fredag 20 december 2013

Nu byter vi chef

Idag är det dags att ta farväl av vår avdelningschef Marie Ohlsén. Hon fortsätter visserligen som vår chef fram till årsskiftet men kommande dagar lär de flesta vara lediga. Marie har basat över oss sedan 2005 och vi kommer alla att sakna henne. Hon har bidragit med många dåliga vitsar och glada skratt på vår avdelning men också med stor värme, kunskap och förmåga att sätta sig in i och ha en överblick över allt som sker, såväl på vår avdelning som på museet och i vår omvärld.



Marie försvinner inte från museet utan kommer nu att bli chef för en ny avdelning som omfattar bl a Löfstad slott, våra utgårdar, våra butiker och Kulturarv Östergötland. Hon var avdelningens första bloggare på vår arkeologiblogg så därför tyckte jag att det var lämpligt att hon förärades ett eget blogginlägg.

Marie började arbeta här på museet redan 1988 på en utgrävning i Vreta Kloster och har sedan dess funnits här med undantag för en period i början av 1990-talet. Vi två grävde tillsammans första gången i den stora undersökningen av två medeltida stadsgårdar i kvarteret Brevduvan i Linköping 1989. 

Sedan dess har hon precis som vi andra kuskat länet runt till olika undersökningar. Det har blivit många undersökningar av medeltida lämningar på landsbygden och i våra medeltidsstäder genom åren, men också stora undersökningar av förhistoriska boplatser och agrara lämningar. Nämnas kan t ex den stora parkeringen i Kallerstad i Linköping och grävningarna för E4:an vid Järnstad utanför Ödeshög.


Arbetet med pedagogiken kring våra undersökningar och länets fornlämningar har hela tiden legat Marie varmt om hjärtat. Många av länets invånare har stött på henne som föreläsare, författare eller pedagog i järnåldersdräkt. Hon har varit inblandad i turismprojektet Götarike och arbetat med pedagogiken inom Riksantikvarieämbetets stora Slättbygdsprojekt för dubbelsåret mellan Mjölby och Motala. Hon har förutom alla arkeologiska rapporter även skrivit böckerna Krokeks kloster. Franciskanernas skogskonvent (som utkom 2011 och som hon berättade om här i det allra första inlägget på vår blogg) och Malmslätt rätt och slätt (utkom 2012 och skrevs tillsammans med Hans Nilsson).

På senare år har vi blivit en avdelning med både arkeologer och byggnadsantikvarier och Marie har med stort intresse engagerat sig i de byggnadsantikvariska frågorna. Dom fick hon en försmak av redan 1996 då hon var med på de stora byggnadsarkeologiska undersökningarna på Linköpings slott. Hon dokumenterade fasader och gamla mögliga källare med lika stort intresse och tålamod.

När vi nu tar avsked av Marie hälsar vi istället Mats Magnusson välkommen som vår nya chef. Vem vet, han kanske föräras presentation i ett inlägg på bloggen framöver.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


Läs mer om boken Krokeks kloster. Franciskanernas skogskonvent



Länkar till boken om Malmslätt rätt och slätt


fredag 6 december 2013

Gubbar under gatan

Dubbelgraven som hittades vintern 2001/2002






































Då och då händer det att man som arkeolog återvänder till platsen för någon av sina gamla undersökningar. Nu i höst var precis ett sådant tillfälle. Vintern 2001/2002 grävdes fjärrkyla ner i Kungsgatan och Platensgatan i Linköping. För ett par veckor sedan var det dags att gräva en anslutning från den 12 år gamla ledningen och tvärs över Kungsgatan. Nu visade det sig att det nya schaktet inte blev så spännande. I stort sett hela sträckan var utschaktad genom de ledningsdragningar som skett under 1900-talet. Mer intressant var det förra gången jag var där.

Eftersom att Kungsgatan är placerad i det medeltida Linköpings norra utkant är kulturlagren i området inte särskilt tjocka. När fjärrkylan grävdes ner för 12 år sedan, var vi arkeologer inte på plats hela tiden utan tittade till schaktet då och då under dagen. Resterande tid satt vi i värmen inne på kontoret och skrev rapporter. 

Men så ringde telefonen. Maskinisten meddelade att nu hade det hittats ben och dom trodde det var en grav. Vi arkeologer tyckte väl inte att det verkade så särskilt troligt. Det fanns ingen känd kyrkogård i området, så det var väl lite djurben (matrester eller slaktavfall) dom hittat. Men jag traskade ut och ser man på - det var en grav!

Senare, när vi rensat fram den, kunde vi se att det var en dubbelgrav med två vuxna personer som låg med armarna om varandra. Dom var nedgrävda direkt nordöst om korsningen Kungsgatan – Klostergatan. Lokaltidningen, Corren, var där och gjorde reportage. Var det en medeltida Linköpingsversion av Romeo och Julia vi hittat? Corren utlyste t o m en uppsatstävling vars resultat senare publicerades.

Blykulan som hittades i bröstkorgen på den ena mannen hade 
ett slagmärke som visade att den stött emot något hårt, kanske
ett harnesk på sin väg in i mannens kropp. 


















Nu visade det sig att graven innehöll två män, den ena i 30-årsåldern och den andra 45-55 år gammal. Osteologen kunde se skärskador (avvärjningsskador?) på armarna och över revbenen på ett av skeletten. I bröstet på det andra hittade vi en blykula. Dom var begravda tillsammans utanför stadens kyrkogårdar, i åkerkanten intill den landsväg (Gamla Stångsgatan) som på den tiden ledde ut till Stångebro där det fanns en bro över Stångån. Dom verkar inte ha lagts till rätta utan mer eller mindre kastats ner tillsammans i graven och därför hamnat så att det såg ut som om de höll om varandra.


Gamla Stångsgatan framgrävd i kvarteret
Brevduvan 1987. 
En 14C-datering av ett ben visar att de begravdes under andra hälften av 1500-talet. Utifrån fyndet, läget och dateringen kan vi gissa att det rör sig om främmande soldater som antingen hamnade där under danskarnas fälttåg till Östergötland vintern 1567-68 under Nordiska sjuårskriget, eller i samband med slaget vid Stångebro 1598. Kanske var det ett par danskar eller polacker som begravdes där invid vägkanten.

Ann-Charlott Feldt, 1:e antikvarie

tisdag 26 november 2013

Nytt om gammalt järn

Igår, måndags, var jag i Stockholm på ett seminarium, med titeln Aktuell arkeologisk forskning kring äldre järnhantering. Det var Jernkontorets Bergshistoriska utskott som hade anordnat det. Ett femtiotal riktiga blästbruksnördar hade slutit upp. Vi avhandlade bland annat om det verkligen går att 14C-datera järn, d v s 14C-datera de oerhört små mängder med kol som finns i järnet; kol som har tillförts processen när järnet framställdes. Som man kanske kan ana finns det gott om felkällor vid sådana dateringar, vilket ibland kan resultera i att vissa järnföremål tidsmässigt hamnar i äldre stenåldern! En möjlig metod, men med många problem, med andra ord!

Slaggvarp från blästbruk i Krankebo, Nykils socken
I övrigt presenterades flera forskningsprojekt från olika delar av Skandinavien. Moa Lorentzon från Jönköpings läns museum berättade om undersökningarna av medeltida blästugnar i utmarkerna söder om Jönköping, och om de kemiska analyser av slagg och järn, som har visat att järnet med stor sannolikhet har vidareförädlats inne i det medeltida Jönköping. Lena Grandin, geokemist på Geoarkeologiska laboratoriet i Uppsala gick igenom hur sådana analyser går till, med tillhörande problem och möjligheter. Den norske arkeologen Bernt Rundberget redogjorde för undersökningarna av det medeltida blästbruket på Gråfjellområdet, i norska Hedmark. Det var Nordens hittills största undersökning av blästbruk, och också grunden för Bernt Rundbergets avhandling Jernets dunkle dimension. Jernvinna i sörlige Hedmark. Sentral ökonomisk faktor og premiss for samfunnsutvikling c. AD 700 - 1300. 

Lars Erik Englund, en av Nordens största experter på blästbruk, beskrev sina inventeringar och upptäcker av vattendrivna smedjor och blästugnar i Sunnerbo härad i sydvästra Småland. Själv pratade jag om min forskning av det hittills ganska okända blästbruket i Östergötland. Titeln var: En liten början på något mycket större? 500-tal i Hällestad och 1200-tal i Nykil, rapport från ett forskningsprojekt om äldre blästbruk i Östergötland, vilken anspelar dels på de olika dateringar jag har fått från olika lokaler i länet, dels att jag förmodligen bara har skrapat på ytan - än så länge. Mycket återstår att upptäcka i skogarna, både i södra och norra delarna av landskapet. Jag hoppas kunna prestera en skriftlig rapport om ämnet framåt våren.

Erika Räf, arkeolog och slaggnörd



MARK – rapport från ett årsmöte

I torsdags och fredags var det full fart här på museet. Då hade vi ett drygt 80-tal arkeologkollegor på besök. Det var årsmöte i den Museiarkeologiska branschorganisationen – MARK och medlemsmuseernas arkeologer deltog närmast mangrant.


MARK bildades 2009 och är branschorganisation för regionala och kommunala museer i Sverige som bedriver arkeologisk uppdragsverksamhet.  Genom att flera museer samverkar kan vi hjälpas åt att utveckla uppdragsarkeologin. Det kan bl a röra sig om forskning, teknisk utveckling, publikt arbete och omvärldsanalys. Tanken är att skapa en verksamhet med både regional förankring och överregionala styrkor.

Nu hade vi chans att förmedla resultat, diskutera vad som är på gång, höra föredrag och mingla. De olika nätverksgrupperna inom MARK fick tid att träffas och diskutera sina frågor. Vi fick dessutom information om hur det går med flytten av UV (Riksantikvarieämbetets arkeologiska uppdragsverksamhet) till Historiska museet och så fick vi veta mer om Riksförbundet Sveriges museer.

Föredragen var spännande och berörde allt från stenålder till 1700-tal. Torsdagen ägnades till stor del åt döden. Vi fick höra om Vintriegravfältet i Skåne som använts från 4000 f Kr till år 1712 e Kr och kyrkogården i Nya Lödöse. Efter lunch fick vi förfasas över galgbackar och avrättningar på såväl historiska kartor från Småland och som i utgrävt skick från galgbacken vid Kvarnbacken i Vadstena. Röjningsrösena i Farstorp i Jönköpings län bjöd på underligheter och Ostlänksplaneringen gav frågor inför framtiden.  På fredagen var det så äntligen dags att få förundras över guldfynden från Västra Vång i Blekinge. Från guldfynd och blekingska ekbackar kastades vi sedan ner i de leriga kulturlagren i Nya Lödöse för att därefter fortsätta upp på väggarna i ett föredrag om byggnadsarkeologi.

Keramikfynd i Nya Lödöse
Som ni ser var det ett fullmatat program. En omvärldsbevakning och ett kunskapsutbyte av allra trevligaste slag. Jag vill passa på att tacka alla som var med på mötet för två spännande dagar och längre ner finns länkar där man bl a kan läsa om flera av de platser vi fick höra om på föredragen.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


Läs mer om MARK på http://www.m-ark.se/index.htm

Undersökningen av gravarna i Vintrie hittar du bl a på Youtube
och rapporten från undersökningen finns här

Mer om Västra Vång

Mer om utgrävningarna i Nya Lödöse

Mer om undersökningarna i Farstorp finns på bloggen Arkeologi i Jönköpings län

Emma berättar om galgbacken i Vadstena i ett inlägg på vår blogg 

tisdag 19 november 2013

En bortglömd grav i Berga

Efter fyra veckors grävning blev vi i början av november klara med slutundersökningen av delar av det yngre järnåldersgravfältet RAÄ 60 i Berga. Den aktuella ytan hade redan undersökts av arkeologer under 1960-talet men eftersom man då bara grävde och undersökte gravar som var synliga ovan mark bedömde vi och länsstyrelsen att det fanns en stor risk att ytan fortfarande innehöll ”bortglömda” gravar som inte var synliga ovan mark och som därför inte hade undersökts.   

Med facit i hand kan vi nu konstatera att den arkeologiska metod som användes under 1960-talet inte var tillräcklig för att upptäcka alla gravar och övriga anläggningar på ett gravfält. Till skillnad mot då schaktade vi nu fram hela ytan med hjälp av grävmaskin. Till en början var resultatet ganska magert. Visserligen hittade vi nio eldstäder samt ett par gropar och stolphål men de förväntade gravarna lös med sin frånvaro.

Schaktning. Stensträngen RAÄ 293 i förgrunden.

I östra delen av ytan, på ett stenrikt mindre höjdparti, observerade vi dock plötsligt små brända ben i marken efter att grävmaskinen tagit bort det översta jordtäcket. Vid den efterföljande rensningen påträffades ännu mer ben och även keramik. På grund av detta använde vi såll när vi sedan undersökte höjdpartiets fyndförande lager. Totalt sållade vi fram drygt sju kilo brända ben, varav en del är människoben och en del djurben. Förutom benen hittade vi även keramik samt metallföremål, framför allt i form av nitar och små nubb. Vid undersökningen noterade vi även att en stor del av stenen på höjdpartiet var påförd och den lilla höjden hade alltså delvis skapats på konstgjord väg.  

Rensning av det mindre höjdpartiet.

Utifrån fynden kan gravanläggningen sannolikt dateras till senare delen av yngre järnålder, d v s samma tidsperiod som de undersökta gravarna från 1960-talet kunde dateras till.

Slutligen några rader om ett mycket trevligt och roligt besök vid utgrävningen. Eftersom utgrävningsytan angränsade till Bäckskolan erbjöd vi skolan visningar för sina elever och en dag kom klass 2A och 2B på besök. Barnens nyfikenhet och frågvishet imponerade stort på oss. Vi blev även väldigt glada för de fina teckningarna!    


Fredrik Samuelsson
antikvarie  


fredag 15 november 2013

Gustav Vasas nya kök

Förra veckan hade vi ett spännande mat- och måltidshistoriskt seminarium här på museet. Det anordnades av Hagdahlsakademin och Linköpings slotts- och domkyrkomuseum. Seminariet handlade om den fantastiska handskriften Kh54 som bl a innehåller biskop Brasks matsedlar och tjänstebeskrivningar för biskopens tjänarstab. Min plan för seminariet var att lyssna och lära men dagen innan det hela skulle dra igång fick jag ett telefonsamtal - En av föredragshållarna var sjuk. Kunde jag tänka mig att hoppa in och berätta om köken på Linköpings slott? Jag svarade ja och sedan var det bara att sätta igång med att leta bilder och uppdatera minnet.

Yttre borggården och parkeringen. Markeringen av källargrunden finns bakom
träden ungefär vid den mellersta lyktstolpen till höger om träden.

Jag har tidigare berättat om Braskens kök här på vår blogg. Nu, när jag gick igenom de olika köksutrymmena på slottet inför mitt föredrag, kom jag att tänka på ett kök som faktiskt inte låg inne i själva slottet. Det finns en stensatt markering i den östra delen av Yttre borggården, precis i kanten av parkeringen. Många har nog gått rakt över markeringen utan att fundera närmare över vad den visar. Där låg Gustav Vasas nya kök. Och där kom det att finnas kvar ända till dess att det ödelades i den stora stadsbranden år 1700.


Utsnitt ur 1651 års stadskarta över Linköping (Lantmäteristyrelsen Akt D64-1:3) som visar slottet med 
Stallgård och Konungsgård. På gårdsplanen till Konungsgården finns Gustav Vasas kök markerat.

När det gäller kunskapen om byggnaden så är vi lyckligt lottade. Den finns utritad på den äldsta stadskartan från 1651 och där anges tydligt att det rör sig om ett kök. En senare karta från 1729 berättar att det på platsen finns "En gammal källare ovan jorden". Genom Gustav Vasas räkenskaper vet vi att köket byggdes 1553, samtidigt med att flera andra ekonomibyggnader uppfördes på Yttre borggården. 1962 undersöktes kökets källarvåning av arkeologen och sedermera museichefen Gunnar Lindqvist. Undersökningen är rapporterad och i museets arkiv finns både foton och ritningar. I våra magasin finns dessutom alla föremålen som hittades.

Kökets källare vid undersökningen 1962. 
Kökets källare var 5,5x7,8 meter stor och man gick ner i den via en sten-trappa i öster, d v s från den nuvarande parkeringen. Källar-murarna, som var av kalksten, fanns kvar till en höjd av 1,2 m. Ursprungligen har källaren varit välvd och delar av en dörromfattning var murad av tegel. Golvet var stenlagt. Längs den norra väggen fanns rester efter parallellt liggande stockar som sannolik varit underlag för hyllor eller avsedda att placera öl- och vinfat på.  

Bland fynden fanns bl a tre tappkranar av brons, varav en var försedd med Antwerpens stadsstämpel i form av en hand. Där fanns också rester av lås, en mässingsljusstake, flera knivar, skärvor av keramik, ostronskal, skärvor av olika sorters glasbägare och mycket annat. I raseringslagren inuti källaren fanns spår som visar att den brunnit och mängden kalksten i raslagret tyder på att även källarens övervåning var uppförd i sten. Knappt 15 meter öster om källargrunden hittades en stensatt brunn som användes samtidigt som köket ovanpå källaren var i bruk.

En mässingsljusstake och en tappkran om hittades vid undersökningen.
Vi vet inte varför Gustav Vasa lät bygga ett nytt kök. Kanske var det på grund av eldfaran som han ville flytta ut köket från själva slottet. Kanske var köket avsett att betjäna de som hade sitt arbete på Yttre borggården. Kanske var de gamla köksutrymmena dåliga och omoderna.


Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Här är direktlänk till inlägget om Braskens kök

torsdag 7 november 2013

Uppdrag dokumentation

Nu är det dags. På söndag 10/11 invigs en utställning i Dahlgrenssviten här på Östergötlands museum. Tidigt i våras berättade jag på bloggen om mina tankar kring vad vi nutida arkeologer lämnar efter oss i arkiven. Då skulle jag bidra med några texter till den planerade utställningen. Nu finns den snart på plats och den har fått namnet 
Uppdrag dokumentation


Att dokumentera är en stor del av arkeologernas, byggnads-antikvariernas och konservatorernas arbete och det är vad utställningen handlar om. I vårt arkiv finns fantastiska ritningar och och en stor samling unika foton tagna av legendariska museimän som t ex Bengt Cnattignius från och med 1920-talet och Anders Lindahl under 1940- och 50-talen. Det är foton som visar en helt annan, svunnen, värld. Men där finns också  bilder som visar fornlämningar, kulturmiljöer, byggnader och kyrklig inredning som har bevarats fram till i dag. Nu visar vi en glimt av den dokumentationsskatt vi har i våra arkiv och det dokumentations-arbete som ständigt pågår. 


Utställningen invigs kl 14.00 med ett samtal om vikten av dokumentation. Kom och hör vad två av våra tidigare museichefer, en tidigare länsantikvarie, en tidigare biträdande länsantikvarie och en stadsantikvarie har att säga om dokumentation.  

Vi ses på söndag!
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Läs mer om vernissagen
http://www.ostergotlandsmuseum.se/posts/272

Länk till vårens blogginlägg Finns det något kvar?
http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2013/03/finns-det-nagot-kvar.html

onsdag 23 oktober 2013

Vadstena biskopshus ska få en ny historia

Årets 500-årsjubileum av biskop Brask ledde till att vi började fundera över hur det egentligen sett ut i hans biskopshus i Vadstena. Kollegan Eva har skrivit en artikel om biskopens gårdar och när hon försökte förstå Vadstena biskopshus konstaterade hon att det saknades kunskap om byggnadens historia. Vi drog igång ett projekt, sökte och fick pengar från en fond och nu ska vi försöka reda ut husets historia.  

För 25 år sedan gjorde Riksantikvarieämbetet en arkeologisk undersökning av källarens golvlager. Dokumentationen tycks dock ha förkommit – åtminstone tillfälligt. Den finns säkert någonstans i gömmorna i Stockholm men just nu vet ingen var fynd och ritningar hamnat. Någon rapport från undersökningen har aldrig skrivits. Dessutom lär man inte ha dokumenterat murverket.


Vadstena biskopshus uppfördes, enligt en kalkstenstavla på fasaden, år 1473 av biskop Henrik Tidemansson (biskop 1465-1500). Han ska ha byggt sitt hus på källare från 1300-talet som finns under huset. Källarvåningen är uppdelad i två sekundärt valvslagna rum. I den norra källaren finns en konstruktion tolkad som en brunn med murad vattenkanal genom muren.

I husets fasad kan man tydligt se två olika byggnadsfaser. Äldst är en närmast kvadratisk byggnad i två våningar av gråsten. Den hade ursprungligen trappstegsgavlar mot norr och söder. Ingången var från öster rakt in i ett stort rum som upptog hela första våningsplanet. En stor värmeanläggning, en så kallad hypocaust, finns i ett hörn och på väggarna finns spår efter målade skriftfält. Rummet har bland annat varit biskopens mötesrum när han gjorde sina visitationer i Vadstena. Övervåningen är ett stort lagerutrymme där insamlat biskopstionde kunde förvaras.

Den stora salen med sin hypocaust.
Enligt den nuvarande beskrivningen var det Gustav Vasa som byggde till huset. Det blev entré och ett mindre rum i bottenvåningen samt ett förrum och ett bostadsrum i övervåningen. Trappstegsgavlarna togs bort och ersattes av ett sadeltak med fall mot norr och söder. Vi är nu ganska tveksamma till att Gustav Vasa gjort utbyggnaden. År 1528 ber han sin byggmästare att mura fönstren lika dem som gjordes året innan på Linköpings biskopsgård. Vi tror att fönstren var det enda han byggde om på biskopshuset.

Kammaren en trappa upp i den tillbyggda delen. Här finns alla bekvämligheter - både spis och toalett.

Nu när vi tittat närmare på huset kan vi se att det varit med om flera byggnadsfaser och ingen är helt utredd. Vi har fotodokumenterat alla utrymmen och samlat in murbruksprover från alla olika murverk. Det finns många frågor som vi vill försöka besvara. Det viktigaste är givetvis att undersöka hur många olika byggnadsetapper det finns i husets murverk samt i vilken ordning och när de olika om- och tillbyggnaderna sker. Sedan undrar vi över en hel del byggnadsdetaljer i huset. Det finns en brunn i källaren – eller är det kanske inte en brunn? Vad har kanalen i väggen intill ”brunnen” för funktion? Varför är hypocausten upphöjd över golvet? Har den höga vinden som finns idag varit uppdelad i två våningar? Ja, det är bara några av alla frågor vi har.

Eva har parkerat i "brunnen" för att undersöka kanalen i väggen som ni kan skymta bakom hennes knä.

Nu håller kollegan Eva på med det stora pusslet, där murbruksprover ska jämföras och byggnadsetapper sorteras upp. Vi hoppas att vi kanske redan i vinter kan återkomma med en ny spännande byggnadshistoria.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Lästips
Hans Brask – Biskop mellan påvemakt och kungamakt. Utgiven 2013 av Stiftshistoriska Sällskapet i Linköpings stift.

Du kan läsa mer om biskop Brask och Braskjubileet på www.brask2013.se





torsdag 10 oktober 2013

Nu händer det saker i slottsträdgården


Den sparade stenhögen. De gröna pinnarna visar  grundens inner- och yttermått.
När vi förra året undersökte den stora torngrunden i trädgården på Linköpings slott, grävde vi upp stora stenbumlingar som man fyllt upp källarvåningen med när tornet revs. Jag berättade om den undersökningen här på vår blogg under augusti och september förra året. När vi avslutat vår undersökning fylldes grunden igen men vi valde att spara de större stenbumlingarna ovan mark. Där har de nu legat i en stor hög i drygt ett år och under tiden har Statens Fastighetsverk funderat på hur man kan märka ut platsen för torngrunden på ett bra sätt. Nu ska det ske.

Statens Fastighetsverk har hittat en bra lösning, slottsarkitekten har ritat en bygghandling och museet sköter den antikvariska kontrollen. Igår rullade grävmaskinen in i trädgården och kunniga stensättare började sortera upp vår sparade stenhög. Stenar lades ut på prov och efter ett par försök verkar de ha hittat något vi är nöjda med. Några stenar kanske måste spräckas för att passa in men snart kommer det att bli fint i trädgården igen.


Stenmuren under uppbyggnad.
Stenarna kommer att placeras så att de markerar tornrummet. Tyvärr kommer de inte att räcka till för att visa hur tjocka murarna var. Här fanns ju de tjockaste murarna vi sett någonstans på Linköpings slott – med en nära tre meter tjock mur åt väster. Innanför den stenrad som nu växer fram kommer det att fyllas upp med grus och utanför kommer gräsmattan att ansluta till stenarna. Det blir en fin uteplats där landshövdingen kan dricka sitt eftermiddagskaffe i vårsolen och samtidigt ana spåren efter vad som finns dolt under marken. Till våren hoppas vi också att vi fått dateringarna på torngrundens murbruk, så att vi kan sätta igång med rapportskrivandet på allvar.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


onsdag 2 oktober 2013

Nu gräver vi på Bergagravfältet igen - 50 år senare

Under oktober (v 40-43) kommer vi att undersöka gravar och andra lämningar på Bergagravfältet (RAÄ 60:2  i Linköpings stad). Anledningen till utgrävningen är att Linköpings kommun har planer på att bygga i området och innan det kan ske måste gravarna tas bort.

Fornlämningarna i denna del av Linköping speglar ett fragmentariskt bevarat bronsålders- och äldre järnålderslandskap. Här finns hägnadssystem i form av stensträngar, block och hällar med skålgropar och gravar såsom stensättningar. Det finns även fornlämningar från den yngre järnåldern som t. ex bygravfälten till byarna Berga och Ånestad. Byarna omnämns redan i början av 1300-talet i det historiska källmaterialet.

En treudd som undersöktes på 1960-talet. Foto Östergötlands museums arkiv.
När bostadsområdena i och kring fastigheten Lusthuset 1 skulle byggas i början på 1960-talet genomfördes en arkeologisk undersökning av den södra delen av Bergagravfältet. Då undersöktes ett 70-tal gravar. Gravarna var till allra största delen runda stensättningar, men där fanns även några kvadratiska och triangulära (treuddar) samt några flacka högar. Gravarna är brandgravar, d v s de döda har kremerats. I flera gravar hittades keramikskärvor och ibland hela keramikkärl. Gravfältet daterades från vendeltid och vikingatid (550 – 1050 e Kr).

Vid gravfältet finns ett hägnadssystem (RAÄ 293), som består av två stensträngar och är ca 120 meter långt. En av strängarna går över gravfältet och undersöktes delvis på 1960-talet.

Vid en arkeologisk förundersökning 2011 hittade vi en större grav med sten- och jordfyllning, två mindre runda stensättningar och spridda brända ben. Fynden bestod av keramik och en knacksten. Det är dessa gravar samt en del av stensträngen som nu ska undersökas.
 

Arkeolog Fredrik Samuelsson rensar stensträngen.
Nu har vi börjat schaktningsarbetet och det är ganska komplicerat eftersom man använt området som avlastningsplats för jord- och stenmassor vid bygget av de intilliggande hyreshusen. Idag har vi tagit bort jord och gräs från stensträngen, delvis med hjälp av grävmaskin, men framförallt för hand. Det är ett tungt arbete, men det blir ett bra resultat.

Viktoria Björkhager, 1:e antikvarie

fredag 20 september 2013

Mera medeltid i Ödeshög

Under sommaren genomförde vi en lite större undersökning i Ödeshög (intill gamla brandstationen och Emanuelskyrkan). Grävningen var uppdelad i två etapper och vi har tidigare skrivit här på bloggen om den första delen. Vid den andra delen av undersökningen, som pågick i juli och augusti, undersöktes ett område där Ödeshögs medeltida bytomt legat. Tyvärr hittades inte några rester efter byggnader på tomten, vilket hade varit intressant, men däremot flera kulturlager och brunnar.

Undersökning av en av brunnarna pågår. I brunnen
syns träbitar, bl a två bitar björkträ. Brunnen är
fortfarande vattenförande och vattnet stiger stadigt.
Ett kulturlager som förbryllade oss mycket var ett halvmeter tjockt lager med stora mängder eldsprängd sten. Den stora mängden skärvsten fick våra tankar att snarare gå till förhistoriska kontexter än medeltida. Men, efter mycket grubblande tror vi att lagret representerar etableringen av tomten, d v s lagret är utlagt som en utjämning av marken inför en byggnation.

I lagret hittades knappt några föremål – endast ett par brynen. Däremot innehöll det mycket djurben. Kanske är det ett tecken på att man kastat mat- och slaktavfall i utkanten av bebyggelsen. Under hösten ska benen genomgå osteologisk analys. Därefter kan vi säga vilket kött och vilka fiskar som medeltidens Ödeshögsbor ätit. Dessutom kan resultaten av makroanalyser belysa vad man odlat på tomten.        

Som vi berättat om i tidigare blogginlägg framkom flera brunnar i närheten till bytomten. Vid undersökningen andra etapp fortsatte vi hitta brunnar. I dessa framkom mycket trä, allt från stora stockar till grenar och kvistar men även flera störar som var nerkörda i leran. Bevaringsförhållandena var mycket bra. Vi kunde till och med avgöra att flera av grenarna var av björk – den karaktäristiska svartvita björknävern var bevarad!

En av flera skärvor östersjökeramik.
Men det kanske mest spännande fyndet på grävningen var den keramik vi hittade i en av brunnarna. Keramiken var av en typ som kallas Östersjökeramik och när den hittades jublades det!  Keramiken karaktäriseras av sin svartgrå färg och ornamentik i form av vågband och linjer. Den finns under perioden 1050-1250 men just dessa skärvor kan, utifrån sitt utseende, dateras till 1000-1100-talet, dvs slutet av vikingatiden/början av medeltiden. Vanligast är att keramiken hittas i de tidigmedeltida städerna som exempelvis i Skänninge. Skärvor påträffas då och då även på andra platser, utanför städerna, men det är mer sällsynt. 





Det medför att vårt fynd var smått överraskande och, som sagt, mycket glädjande!

Viktoria Björkhager
1:e antikvarie


måndag 16 september 2013

Rakt genom kontorsgolvet ner till medeltiden på Linköpings slott

För två månader sedan berättade jag här på bloggen om ett lite annorlunda uppdrag, där jag ägnade mig åt antikvarisk medverkan vid ventilationsarbeten på slottet i Linköping. Nu är traskandet mellan slottet och museet avslutat för den här gången. I fredags hade vi slutbesiktning på jobbet. Då träffade slottsarkitekten de inblandade entreprenörerna, hyresgästen i södra flygeln och mig från museet. Nu har vi gått igenom vad som gjorts och kontrollerat att allt blivit rätt, ser bra ut och fungerar som det ska. Jag passade på att komplettera min dokumentation med efter-bilder som visar hur det ser ut nu när allt i stort sett är klart.

En "låda" i hörnet döljer effektivt nya ledningen 
från ett kontor ner till förrummet till Braskens 
kök. Lite småjobb är kvar att göra.
De senaste dagarna har jag ägnat åt att sammanställa min rapport från uppdraget. Det innebär att jag gått igenom murbruksprover, foton och anteckningar för att skapa en begriplig sammanfattning av vad som gjorts. Nu börjar pusselbitarna falla på plats och jag kan konstatera att den ”åverkan” som gjordes i det gamla slottet varit ytterst begränsad. Inga medeltida murar har berörts över huvudtaget. Vi har i stor utsträckning kunnat använda gamla rökgångar och andra gamla håltagningar. I de fall vi har behövt göra nya hål har de tagits upp i mellanväggar från 1900-talet.

Ett senmedeltida bjälklag var vi dock tvungna att ta oss igenom med ett hål. Givetvis undvek vi de bärande bjälkarna och tog oss istället ner genom golvplankor, trossbotten och blindbotten. Då fick vi se hur det bjälklag var uppbyggt, som antogs vara från biskop Henrik Tidemanssons tid, i slutet av 1400-talet. I Braskens kök, som jag berättat om tidigare, finns dendrodaterat timmer som fällts under vinterhalvåret 1473. Det här hålet togs upp från ett kontor en trappa upp, ner till den östligaste delen av biskop Henriks stora stenhus, till det s k förrummet till Braskens kök.

En titt rakt ner i golvet. I kanterna ses barr och halm. I botten
syns näverlagret som låg ovanpå bjälklagets blindbotten.
Det visade sig att golvet bestod av nio olika skikt under det moderna ytskiktet. Drygt 15 cm ner i golvet fanns det äldre bjälklaget. Det bestod av ett äldre träskikt som sannolikt är golvplankor till ett tidigare trägolv. Detta vilade på en trossfyllning bestående av halm och barr - kanske har man lagt in barr från en myrstack om isoleringsmaterial.  Längre ner i trossfyllningen övergick den till ett större innehåll av träflis och sand samt tegel- och murbruksbitar. I botten på fyllningen fanns flera lager med björknäver ovanpå ett tunt lager mossa, granbarr och kalk. Det sistnämnda låg direkt över bjälklagets blindbotten. Blindbotten bestod av ramsågade 3,5 cm tjocka furuplankor som var sotiga på undersidan.

En bit av bjälklagets blindbotten av fur. På ovansidan syns granbarr, mossa och kalkbruk.
Ramsågning förekommer i Sverige redan på 1400-talet och den ger karaktäristiska spår på plankorna. I trossfyllningen fanns två olika varianter av murbruk. Den ena kan kopplas direkt till biskop Henriks stenhusbygge. Kunde det vara en trossbotten från 1470-talet? Nä, så enkelt skulle det ju inte vara. Den andra varianten visade sig höra till ett murbruk som används i början av 1500-talet, d v s en kort tid efter att stenhuset färdigställdes. Kan det vara så att man av någon anledning bytt ut golvet eller har man kanske bara lyft på golvplankorna för att komplettera isoleringen, d v s trossfyllningen. Kanske var det vår välkände biskop Brask som frös om fötterna och såg till att få bättre isolerade golv.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Exempel på en trossbotten från 1500-talet på Kalmar slott.
(Ur Andersson K & Hildebrand A. 2002. Byggnadsarkeologisk
undersökning. Utgiven av Riksantikvarieämbetet)

Här kan du läsa mer om olika golv

Länk direkt till det tidigare inlägget om ventilationen på Linköpings slott http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2013/07/hal-har-och-dar-pa-linkopings-slott-ett.html

och om Braskens kök


fredag 6 september 2013

Vad kom först – kartan, traditionen eller de mystiska högarna Skinnarsbo?

För snart två veckor sedan var det Arkeologidag i hela landet. Vi på museet gjorde en tur till trakterna mellan Kisa och Horn i södra Östergötland tillsammans kultur- och fritidschefen Jerker Carlsson i Kinda kommun. Evenemanget var lyckat med en lagom stor flock deltagare, många spännande frågor och ett fantastiskt väder.

Här berättar jag om pestgravarna i Skinnarsbo på Arkeologidagen.
En av de platser vi besökte var de s k pestgravarna i Skinnarsbo. På platsen finns ett tiotal avlånga gropar med likaledes avlånga, flacka högar bredvid. Min första reaktion när jag fick se de utpekade gravarna var att det rörde sig om vindfällen. Det är mycket som talar för den tolkningen. ”Gravarna” har relativt tydliga konturer vilket skulle kunna tyda på att de mystiska lämningarna inte är så särskilt gamla. Dessutom ligger högen på samma sida om gropen på samtliga. Det här antyder att det skulle kunna röra sig om en stormby som passerat och fällt en skogsdunge. Alla träden föll i vindriktningen och sedan rasade jord, grus och stenar med tiden ner från själva rotvältan och kom att bilda den ovala högen bredvid gropen.

Så långt var allt gott och väl. Visserligen skulle väl bygdens folk bli lite besvikna när deras pestgravar avfärdades som rotvältor men det är ju sådant vi arkeologer får leva med. Men sedan blev det inte riktigt som jag tänkt mig. När vi skulle förbereda Arkeologidagen kontrollerades de historiska kartorna. Från Skinnarsbo finns en storskifteskarta från 1811 och en karta från laga skiftet 1845 i Lantmäterimyndighetens arkiv. På båda kartorna är den utpekade pestkyrkogården markerad som en separat yta med en egen benämning. I handlingarna till de båda kartorna kallas den Kyrkogården. Det hade jag ju inte väntat mig.

Storskifteskarta från 1811. Kyrkogården finns längst till höger och är markerad med nr 45. 
Hästhagen är nr 50, Kyrkgärdet nr 19 och Djupkärret nr 44. Lantmäterimyndigheten akt 05-HOR-62.
På kartorna kan man se hur landsvägen mellan Skinnarsbo och Olofsboda passerar direkt norr om Kyrkogården, som är en liten markyta direkt intill bygränsen mot Olofsboda. I söder finns Djupkärret och den skog man numera passerar genom på vägen till Kyrkogården kallades Hästhagen. Spår efter hagens en gång röjda marker syns som spridda röjningsrösen i skogen. Nämnas bör väl också att det mitt emellan byn och Kyrkogården finns en åker som på kartorna kallas Kyrkgärdet.

Karta från laga skiftet 1845. Här har Kyrkogården fått nr 75. Här syns även landsvägen
 tydligare än på den äldre kartan. Lantmäterimyndighetens arkiv akt 05-HOR-100
Enligt traditionen ska det vara gravar från digerdöden, d v s den stora pesten i mitten av 1300-talet. En annan möjlig tolkning är att det rör sig om gravar från den pestvåg som svepte över landet 1710-1711. På 1700-talet fanns tydliga direktiv att de dog i pesten skulle begravas i sina gångkläder på avsides platser. Vi vet inte hur många som dog i pesten 1710-1711 i Horns socken eftersom att det inte finns några bevarade kyrkböcker från den tiden. Från den pestvågen finns dock flera kända gravplatser och några har dessutom undersökts. Till dessa hör Pestbacken i Olofström (Blekinge län), där ett stort antal gravar undersöktes. Även på pestkyrkogården vid Kampen i Linköping har skelett påträffats och den har jag berättat om tidigare här på bloggen.

Det är nu frågorna hopar sig. Finns det en gammal tradition i bygden redan i början av 1800-talet som berättar att detta är en begravningsplats för pestens offer? Är kopplingen till digerdöden en senare tillkommen detalj i berättelsen? Är namnet Kyrkogården bara ett sätt att förklara till de gropar och högar som finns i området? Kan namnet ha missuppfattats av lantmätaren i samband med storskiftet 1811? Anspelar namnet på läget invid vägen mot Olofsboda, som ledde vidare till kyrkan i Horn? Kan namnen Kyrkogården och Kyrkgärdet antyda att dessa ytor tillhört kyrkan? Är groparna och högarna spår efter vindfällen på en pestkyrkogård? Om ni som läser börjar känna er snurriga så förstår ni nog hur man som arkeolog känner sig när man ska berätta om det här för folket i trakten.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


Vill du läsa om pestkyrkogården vid Kampen i Linköping

Länk till boken om Pestbacken

Här kan du ladda ner den arkeologiska rapporten från undersöknigen av Pestbackn i Olofström

Vill du läsa mer om pesten i Blekinge




torsdag 29 augusti 2013

Vad gjorde biskoparna i Östergötlands bergslag?

Frågan i rubriken får vi kanske svar på om en dryg vecka. Lördagen den 7:e september är det dags för en exkursion i de medeltida biskoparnas spår i Vånga och Hällestad. Vår ciceron är arkeologen Olle Hörfors som tidigare arbetade här på Östergötlands museum och som har skrivit de östgötska delarna av Atlas över Sveriges bergslag. Han är dessutom en av författarna i boken Hans Brask – biskop mellan påvemakt och kungamakt som utkom i våras.

Sörgruvan vid Malmstorp i Hällestad. Foto Olle Hörfors
Östergötlands bergslag är uppdelad i fem bergslager – Godegård, Hällestad, Risinge, Vånga och Åtvidaberg. De medeltida notiserna är få och områdena är sällan föremål för några större exploateringsundersökningar. Därmed finns det också få arkeologiska belägg på den äldsta verksamheten. Och om vi vet lite om medeltida bergsbruket i Östergötland, så vet vi ännu mindre om vad biskoparna hade med det hela att göra. Trots detta så kopplas åtminstone två av våra Linköpingsbiskopar ihop med de östgötska bergslagerna.

Den ena är Henrik Tidemansson – ni vet han som befäste Linköpings slott med en ringmur som jag berättade om här på bloggen för ett par veckor sedan. Han var biskop i Linköping 1465-1500 och var bördig från Vånga. Kanske Olle berättar mer om honom nästa lördag.


- Må du aldrig bli lönsam. Illustration Mats Gilstring, Östergötlands museum
Den andre biskopen var Hans Brask och då det är Brask-jubileum i år så passar det ju bra. Han är huvudperson i en sägen som rör Åtvidabergs koppargruvor. När biskop Brask flydde ur landet år 1527 passerade han Åtvidaberg på sin färd. Där stannade han till, tog av sig en guldring och slängde den i gruvhålet samtidigt om han utslungade en förbannelse. -Må du aldrig bli lönsam förrän min ring åter hittas. Till saken hör att kopparbrytningen i Åtvidaberg upphör vid denna tid och att stora mängder gråberg dumpades i gruvhålen. Flera försök att återuppta gruvdriften gjordes men den kom inte igång igen på allvar förrän på 1780-talet – efter att underofficeren David Hallonquist hämtat upp en guldring ur gruvschaktet år 1754. Tyvärr kan det inte vara Braskens ring då den är 100 år yngre än den vördade biskopen. Ringen finns just nu utställd på Östergötlands museum i en liten Brask-monter i museets foajé.

"Braskens ring". Foto Lasse Norr, Östergötlands museum

Ta med matsäck och passa på att lära mer om vår östgötska bergslag nästa lördag i ett arrangemang anordnat av Stiftshistoriska Sällskapet i Linköpings stift. Vi samlas vid Vånga kyrka kl 11.00. För sällskapets medlemmar är det gratis. Övriga får betala 100 kr. Anmälan senast den 30:e augusti. Den nya boken om Biskop Brask och tidskriften Arkeologi i Östergötland kommer att finnas till försäljning.



Vi ses!
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


För mer information om utflykten, följ länken till Braskjubileets kalendarium. 

Vill ni läsa Jernkontorets bergshistoriska rapporter, där Atlas över Sveriges bergslag ingår, kan de beställas via länken nedan