gränden. En stenlagd gårdsplan läggs ut över platsen för bostadshuset med källaren och nya hus uppförs väster och söder om gårdsplanen.

De två gårdarna och den lilla gränden. Källaren fanns under det 
högra bostadshuset, d v s söder om gränden. Teckning Mats Gilstring.

Nämnas bör att källaren faktiskt fortfarande finns kvar. Timret konserverades och den visades på museet för drygt 20 år sedan i utställningen Två städer, som speglade Linköping och Söderköping under medeltiden. Numera förvaras källarens timmer på vinden i det medeltida stenhuset på Rhyzeliusgården i Linköping.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

En bok om undersökningarna i kvarteret Brevduvan, Två gårdar i biskopens stad, utkom 1997 och den finns till salu i butiken på Östergötlands museum.

Länk till inlägget om palsternackan i Linköping

Läs mer om dendrokronologi


tisdag 6 maj 2014

Möt Öna i vårgrönskan

Östergötland har många läckra platser att bjuda besökarna på men Öna - vårt kultur-reservat i Nykilsskogen - är en plats som berör. Öna tillhör den marginella skogsbygden där stenarna är flera och större än de små åkerplättarna. Här har folk livnärt sig sedan slutet av 1600-talet, när den förste inbyggaren Erik Bengtsson slog sig ner. 

Öna i sommargrönska.
Det första torpet utvecklades till fyra små torp i slutet av 1800-talet. Öna representerar det fattigsverige som många lämnade på grund av begränsade försörjningsmöjligheter. Öna av i dag speglar den brytningstid mellan tiden då några få levde kvar ”vid det gamla” och det ”nya” med sommargäster som intresserar sig för det som var slitet, grått och ålderdomligt och som sökte avkoppling i vacker natur.

Som mest bodde här 20 personer vid tiden runt år 1800. I dag är det svårt att förstå hur man kunde försörja sig på de steniga och magra åker – och betesmarkerna.  Och det kunde man inte heller. För att klara sig var man hänvisad till extraarbete, så kallade bisysslor. Vanligaste bisysslan var att jobba extra inom jordbruket på olika gårdar runt omkring i bygden. Bisysslorna innefattade olika hantverk, som tex skomakare, snickare och sömmerska. Man tillverkade bruksföremål av trä som; vispar, tallrikar eller takstickor. Kvinnor och barn plockade lingon och blåbär som de sålde. På Öna finns en bandvävstol som lär ha använts för att väva band som såldes. 

Passa på att vandra genom Önas steniga marker
På lördag den 10 maj kl 12 – 16 vill vi uppmärksamma bisysslor som var vanliga i olika torp och utmarksmiljöer på landsbygden. Enkla hantverkssysslor som kunde bidra till försörjningen av familjen.  Vi visar också en del byggnadsvård med fönsterrenovering och tillverkning av takstickor. Vi visar dessutom luffarslöjd och färgglada band vävs på bandvävstolen. Du kan själv tillverka en björkvisp, prova på att kitta ett fönster och spinga ett takspån. Husen är öppna och visas, fryser du kan du värma dig vid kakelugnen eller öppna spisen. Passa på att gå en intressant vandring i markerna med naturguiden Lars Frölich. I en av de gamla åkerlyckorna jobbar brukshästarna Sally och Ester som förr, med att harva åkern.

Önas dass behöver piffas upp invändigt.
Vi behöver piffa upp dassen invändigt. Har du någon äldre eller nytryckt pappersbonad eller bild på någon kunglighet tar vi gärna emot detta till våra dass.

Entrén på lördag är 50:- och glöm inte kaffekorg ! 

Vi ses på Öna
Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

Vägbeskrivning: Från Linköping kör väg 34 mot Kisa, tag av mot Haraldsbo. Följ därefter separat skyltning. 

Lördagens arrangemang genomförs i samarbete med Folkuniversitetet , Hemslöjden i Östergötland, Svenska byggnadsvårdsföreningen och Länsstyrelsen Östergötland.

Läs mer om Öna på Östergötlands museums hemsida
http://ostergotlandsmuseum.se/pages/9