fredag 20 september 2013

Mera medeltid i Ödeshög

Under sommaren genomförde vi en lite större undersökning i Ödeshög (intill gamla brandstationen och Emanuelskyrkan). Grävningen var uppdelad i två etapper och vi har tidigare skrivit här på bloggen om den första delen. Vid den andra delen av undersökningen, som pågick i juli och augusti, undersöktes ett område där Ödeshögs medeltida bytomt legat. Tyvärr hittades inte några rester efter byggnader på tomten, vilket hade varit intressant, men däremot flera kulturlager och brunnar.

Undersökning av en av brunnarna pågår. I brunnen
syns träbitar, bl a två bitar björkträ. Brunnen är
fortfarande vattenförande och vattnet stiger stadigt.
Ett kulturlager som förbryllade oss mycket var ett halvmeter tjockt lager med stora mängder eldsprängd sten. Den stora mängden skärvsten fick våra tankar att snarare gå till förhistoriska kontexter än medeltida. Men, efter mycket grubblande tror vi att lagret representerar etableringen av tomten, d v s lagret är utlagt som en utjämning av marken inför en byggnation.

I lagret hittades knappt några föremål – endast ett par brynen. Däremot innehöll det mycket djurben. Kanske är det ett tecken på att man kastat mat- och slaktavfall i utkanten av bebyggelsen. Under hösten ska benen genomgå osteologisk analys. Därefter kan vi säga vilket kött och vilka fiskar som medeltidens Ödeshögsbor ätit. Dessutom kan resultaten av makroanalyser belysa vad man odlat på tomten.        

Som vi berättat om i tidigare blogginlägg framkom flera brunnar i närheten till bytomten. Vid undersökningen andra etapp fortsatte vi hitta brunnar. I dessa framkom mycket trä, allt från stora stockar till grenar och kvistar men även flera störar som var nerkörda i leran. Bevaringsförhållandena var mycket bra. Vi kunde till och med avgöra att flera av grenarna var av björk – den karaktäristiska svartvita björknävern var bevarad!

En av flera skärvor östersjökeramik.
Men det kanske mest spännande fyndet på grävningen var den keramik vi hittade i en av brunnarna. Keramiken var av en typ som kallas Östersjökeramik och när den hittades jublades det!  Keramiken karaktäriseras av sin svartgrå färg och ornamentik i form av vågband och linjer. Den finns under perioden 1050-1250 men just dessa skärvor kan, utifrån sitt utseende, dateras till 1000-1100-talet, dvs slutet av vikingatiden/början av medeltiden. Vanligast är att keramiken hittas i de tidigmedeltida städerna som exempelvis i Skänninge. Skärvor påträffas då och då även på andra platser, utanför städerna, men det är mer sällsynt. 





Det medför att vårt fynd var smått överraskande och, som sagt, mycket glädjande!

Viktoria Björkhager
1:e antikvarie


måndag 16 september 2013

Rakt genom kontorsgolvet ner till medeltiden på Linköpings slott

För två månader sedan berättade jag här på bloggen om ett lite annorlunda uppdrag, där jag ägnade mig åt antikvarisk medverkan vid ventilationsarbeten på slottet i Linköping. Nu är traskandet mellan slottet och museet avslutat för den här gången. I fredags hade vi slutbesiktning på jobbet. Då träffade slottsarkitekten de inblandade entreprenörerna, hyresgästen i södra flygeln och mig från museet. Nu har vi gått igenom vad som gjorts och kontrollerat att allt blivit rätt, ser bra ut och fungerar som det ska. Jag passade på att komplettera min dokumentation med efter-bilder som visar hur det ser ut nu när allt i stort sett är klart.

En "låda" i hörnet döljer effektivt nya ledningen 
från ett kontor ner till förrummet till Braskens 
kök. Lite småjobb är kvar att göra.
De senaste dagarna har jag ägnat åt att sammanställa min rapport från uppdraget. Det innebär att jag gått igenom murbruksprover, foton och anteckningar för att skapa en begriplig sammanfattning av vad som gjorts. Nu börjar pusselbitarna falla på plats och jag kan konstatera att den ”åverkan” som gjordes i det gamla slottet varit ytterst begränsad. Inga medeltida murar har berörts över huvudtaget. Vi har i stor utsträckning kunnat använda gamla rökgångar och andra gamla håltagningar. I de fall vi har behövt göra nya hål har de tagits upp i mellanväggar från 1900-talet.

Ett senmedeltida bjälklag var vi dock tvungna att ta oss igenom med ett hål. Givetvis undvek vi de bärande bjälkarna och tog oss istället ner genom golvplankor, trossbotten och blindbotten. Då fick vi se hur det bjälklag var uppbyggt, som antogs vara från biskop Henrik Tidemanssons tid, i slutet av 1400-talet. I Braskens kök, som jag berättat om tidigare, finns dendrodaterat timmer som fällts under vinterhalvåret 1473. Det här hålet togs upp från ett kontor en trappa upp, ner till den östligaste delen av biskop Henriks stora stenhus, till det s k förrummet till Braskens kök.

En titt rakt ner i golvet. I kanterna ses barr och halm. I botten
syns näverlagret som låg ovanpå bjälklagets blindbotten.
Det visade sig att golvet bestod av nio olika skikt under det moderna ytskiktet. Drygt 15 cm ner i golvet fanns det äldre bjälklaget. Det bestod av ett äldre träskikt som sannolikt är golvplankor till ett tidigare trägolv. Detta vilade på en trossfyllning bestående av halm och barr - kanske har man lagt in barr från en myrstack om isoleringsmaterial.  Längre ner i trossfyllningen övergick den till ett större innehåll av träflis och sand samt tegel- och murbruksbitar. I botten på fyllningen fanns flera lager med björknäver ovanpå ett tunt lager mossa, granbarr och kalk. Det sistnämnda låg direkt över bjälklagets blindbotten. Blindbotten bestod av ramsågade 3,5 cm tjocka furuplankor som var sotiga på undersidan.

En bit av bjälklagets blindbotten av fur. På ovansidan syns granbarr, mossa och kalkbruk.
Ramsågning förekommer i Sverige redan på 1400-talet och den ger karaktäristiska spår på plankorna. I trossfyllningen fanns två olika varianter av murbruk. Den ena kan kopplas direkt till biskop Henriks stenhusbygge. Kunde det vara en trossbotten från 1470-talet? Nä, så enkelt skulle det ju inte vara. Den andra varianten visade sig höra till ett murbruk som används i början av 1500-talet, d v s en kort tid efter att stenhuset färdigställdes. Kan det vara så att man av någon anledning bytt ut golvet eller har man kanske bara lyft på golvplankorna för att komplettera isoleringen, d v s trossfyllningen. Kanske var det vår välkände biskop Brask som frös om fötterna och såg till att få bättre isolerade golv.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Exempel på en trossbotten från 1500-talet på Kalmar slott.
(Ur Andersson K & Hildebrand A. 2002. Byggnadsarkeologisk
undersökning. Utgiven av Riksantikvarieämbetet)

Här kan du läsa mer om olika golv

Länk direkt till det tidigare inlägget om ventilationen på Linköpings slott http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2013/07/hal-har-och-dar-pa-linkopings-slott-ett.html

och om Braskens kök


fredag 6 september 2013

Vad kom först – kartan, traditionen eller de mystiska högarna Skinnarsbo?

För snart två veckor sedan var det Arkeologidag i hela landet. Vi på museet gjorde en tur till trakterna mellan Kisa och Horn i södra Östergötland tillsammans kultur- och fritidschefen Jerker Carlsson i Kinda kommun. Evenemanget var lyckat med en lagom stor flock deltagare, många spännande frågor och ett fantastiskt väder.

Här berättar jag om pestgravarna i Skinnarsbo på Arkeologidagen.
En av de platser vi besökte var de s k pestgravarna i Skinnarsbo. På platsen finns ett tiotal avlånga gropar med likaledes avlånga, flacka högar bredvid. Min första reaktion när jag fick se de utpekade gravarna var att det rörde sig om vindfällen. Det är mycket som talar för den tolkningen. ”Gravarna” har relativt tydliga konturer vilket skulle kunna tyda på att de mystiska lämningarna inte är så särskilt gamla. Dessutom ligger högen på samma sida om gropen på samtliga. Det här antyder att det skulle kunna röra sig om en stormby som passerat och fällt en skogsdunge. Alla träden föll i vindriktningen och sedan rasade jord, grus och stenar med tiden ner från själva rotvältan och kom att bilda den ovala högen bredvid gropen.

Så långt var allt gott och väl. Visserligen skulle väl bygdens folk bli lite besvikna när deras pestgravar avfärdades som rotvältor men det är ju sådant vi arkeologer får leva med. Men sedan blev det inte riktigt som jag tänkt mig. När vi skulle förbereda Arkeologidagen kontrollerades de historiska kartorna. Från Skinnarsbo finns en storskifteskarta från 1811 och en karta från laga skiftet 1845 i Lantmäterimyndighetens arkiv. På båda kartorna är den utpekade pestkyrkogården markerad som en separat yta med en egen benämning. I handlingarna till de båda kartorna kallas den Kyrkogården. Det hade jag ju inte väntat mig.

Storskifteskarta från 1811. Kyrkogården finns längst till höger och är markerad med nr 45. 
Hästhagen är nr 50, Kyrkgärdet nr 19 och Djupkärret nr 44. Lantmäterimyndigheten akt 05-HOR-62.
På kartorna kan man se hur landsvägen mellan Skinnarsbo och Olofsboda passerar direkt norr om Kyrkogården, som är en liten markyta direkt intill bygränsen mot Olofsboda. I söder finns Djupkärret och den skog man numera passerar genom på vägen till Kyrkogården kallades Hästhagen. Spår efter hagens en gång röjda marker syns som spridda röjningsrösen i skogen. Nämnas bör väl också att det mitt emellan byn och Kyrkogården finns en åker som på kartorna kallas Kyrkgärdet.

Karta från laga skiftet 1845. Här har Kyrkogården fått nr 75. Här syns även landsvägen
 tydligare än på den äldre kartan. Lantmäterimyndighetens arkiv akt 05-HOR-100
Enligt traditionen ska det vara gravar från digerdöden, d v s den stora pesten i mitten av 1300-talet. En annan möjlig tolkning är att det rör sig om gravar från den pestvåg som svepte över landet 1710-1711. På 1700-talet fanns tydliga direktiv att de dog i pesten skulle begravas i sina gångkläder på avsides platser. Vi vet inte hur många som dog i pesten 1710-1711 i Horns socken eftersom att det inte finns några bevarade kyrkböcker från den tiden. Från den pestvågen finns dock flera kända gravplatser och några har dessutom undersökts. Till dessa hör Pestbacken i Olofström (Blekinge län), där ett stort antal gravar undersöktes. Även på pestkyrkogården vid Kampen i Linköping har skelett påträffats och den har jag berättat om tidigare här på bloggen.

Det är nu frågorna hopar sig. Finns det en gammal tradition i bygden redan i början av 1800-talet som berättar att detta är en begravningsplats för pestens offer? Är kopplingen till digerdöden en senare tillkommen detalj i berättelsen? Är namnet Kyrkogården bara ett sätt att förklara till de gropar och högar som finns i området? Kan namnet ha missuppfattats av lantmätaren i samband med storskiftet 1811? Anspelar namnet på läget invid vägen mot Olofsboda, som ledde vidare till kyrkan i Horn? Kan namnen Kyrkogården och Kyrkgärdet antyda att dessa ytor tillhört kyrkan? Är groparna och högarna spår efter vindfällen på en pestkyrkogård? Om ni som läser börjar känna er snurriga så förstår ni nog hur man som arkeolog känner sig när man ska berätta om det här för folket i trakten.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


Vill du läsa om pestkyrkogården vid Kampen i Linköping

Länk till boken om Pestbacken

Här kan du ladda ner den arkeologiska rapporten från undersöknigen av Pestbackn i Olofström

Vill du läsa mer om pesten i Blekinge