tisdag 25 februari 2014

Söta gubbar i Vallerstad kyrka

Det spelar ingen roll hur många gånger man har besökt en kyrka – det finns ständigt nya saker att upptäcka, t ex i Vallerstad kyrka utanför Skänninge. Helt plötsligt fastnar blicken vid två söta ”gubbar” på ett epitafium. De båda pryder epitafiet över Kristina Hansdotter och hennes båda makar Johannes Wallerius och Johannes Laurenius. Johannes Wallerius var präst i Vallerstad och när han avlidit gifte Kristina Hansdotter om sig med efterträdaren Johannes Laurenius. Att änkan gifte om sig med makens efterträdare i ämbetet var inget ovanligt.

Ett epitafium är en minnestavla över en avliden person. Till skillnad från begravningsvapnen, som också kan ses i många kyrkor, bars inte epitafiet med i begravningståget. De kan dock vara minst lika påkostade och utförda med stor hantverksskicklighet. Epitafier finns i metall, olika stenarter och i trä. På Kristina Hansdotters epitafium står årtalet 1661. I mitten finns en målad framställning av Yttersta domen och epitafiet kröns av en Kristusgestalt med världsaltet i form av ett klot i handen. Nederst finns en målad framställning av Kristina Hansdotter och hennes båda makar och en inskription på latin. Den vita bottenfärgen är en limfärg och i övrigt är epitafiet målat med oljefärg i rött, brunt och grönt. Det finns också en del inslag av silver och slagmetall.

Vi vet vilka personer epitafiet ska hjälpa oss att minnas, men inte vem som är hantverkaren/ konstnären bakom verket. Det är inte ovanligt när det gäller kyrkliga inventarier, att sockenstämmoprotokoll och räkenskaper talar om vem som har bekostat ett föremål, men det är betydligt svårare att hitta uppgifter om t ex bildhuggare. Ett telefonsamtal till Sune Ljungstedt, en äldre herre med stora kunskaper, ger en idé om att det kan vara Michael Hacke som ligger bakom epitafiet. Michael Hacke var född i Stockholm, men bodde under slutet av sitt liv, ca 1658-73, i Skänninge, där han hade en verkstad. I Skänninge bodde också hans syster Maria, som var gift med kronans befallningsman Magnus Jönsson. 

Mest känd är Hacke för sina dopfuntar av kalksten. De finns i flera kyrkor i västra Östergötland. Bildhuggaren Johan Andersson Silfverling i Vadstena gjorde dopfuntar av samma modell. Han är något yngre än Michael Hacke och var säkerligen inspirerad av honom. Hacke gjorde även spisomfattningar, gravhällar m m av sten. I Vårfrukyrkan i Skänninge finns det rikt dekorerade gravhällar från hans verkstad. I samma kyrka finns också epitafier i trä som Michael Hacke, eller någon annan i hans verkstad, har gjort. Sune Ljungstedt ser vissa likheter mellan dessa epitafier och epitafiet i Vallerstad kyrka. Det är ju inte heller orimligt att en bildhuggare från Skänninge anlitades för ett arbete i Vallerstad.

Det finns ytterligare två epitafier i Vallerstad kyrka. Det ena hänger i kyrkorummet och det andra, som egentligen är värt ett eget blogginlägg, finns på sakristians övervåning.

Kyrkorummet i Vallerstad kyrka sett från koret i öster.
När vi tittar på epitafiet idag hänger det mot en vitmålad vägg i ett stort och ljust kyrkorum. Det nytillverkade epitafiet hängde dock i en medeltida kyrka, ett mindre kyrkorum med medeltida rötter och något omgjort för att anpassas till en ny kyrkoordning och 1600-talets stilpåverkan. Undrar om dåtidens kyrkobesökare visste om de båda ”gubbarna” på epitafiet symboliserade något speciellt. Är det någon idag som har en idé?

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie


Lästips:
Ljungstedt, Sune. Dopfuntar och andra verk av Michael Hacke. Ingår i Kyrka i bruk. Meddelanden från Östergötlands länsmuseum. 1996.

torsdag 20 februari 2014

Upptäckt uppe på ett kyrktorn

Utsikt mot söder från Normlösa kyrktorn 
Att inte titta ner är knepet när man äntrar ett kyrktorn. Väl uppe är frestelsen för stor, man måste titta ut. Det öppna ladskapet runt Normlösa kyrka breder ut sig. Husen och vägen antar leksaksproportioner. Mäktigt. 

"Top of the top" med kula och vindflöjel som ska förgyllas om
Tornhuvens spånbeklädnad är sprucken och rötskadad och ska nu ersättas med ny spånbeklädnad. Den allra översta toppen av huven, där kulan och vindflöjeln sitter är rensad på spån. Undertaket är dåligt och ska bytas. I väntan på detta, skyddas underlaget av en presenning. 

Under plastinklädningen finns en plåtklädd besiktningslucka. Eftersom den är utåtgående har bara fåglarna sett den sedan 1974 då spåninklädningen på tornhuven delvis lades om. Luckan är av koppar som är ett värdefullt material. Av sparsamhetsskäl har man gjort den fina lagningen mitt på luckan. Man kan bara spekulera när luckan kan vara gjord. 




Inspektionsluckan av koppar med sin fina lagning     

Tornet fick sin fina klockform 1784. Byggmästare Lindstrand från Skänninge stod för arbetet. 1908 skadades tornet vid ett åsknedslag och förstärktes med järnstag. Någon gång inom detta spann bör luckan ha tillkommit och därefter fått sin lagning.

Här pågår arbetet med att byta spån på tornhuven till Normlösa kyrka
Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie























Läs mer om Normlösa kyrka i Kulturhistorisk inventering av kyrkobyggnader och kyrkomiljöer i Linköpings stift 2005. Den hittar du om du följer länken http://www.ep.liu.se/databases/kyrkomiljo/


måndag 17 februari 2014

Ett litet sexkantigt hus invid Skänninge rådhus

För några år sedan grävde MSE ner högspänning tvärs igenom Skänninge och då var vi arkeologer på plats. Visserligen var schaktet inte så djupt så det mesta av de äldre kulturlagren kunde ligga kvar ostörda under kabelschaktets botten. Men det var ändå lite äldre lämningar som kom att grävas bort.

Schaktet passerar rådhuset en kulen höstdag.
Några av de lämningar som vi upptäckte var grundmurar som korsades av det smala lednings-schaktet. De var spår efter byggnader som tidigare legat längs en lite smalare Linköp-ingsgata. På sträckan mellan rådhuset och Östenssons butik stötte vi på två sådana murar.

Under moderna bärlager och ett lite äldre raserings-lager med grus, tegelbitar och djurben passerade schaktet rakt över två murar. De översta delarna av murarna dök upp redan 30 cm under gatan. De var uppförda i obearbetade gråstenar och båda var murade med samma sorts gula, mjöliga, kalkbruk. Murarna var ca 80 cm tjocka och mellan-rummet mellan dem var bara 3 m. Den ena muren korsade schaktet lite på snedden.

Då, när vi grävde, trodde vi att en av dem kunde vara en bit av en äldre kyrkogårdsmur till Vårfrukyrkans kyrkogård och att den andra hört till en byggnad direkt utanför kyrkogården. Vid en ordentlig genomgång av kartorna från 1700-talet visade det sig dock att kyrkogården inte sträckt sig så långt åt norr. Så vad var det då för murar vi hade stött på?

I den södra schaktkanten (till vänster på bilden) syns den ena av de två murarna.
På 1700-talet fanns det enligt kartorna tomter med torgbodar på båda sidor om rådhuset. Men skulle dessa verkligen vara försedda med murade stengrunder? Med tanke på murarnas tjocklek verkar också tolkningen som torgbodsgrunder ganska främmande. Tyvärr gav varken stratigrafin eller murbruket från de båda murarna gav någon tydlig vägledning för att datera dem.

En vy från Skänninge anno 1868, tecknad av O A MAnkell.
Det var då vi hittade en liten teckning i vårt arkiv. Den föreställer Vårfrukyrkan och rådhuset i Skänninge och ritades av O A Mankell för Ny Illustrerad Tidning år 1868. Den visar att det vid mitten av 1800-talet fanns en liten sexkantig byggnad öster om rådhuset. På teckningen ser den ut att vara placerad ungefär där vi hittade grundmurarna. Den sexkantiga formen skulle kunna förklara den sneda östra grundmuren. Men vad är det för byggnad? Finns det någon av våra läsare som vet mer om det lilla sexkantiga huset?

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

torsdag 13 februari 2014

Sandholmen, ett torp från 1800-talets mitt

Torpet Sandholmen omkring år 1950.
Följ med till det lilla torpet Sandholmen utanför Mjölby. Husets historia är både typisk och unik, precis som den är för alla hus. Sandholmen byggdes vid mitten av 1800-talet på det som då var byns utmark. Av småställena runtomkring har idag mer än hälften försvunnit. Det var nära att även Sandholmen strök med när de nuvarande ägarna lärde känna sitt hus lite bättre och fick sig en obehaglig överraskning. En franskskruv som inte drog som den skulle, avslöjade den ovälkomna rötsvampen och blev början på en ofrivillig och omfattande renovering, men kunde lika gärna ha blivit början till slutet.

Sprucken cementsockel, en vanlig orsak till rötsvamp i hus.
Grunden till svampangreppet kunde spåras till 1950-talet, när det blev populärt att täcka skarven mellan fasadpanelens nedre del och stensockeln med en jämn fin kant av murbruk. Sandholmen skonades inte från denna uppfräschning, något som skulle få ödesdigra konsekvenser. För bruket sprack när träpanelen svällde och krympte som träpaneler alltid gör. I fickorna som bildades, rann regnvattnet in men inte ut. Rötsvampen kunde i lugn och ro njuta av fukten och tugga i sig av träet, gömd bakom innerväggarnas puts, tapeterlager och treetexskivor. Ända tills den där franskskruven skulle skruvas i…

Skotillverkning i hemmet 1933 i Östra Harg. Foto Östergötlands museum
För mer än 100 år sedan flyttade skomakarfamiljen Ahlgren in i den lilla röda stugan. De hade 12 barn och 2 inneboende skomakardrängar. Än idag dyker skoläster upp i lövisoleringen på uthusets vind. Bottenvåningen hade ett rum, kök och förstuga och boytan var på 38 kvm. På ovanvåningen gjordes en kammare i ordning för att få lite mer plats. När Ahlgren flyttade in flyttade en annan familj ut. De gav upp och flydde svält och missväxt för ett nytt liv i Amerika.

Planritning över bottenvåningen på Sandholmen.
Takhöjden i huset har nog alltid varit en källa till irritation, i alla fall för de lite mer högresta manliga invånarna. Till slut var det någon av dem som fick nog och ledsnade på att gå med krökt rygg och huvudet på sned. Han drog igång projekt ”Takhöjning” i stugrummet, kanske till de andras förfäran.  Innertaket bröts loss och för varje bräda som plockades ner, rasade sågspånsisoleringen ut och spreds över hela rummet. Kalkputsen yrde när takbjälkarna sågades av och ersattes av nya som passades in i stockvarvet ovanför och gav 10 extra lyxiga centimetrar. Förstugan och köket lämnades orörda så man får anta att den förmodade mannen inte tillbringade så mycket tid i de utrymmena. Därmed fortsatte takhöjden på torpet att skapa irritation och huvudbulor ända in till dags dato.


I kommande inlägg får du veta mer om hur det kan se ut under ett gammalt torpgolv, hur takhöjden kan öka genom att golvet sänks och hur du kan isolera ditt golv utan att riskera fuktproblem. Och varför det ligger knivar gömda under tröskeln!

Anna Wåtz
Byggnadsantikvarie

måndag 10 februari 2014

Herrskapsstallet på Kvisterums herrgård

Huvudbyggnaden till Kvisterums herrgård.
Visst är det härligt med snö! om man är barn, skidåkare eller på fritiden. Men för en byggnadsantikvarie är det surt med ett tjockt snötäcke på hustaken. Knepigt att se vad det är för takmaterial. Man får spana vid takfoten. Som här vid Kvisterums herrgård en snöig januaridag.
 
Två mindre bostadsflyglar på herrgården.
Kvisterum ligger i Åtvidabergs kommun i den vackra Uknadalen och i Gärdserums socken. Flertalet av byggnaderna vid Kvisterum är uppförda i empirestil på 1840-talet efter ritningar av byggmästare Jonas Jonsson. Jonas Jonsson har satt sin prägel på ett helt pärlband herrgårdar i bygden, där Tjustempire har blivit ett begrepp.
 
Herrskapsstallet och övriga byggnader bär spår av eller är tillkomna efter Jonas Johnssons ritningar.
En av flera spännande byggnader är herrskapsstallet, även det bär spår av Jonas Jonssons hand. Under snön skymtar ett nytt enkupigt lertegel. Det känns skönt att taket är helt sedan kan fastighetsägaren i lugn och ro ta sig an renoveringen av putsen, grunden, fönstren och dörrarna. De övriga byggnaderna på Kvisterum är avfärgade i en gul kulör men herrskapsstallet har varit rosa med dörrar i guldockra, takfoten har varit gråmålad och hörn och omfattning vita. En härlig färgsättning som drar blickarna till sig.
 
Portalomfattningar och dörrar har varit målade i guldockra med linoljefärg.
På gaveln sitter en vinsch för att rationellt hissa upp stråfoder på skullen. På en herrgård var ridhästar och vagnshästar lite av statusdjur fullt jämförbara med en lyxigare personbil. De fick rikligt och bra foder och hade rymliga spiltor som var målade med oljefärg. På taket sitter ventilationshuvar som vädrade ut fukt och dålig lukt.
 
Den ristade rustiken i bottenvåningen har en gång varit lysande rosa.
Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie