Ibland stöter man som arkeolog på ting som egentligen inte borde finnas – i alla fall inte där de påträffades!
Så är det med de totalt 50 sönderklippta bitarna av islamiska silvermynt från vikingatiden, som i början på 1930-talet påträffades i Hällestads socken, i hjärtat av norra Östergötlands bergslag. Mynten ska ha hittats i ”Mossen” – några mer exakta fynduppgifter finns inte, varken hos Kungliga myntkabinettet, som har granskat mynten, eller hos Östergötlands museum , där de förvaras.
Mynten påträffades som sagt redan på 1930-talet, men det var först år 1958, som 36 av dem såldes vidare till dåvarande Östergötlands och Linköpings stads museum. Säljare var Rune Carlsson, Norrköping. Ytterligare fjorton bitar såldes av Jan Svensson på 1980-talet till museet. Jan Svensson hade i sin tur köpt mynten av ovan nämnde Rune Carlsson. Om någon vet mer om hur och var skatten hittades – hör av er till nedanstående!
 |
Sex av de totalt 50 bitarna av sönderklippta islamiska
silvermynt från vikingatiden – påträffade i ”Mossen” i
Hällestads socken på 1930-talet.
Foto: Lasse Norr, Östergötlands museum
|
Mynten har granskats och registrerats av Kungliga Myntkabinettet. De är alla klippta i stycken; det var silvervärdet som var viktigt för dåtidens nordbor. Därför går det inte att se årtal och ursprung på alla små bitar. Av dem som går att tyda är det äldsta en arabisk-sassanidisk drachm från 697/98 e Kr, (enligt vår tideräkning) och det yngsta är en islamisk dirhem från åren 862/63 eller 863/64 e Kr.
I Östergötland som helhet finns det ett drygt 20-tal vikingatida skattfynd, d v s guld- och silverföremål och/eller vikingatida mynt, som för över tusen år sedan av någon anledning gömdes undan. Vikingatida guld- och silverskatter brukar - inte förvånande - ses som en markör för att området, där skatten påträffades, har varit en central plats i bygden; ofta är det frågan om en huvudgård för en inflytelserik och välbärgad stormannasläkt. Och i stort sett alla av länets skattfynd har återfunnits på den rika slättbygden i mellersta Östergötland. Där ska de också vara, med tanke på Östergötlands fortsatta, äldre medeltida historia, som inbegrep storgods och frälsesläkter som konkurrerade om den framväxande kungamakten.
Men vad gör de 50 bitarna silvermynt i Hällestad? Vid första påseendet är det här helt fel plats för ett skattfynd, mitt i de ensliga och närmast norrländska skogstrakterna i norra delen av länet. Men en närmare granskning av Hällestads historia kan kanske ge vissa ledtrådar.
För det första är den centrala delen av Hällestads socken en jordbruksbygd runt slätten kring Finspångsån (eller Hällestadsån som den kallas här). Den nuvarande kyrkan i Hällestads kyrkby är från 1895, men den har haft en medeltida föregångare. Redan 1292 återfinns också ortsnamnet Hällestad för första gången i de skriftliga medeltida källorna. En blick på kartan över fornlämningar i RAÄ:s digitala fornminnesregister ”Fornsök”, visar även att järnåldern är representerad med minst fyra gravfält i socknen; ett av dem återfinns vid ån cirka 800 meter öster om kyrkan, ett annat finns norr om Sonstorp. Med andra ord har den centrala jordbruksbygden i Hällestad varit bebodd långt innan man byggde en kyrka.
För det andra ingick Hällestad socken gång i Hällestads bergslag; i sin tur en del av Östergötlands bergslag (vilket också inbegrep Godegårds liksom Vånga och Risinge bergslag). Hällestad bergslag omnämns första gången 1377, inklusive de första gruvorna vid Bothaboda och Baggehyttan, men har med stor sannolikhet ännu äldre anor. Från ungefär samma tid är också lämningarna av den blästugn som på 1970-talet upptäcktes på en åker, tillhörig Österby Gästgivaregård i Hällestad kyrkby. Ugnslämningarna undersöktes av lokalhistorikern Östen Pettersson, som kunde 14C-datera ugnen till mellan 1290 – 1490 e Kr. (Bland mycket annat skrev Östen Pettersson också en betydelsefull monografi om Hällestads bergslag.) Järnframställning i blästugn, (som nordborna har ägnat sig åt sedan yngre bronsåldern), föregår det tidigmedeltida masugnsbruket. Det senare brukar sättas i samband med bergmalmsbrytning, d v s gruvbrytning. I blästugnen använde man sig av rödjord, myr- eller sjömalm.
Senare års forskning om vikingatidens och medeltidens järnframställning har särskilt pekat på den tidiga aristokratins grundläggande roll för järnhanteringen, både för teknikutvecklingen och för etablerandet av mer storskaliga anläggningar. Tillsammans ledde det fram till ny kolonisation av allmänningsmark, där den nya masugnstekniken kom till användning. Inte minst har den synnerligen väl genomforskade bergslagen i Norberg visat på detta. I Norberg finns också Sveriges äldsta masugn – Lapphyttan – som anlades i slutet på 1100-talet. Och forskningen börjar nu också tro att denna typ av masugn är en svensk uppfinning – men det är en annan historia…
I Hällestad fanns det en betydelsefull frälseätt – Rosenstrålarna i Sonstorp – som definitivt var inblandade i den tidiga järnhanteringen i bygden. På Sonstorp verkade Rosenstrålarna åtminstone sedan början av 1300-talet. Det var Jon Holmstensson (av Rosenstråleätten) och hans hustru Ramborg Jonsdotter som år 1377 bl a ”bytte bort” delar i ovan nämnda gruvor till Bo Jonsson Grip. (”bytte bort” verkar vara en fin omskrivning för att tvingas avstå ifrån dem – med hot om att hamna i fångtornet på Nyköpingshus…).
Ytterligare ett starkt indicium för de tidiga frälseätternas intresse av järnhanteringen, inte minst i Hällestad, påvisar arkeologen Ola Kyhlberg, numera professor emeritus, i en nyutkommen bok Den långa järnåldern. Hans utgångspunkt är ortnamnsuppgifterna i den danske kung Valdemars jordebok, angående det stora godskomplexet Sigridlev. Bland annat nämns ett Hallæstathæ och Kyhlberg anser att det är detsamma som Hällestad. Genom slingrande släktled får vi följa arvet från Sigridlev, med början i Sverker den äldres stora jordinnehav (Sverker den äldre dog 1156, och var trolig grundare av Alvastra kloster tillsammans med sin första drottning Ulvhild). Släktlinjen går vidare till Svantepolk Knutsson (död 1310) och fram till den sistnämndes barnbarnsbarn Märta Knutsdotter. Med henne hamnar vi åter i Hällestad. Hon ska ha ägt gods i socknen och var också gift med Erik Karlsson Örnfot som år 1381 lämnar hyttor i Hällestads berg som säkerhet för ett lån till kung Albrekt av Mecklenburgs förtrogne Herbert von Königsmark.
Med andra ord – den vikingatida silverskatten i Hällestad ligger där den ska. Bygden har sannolikt varit betydelsefull för den begynnande adeln redan under vikingatid – och möjligheten är stor att järnhanteringen redan då spelat en viktig roll
Att läsa mera:
Ola Kyhlberg. 2012. Den långa järnåldern. Sociala strategier, normer, traditioner. Uppsala universitet.
Linköping.
Kommentarer
Skicka en kommentar