fredag 31 maj 2013

Ett mässingsgjuteri i Skänninge för 1000 år sedan

Nu närmar det sig. Snart kommer den nya boken om Skänninge ut. Borgare, bröder och bönder - arkeologiska perspektiv på Skänninges äldre historia kommer den att heta
Det är Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet som ger ut boken och Östergötlands museum finns med på ett hörn med en artikel. Idag har det genomlästa korrekturet åkt tillbaka till redaktörerna och i augusti ska boken vara tryckt.

Staketet närmar sig gjuterilämningarna
Boken summerar det senaste årtiondets stora arkeologiska undersökningar i Skänninge. Där grävdes inför en utbyggd kriminalvårdsanstalt, järnvägens dubbelspår och väg 32 som passerar i utkanten av den lilla staden på sin väg mellan Mjölby och Motala. Mitt bidrag till boken handlar om det mässingsgjuteri från tiden runt år 1000 e Kr som vi undersökte när Kriminalvårdsanstalten skulle få ett nytt och säkrare staket. 

En 8-formad gjutgrop med en härddel och en värmekammare
En vårdag för 10 år sedan grävde vi de sista förundersökningsschakten längs den planerade nya staketsträckningen. Det var en av förundersökningens sista dagar och vi skulle undersöka några av alla de anläggningar (härdar, stolphål, gropar och andra mörka fläckar) som avtecknade sig mot den ljusa sanden under ploglagret. Jag valde ut en oval och lite oregelbunden härd och började rensa bort den matjord som fanns kvar på härden. Då dök det upp först en och sedan en till och till slut ännu fler skärvor av något som först såg ut som keramik. Jag vände och vred på de underliga skärvorna och så såg jag vad det var – bitar av gjutformar. Vi hade hittat ett gjuteri!

Fragment av gjutformar

En dekorerad nit med rester
av gjutskägget kvar

De områden med fornlämningar som hittades vid förundersökningen på våren undersöktes under hösten samma år och när det arbetet var klart hade vi hittat 4 kg gjutformsfragment, bitar av deglar och värmeplattor samt en stor mängd metallföremål och metallskrot. Nu har dateringarna visat att gjuteriet var i bruk för ca 1000 år sedan.

Analyser av metallerna har kunnat berätta att det var ett mässingsgjuteri som vi undersökt men här fanns även spår efter järnsmide. De som arbetade där, för ett årtusende sedan, behärskade många olika tekniker såsom gjutning, lödning, kontroll eller rening av silver och smide. Det som tillverkades på platsen tycks i stor utsträckning ha varit små föremål som t ex berlocker, spännen, lås och nycklar.


Vad är det man har tillverkat i den här formen?

Gjutformarna var tillverkade av lera och gjorda i två delar med passform. De var sedan täckta med ytterligare ett lager lera. Metallen smältes i små deglar medan gjutformarna hölls varma i en värmekammare intill härden. Den smälta metallen hälldes i gjutformarna och sedan fick det hela svalna. För att få fram föremålen var man tvungen att slå sönder gjutformen. Det är därför vi hittade så många fragment.

En liten drake som hittades i en av gjuteriets avfallsgropar.
Den har sedan 2004 fått pryda museets arkeologiska rapporter
och just nu finns den även uppe i högra hörnet på vår blogg.
När boken kommer i augusti kan ni läsa mer om Skänninge och bl a om gjutningen där.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie









fredag 24 maj 2013

Besök biskoparnas Munkeboda


Slottsholmarna ligger invid Motala ströms utlopp ur Roxen. Idag är de omgivna av en sankäng som betas av nötkreatur. På medeltiden gick sannolikt det öppna vattnet fram till holmarna. I sankmarken mellan de båda holmarna kan man ana en stenläggning. Kanske är det resterna av en väg.



På den norra holmen står ruinerna efter ett stenhus med kraftiga gråstensmurar. Inuti ligger stora mängder med nedrasade stenar. Äldre avbildningar visar att stenhuset har varit minst tre våningar högt. På västra sidan finns murar hörande till en senare tillbyggnad. Ytterligare spår av hus i form av syllstensgrunder och spismursrösen finns norr om ruinen. 

Tegel i murverket visar att stenhuset inte kan vara äldre än 1200-talets mitt. Men vem var det var som byggde huset? Äldre tolkningar har pekat ut biskopen Petrus Tyrgilli (biskop 1342-1351) som stenhusets byggherre. Ett annat förslag är den krigiske biskopen Nils Markusson (biskop 1352-1372). Om den senare vet vi att han hade en fånge på Munkeboda. Formuleringen tha han fangin war a munkkabodhæ husæ kan tolkas som att det handlar om ett stenhus- Kanske det vars ruin vi kan se där idag. Med så behöver givetvis inte vara fallet.

Schackpjäs från Munkeboda
På 1990-talet utfördes en mindre forskningsundersökning av en husgrund norr om stenhuset. Den kunde genom fynden dateras till 1400-talets andra hälft. Huset har haft trägolv, glasade fönster och tegeltäckt tak. Flera fynd pekade på en aristokratisk miljö. Förutom skärvor av lergods och stengods fanns där också skärvor från flera typer av importerade glasbägare, liksom en skärva från ett fajanskärl. Intill spisröset hittades fem mynt. Man hittade dessutom en svarvad schackpjäs och militära inslag i form av armborstbultar och en stjärntrissporre. 




I ett brev från 1240-talet skriver biskop Lars (biskop 1236-1258) att han uppfört ett kapell och ett cellarium (stenkällare med träöverbyggnad), som försetts med lämplig inredning vid Munkeboda. Dokumentet berättar inte var biskopen bygger men  kanske var det på den södra Slottsholmen som kapellet byggdes. Holmen upptas till största delen av en bergknalle. Vid foten av bergets östra sida, finns syllstenar och vid utgrävningarna hittades ett tegelgolv under torven, intill bergväggen.

Under eken finns rester av en byggnad 
med syllstensgrund och tegelgolv
Ute på den södra holmen undersöktes även lämningarna efter en smedja. Där fanns flera ässjor och mängden slagg visade att smedjans produktion varit omfattande. Arkeologerna hittade flera knivar, några punsar eller drivare, en fil och ett blästermunstycke av järn. Dessutom fanns stora mängder spik och hästskosöm samt häst- och oxskor, armborstbultar och nycklar bland fynden. 

Imorgon kan ni följa med mig och Stiftshistoriska Sällskapet på en utflykt till Munkeboda. Då besöker vi även Henriksborgen som jag berättade om här på bloggen i början av april. Efter Munkeboda går färden vidare till Skärkinds kyrka och dess medeltida altarskåp med konservatorn Eva Nyström Tagesson som ciceron. 



Program, tider och annan information finns på länken 
http://www.brask2013.se/kalendarium.html

Väl mött i försommargrönskan på Munkeboda
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie 

onsdag 22 maj 2013

Stjärnorp – ruin med utsikt över Roxen


Foto taget uppe i ruinens torn med Roxen i bakgrunden.

När man färdas norrut från Linköping, förbi Bergs slussar och vidare upp längs Roxens norra strand passerar man efter ett tag en imponerande ruin norr om vägen. Igår besökte vi platsen tillsammans med personal från Tyréns i Malmö. Vi gick igenom ruinens tillstånd, tittade på frostskador, raserade källarvalv, gamla cementlagningar och bevarad 1600-talsputs. Vi passade också på att klättra högst upp i tornet varifrån vi kunde både njuta av utsikten och fotodokumentera större partier av murarna.

 

Inne i ruinen bland murar och rester av 1600-talstrappor.
































Det är inte första gången arkeologer från museet är på platsen. Under sommaren och hösten 2006 utförde vi en byggnadsarkeologisk undersökning i samband med en tillbyggnad intill slottsruinen. Då passade vi bl a på att dokumentera källarna under ruinen. Turligt nog får vi väl säga idag då valvet i en av dessa källare nu har rasat samman.

Omkring 1630 gjorde landshövding Stellan Mörner gården Högsäter till säteri. År 1651 övertogs egendomen av fältmarskalk Robert Douglas som var gift med en dotter till Stellan Mörner och 1654 påbörjas sannolikt bygget av ett fyra våningar högt stenhus flankerat av två flygelbyggnader. Gården blir familjens säteri under namnet Stjärnorp.

När Robert Douglas bestämde sig för att bygga en ny sätesgård, som det anstod en mycket lyckosam fältherre från det 30-åriga kriget, verkar han ha engagerat ingen mindre än den kände Nicodemus Tessin som arkitekt. Roberts hustru Hedvig Mörner, som överlevde sin make med nära 40 år, var den som såg till att bygget slutfördes. Hon var syster till Carl Mörner på Tuna. Han hade på 1650-talet hade uppfört två nya stenbyggnader på Tuna gård, vilken är belägen på Roxens motsatta sida. Deras syster Christina Mörner var gift med Axel Lillie som samtidigt byggde Löfstad slott. 


Bilden av Stjärnorp i Dahlbergs Suecia Antiqua et Hodierna (1660-1703) visar troligen
den planerade anläggningen, mer än den som kom att stå färdig efter Robert Douglas död.

År 1789 drabbades Stjärnorp av en katastrof. Då brann huvudbyggnaden och flyglarna. Kapellet i den södra flygeln återställdes redan samma år eftersom det användes av bygdens folk istället för Vreta Klosters kyrka, vilken var den egentliga sockenkyrkan vid denna tid. Även norra flygeln byggdes upp igen och kom därefter att fungera som huvudbyggnad. Det ursprungliga slottet kom däremot att förbli en ruin.

Gubben i putsen kunde vi dokumentera i en av källarna under
ruinen när vi var där 2006. Idag har taket rasat in i källaren.


Fortfarande på 1840-talet lär man ha kunnat ta sig upp till ruinens översta våning på de då ännu fungerande trapporna. Sedan dess har det hänt en hel del med ruinen. Kring sekelskiftet 1900 sattes nya trappor in och den kom att fungera som utsiktstorn. Några år senare rensades den, varvid löst murverk bröts ner och rivningsmassor med bl a arkitekturdetaljer dumpades i Roxen. År 1915 upprättade arkitekten Fredrik Falkenberg ett förslag på en återuppbyggnad av slottet. Under 1930- och 1940-talen utförs skyddsåtgärder i ruinen i form av avtäckningar och lagningar med cement och betong. Vid mitten av 1950-talet ersätts träbjälklaget i tornet av betong.


Utsnitt ur en geometrisk avmätning över Stjärnorp, upprättad år 1700 som visar slottet
och den slingrande Stjärnorpsravinen (Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D102-45:1).

Passa på att göra en försommarutflykt till Stjärnorp. Vandra i trädgården eller i varför inte en tur i den fantastiska bäckravinen som slingrar sig nedanför trädgården. Ruinen får man däremot inte gå in i av säkerhetskäl.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

fredag 17 maj 2013

En karbidlampa i slottets brunn


Det underliga föremålet som fiskades upp ur
slottets brunn.
I början av oktober förra året frågade vi våra besökare här på bloggen vad det var för ett underligt föremål som vi hade fiskat upp ur brunnen på Linköpings slott. Bland damhattar, utnötta skor, tomglas och annat skräp fanns en underlig järnburk med ett hårt åtskruvat lock.

Vi fick in ett förslag via bloggen men de flesta diskussionerna om föremålet kom att ske på facebook. Tips och tankar strömmade på både museets och min egen facebooksida, där jag hade delat länken till blogginlägget.  






Bland förslagen fanns en gammaldags konservburk för egenhändig konservering av frukt och grönt. Några hade uppmärksammat att kärlet på bilden har ett lock som tydligen skulle skruvas åt med en skruv för att bli ordentligt tätt och att det därmed skulle kunna vara avsett för något som måste hållas torrt. Kunde det vara ett kärl för förvaring av krut?

Här var det också någon som kommenterade att vi nu hade en kvinnlig och en manlig tolkning av föremålet. Kanske det, men vilken som var vilken kan jag undra, då jag själv känner mig mer hemma bland salpetersjuderier, muskötkulor och försvarstorn än i fruktkonserveringens ädla konst.


Så här ser en karbidlampa ut som finns i
samlingarna på Armémuseum.
Foto Armémuseum.
En tanke som vi haft förut är att det skulle kunna vara en behållare för karbid och det kom även förslag på detta. Precis som en person kommenterade är det en bra idé, då sådant måste hållas torrt. Vi fick frågor om det gick att ta sig in i burken. Vi fick även veta att om den har innehållit karbid, så bör det finnas kalk i den nu. Än är det ingen som gett sig på att ta hål på den men vi tror att lösningen på gåtan faktiskt är en karbidbehållare.

Nu har jag sökt på nätet efter karbidbehållare och karbidlampor. Där finns många som liknar den vi hittade, även om jag hittills inte sett någon exakt kopia. Jag tror härmed att gåtan fått sin lösning och vi har hittat en del av slottets belysning.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie









Här är en karbidbehållare till en lampa från
expeditions- och forskningsfartyget Vega som
byggdes 1873 och ingick i den kungliga
flottan. Foto Sjöhistoriska museet.
 

 






















Direktlänk till inlägget om brunnen och föremålen som vi hämtat upp därifrån: http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2012/10/brunnsgravare-slapphanta-pigor-och.html

Vill ni veta mer om hur karbidlampor fungerade och hur de såg http://sv.wikipedia.org/wiki/Karbidlampa

Mer om lampan på armémuseum kan läsas om du följer länken
http://www.digitaltmuseum.se/things/karbidlampa/S-AM/AM.008945?subjects=lampa&search_context=1&count=19&pos=7

Lampan från Sjöhistoriska museet kan du läsa mer om här: http://www.sjohistoriska.se/sv/Fordjupning/Marketstore/Foremal1/?msobjid=0011276

 

onsdag 8 maj 2013

På besök i Nya Lödöse och våra vänner i väster

Idag har jag haft nöjet att besöka mina kollegor som arbetar med den stora undersökningen av Nya Lödöse i Gamlestaden i Göteborg. För snart en månad sedan berättade min avdelningschef Marie om utgrävningarna här på bloggen. Idag var första gången som vi, i undersökningens referensgrupp, samlades på utävningsplatsen. Sedan starten har dock Östergötlands museum funnits på plats genom vår kollega Mats som deltar i undersökningen.


Trots att det funnits industribyggnader i området finns välbevarade 500 år gamla
lämningar efter både gator och hus som kommer i dagen när 1900-talsbyggnaderna rivits.




















Sammanlagt ska ett 7000 kvadratmeter stort parti av den senmedeltda/tidigmoderna staden undersökas. I det området ingår både stadsgårdar och en kyrka med tillhörande kyrkogård. Staden grundades 1473, flyttades till Älvsborgs slott 1547 och återuppstod med nya privilegier 1570. År 1612 började stadens borgare att överge Nya Lödöse för orter som Brätte och Alingsås och 1624 flyttade de sista borgarna till den nya staden Göteborg. Sedan kom området att användas för odling och i sen tid som industrimark.

Den kyrka som nu undersöks är till största delen bortgrävd sedan tidigare men en del spännande ny information har kommit i dagen. En liten del av grundstenarna till långhusets sydvästra hörn finns kvar och visar att man förstäkt hörnet med en strävpelare åt söder. Fragment av en torngrund finns väster om långhuset. På platsen för kyrkans försvunna sydvägg har arkeologerna frilagt en rustbädd bestående av nedslagna ekpålar och liggande ekstockar. Timmer från rustbädden kommer att dateras med dendrokronologi och då får vi kanske även veta var träden som använts en gång växte. Var det i en kronoskog någonstans i närheten? Runt kyrkan finns en välanvänd kyrkogård och där utanför tar stadens gator och stadsgårdar vid. Just nu undersöks flera hus och gränder.


Vår egen Mats Magnusson står på det som finns kvar av en strävpelare i det
sydöstra hörnet av kyrkans långhus. Nedanför stenarna syns den södra
kyrkväggens rustbädd med nedslagna träpålar.





















Nu hoppas vi att många av våra frågor får svar. Varifrån kom stadens borgare? Blev kyrkan färdigbyggd? Vad sysslade man med i staden? Hur påvekades staden av alla omvälvande politiska händelserna under dess livstid? Det är några frågor av alla och jag kan garantera att det kommer att dyka upp nya under arbetets gång.

Med ett tack till alla på grävningen i Nya Lödöse
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Följ utgrävningarna på undersökningens hemsida

http://www.stadennyalodose.se/

undersökningarna kan också följas på facebook
https://www.facebook.com/#!/stadennyalodose?hc_location=stream

tisdag 7 maj 2013

Vadstena slottsträdgård i kv Asylen

Nu har vi grävt lämningar efter Vadstena slottstädgård i kvarteret Asylen. Vi hade besök av Motala Vadstena Tidning i fredags vilket resulterade i gårdagens artikel. Vad dom skrev kan ni läsa nedan. 




































Hälsningar från kvarteret Asylen
Emma Karlsson & Viktoria Björkhager