torsdag 20 september 2012

En sista överraskning från torngrunden?

Förra veckan avslutade vi vår undersökning av torngrunden i slottsträdgården i Linköping. Murarna och de kulturlager som vi sparade har täckts in med markduk och nästan alla uppgrävda massor är tillbaka i schaktet. Det enda som sparats ovan jord är en stor hög med gråstenar som kanske kan komma till användning senare.


Vårt fältarbete avslutades med fyndtvätt. Vi har burit ner fem hinkar med välfyllda fyndpåsar till museet och nu när allt är tvättat har vi fått lite mer överblick över vad vi faktiskt har hittat i de olika lagren. Den största mängden fynd har varit djurben. Vi har givetvis hittat ben från de vanliga matdjuren som får/get, nötkreatur och svin. Bland benen finns också en hel del fågelben av olika storlekar, liksom ben och fjäll från olika fisksorter. Många av benen är spjälkade för att man har velat komma åt märgen och en hel del ben kommer från köttfattiga delar på djuren. Det senare antyder att man slaktat djur och styckat kött i närheten. Det är kanske inte så konstigt att vi hittat så mycket ben. Slottets äldsta kök ligger ju på andra sidan väggen, i det äldsta kalkstenshuset från mitten av 1100-talet. Det köket ersattes mot slutet av 1400-talet av det kök som brukar kallas Braskens kök efter biskop Hans Brask och det finns på bottenvåningen i slottets sydvästra hörn.


När kollegan Eva tvättade fynd och jag själv var djupt försjunken i den slutredovisningsblankett som ska fyllas i efter varje arkeologisk undersökning hörde jag ett rop: - Men Lotta! Har du hittat förhistorisk keramik? Eva hade nått den fyndpåse där jag bl a lagt i en liten skärva av något som kunde vara keramik men den var så smutsig att det lika gärna kunde var en dåligt bränd tegelflisa. Jag tyckte väl att vi skulle se vad det var när den tvättats och så tänkte jag inte mer på det. Nu visade det sig att det faktiskt var en keramikskärva. Med hjälp från keramikexperten Ole Stilborg på SKEA vet vi nu att det är en skärva av ett, troligen lokalt producerat, enkelt hushållskärl. Den här typen av keramik användes under vikingatiden och ända in på 1100-talet. Skärvan hör kanske till den alla första tiden på biskopsgården i Linköping. Den hittades i en av groparna under torngrunden.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

måndag 17 september 2012

Arkeologiböcker på Östergötlands bokmässa

På lördag den 22/9 drar Östergötlands bokmässa igång. För första gången samlas östgötska bokförlag och författare för att möta sina läsare, med föredrag och bokstånd på en egen mässa!

Vi arkeologer är också med på ett hörn. Under åren har vi gett ut en hel del böcker genom Östergötlands museums förlag.

En mycket uppmärksammad bok har varit Döden som straff. Glömda gravar på galgbacken (red. Titti Fendin) som utkom år 2008. Boken tar sin utgångspunkt i den arkeologiska undersökningen år 2005 av de avrättades gravar på Vadstena medeltida galgbacke. Min kollega Emma Karlsson, historikern Annika Sandén och osteologen Caroline Arcini ger tillsammans en bild av det samhälle, där människor kunde straffas med döden på galgbacken.
Vi kommer också att presentera vår populärvetenskapliga tidskrift Arkeologi i Östergötland, som vi ger ut tillsammans med Riksantikvarieämbetet UV Öst. Ytterligare en bok som finns med från oss är Kallerstad. En gård bland många andra (red. Erika Räf). Boken är en populärt hållen beskrivning av en vanlig järnåldersgård utanför Linköping.

Plus flera andra arkeologiska titlar från oss förståss, och dessutom mycket mer från hela museiförlaget - så klart!


Välkomna till Linköpings stadsbibliotek lördagen den 22/9 kl 11 - 16!


Erika Räf, arkeolog

söndag 9 september 2012

Gropar under torngrunden

Nu närmar vi oss slutet på vår undersökning av torngrunden i slottsträdgården i Linköping. Ett par dagar i fält är kvar och de kommer till största delen att ägnas åt undersökning av de sista detaljerna och den kvarvarande dokumentationen.

Utbredningen av en äldre avfallsgrop ska undersökas, liksom djupet på en annan grop. Ritningarna av tornkällarens östra vägg ska kopplas samman med de ritningar av västra slottsfasaden som vi gjorde 1996. En ritning ska göras av tornets utsida för att dokumentera såväl fönstergluggen, som murens sockel och 1200-1300-talens marknivå. Poifiler genom golv- och byggnadslager inne i torngrunden ska ritas. Prover på murbruk och för 14C-analys ska samlas in. Sedan är det dags att packa ihop redskapen, återvända till museet och låta grävmaskinen göra sitt jobb med igenfyllningen. På museet väntar tvätt och registrering av fynden, blanketter som ska fyllas i och prover som ska sändas iväg.


Byggnadslagren under tornets golvnivåer har bjudit oss på några överraskningar. Vi hade förväntat oss att nedgrävningen för tornkällaren skulle innehålla ett lager byggnadsavfall från själva tornbygget men att alla äldre lämningar på platsen förstörts när den stora gropen för tornets källarvåning en gång grävdes. Nu har det visat sig att det finns kvar rester av en stor avfallsgrop, som fortsätter in under torngrundens norra vägg. Gropen kan genom sitt innehåll dateras till mitten eller andra hälften av 1200-talet. Den var grävd bara några meter från det äldsta kalkstenshuset, där slottets första kök fanns och det antyder att det funnits en köksdörr, som lett ut till till den köksträdgård som säkert fanns i trädgården. Det här är det första indirekta spåret efter en sådan dörr som vi funnit, eftersom att just den delen av kalkstenshusets vägg murades om på 1380-talet, vilket jag berättade om i min förra blogg.



Förutom den stora avfallsgropen har vi hittat ytterligare en grop. Denna kan sannolikt kopplas till själva tornbygget och är placerad i anslutning till och under den östra väggen, d v s den vägg som byggdes mot det äldsta kalkstenshuset. Vår arbetshypotes just nu är att gropen har ett samband med att man inför bygget undersökt behovet av eventuella förstäkningar av tornmuren, på det parti som vetter direkt mot brunnen inne i kalkstenshuset. Just här har man också förstärkt muren, dels genom att den grundlagts djupare, dels genom att den gjorts tjockare och sluttar in i källarrummet.



Att undersöka gropar kan innebära alldeles speciella problem. Avfallsgropen fortsatte in under tornmuren varför en del av undersökningen utfördes i framstupa position. Förstärkningsgropen var både djup och smal och resulterade i ett stort antal varierande arbetsställningar och flera spännande sätt att ta sig i och ur gropen. Även om bilderna kan se lite otäcka ut var det dock ingen risk för skador. Såväl murar som omgivande lager är mycket stabila.


 
 
 
 
Inför sista veckan i slottsträdgården
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

fredag 7 september 2012

Fascinerande små fröer!



Jag ska knyta an till min kollega Erikas föregående blogginlägg om det daterade linfröet från Ödeshög. Idag har jag valt ut prover som ska dateras med hjälp av 14C-analys. Materialet som ska analyseras är främst fröer (men även några djurben) som vi samlat in i kulturlager i Nygatan, Linköping. Nygatan är som den låter på namnet, ganska ny. Gatan lades ut på 1800-talet men innan dess var här bebyggda tomter med boningshus, fähus, diverse uthus, trädgårdar och odlingar. Under medeltiden låg området i stadens utkant, nära franciskanermunkarnas konvent. Vi vet inte exakt när dom här kvarteren bebyggdes men nu ska vi försöka ta reda på det och till vår hjälp har vi alltså bland annat ett förkolnat havrekorn och fröer från tiggarranunkel. Visst kan man förundras över hur dessa små korn och fröer kunnat bevaras så länge i jorden. Och det är fascinerande att de nu kommer att hjälpa till och skriva Linköpings historia!

Tiggarranunkel. Foto hämtat från Den virtuella floran, Naturhistoriska Riksmuseet.
Foto: Anna-Lena Anderberg

Fortsättning följer...

Emma Karlsson,
antikvarie














torsdag 6 september 2012

Linfrö från Ödeshög 3 800 år gammalt


Blommande lin. Teckning: Johan Levin

Förra hösten undersökte vi en förhistorisk boplats utanför Ödeshögs samhälle, närmare bestämt en yta inom Backasandsområdet, där Ödeshögs kommun nu anlägger logistikcentrum. I dagarna börjar den arkeologiska rapporten blir klar, inklusive analyserna som diverse specialister har utfört åt oss.

Själva boplatsen visade sig vara mellan 1 800 och 1 500 år gammal (d v s järnåldern, perioderna romersk järnålder och folkvandringstid). Ett förväntat resultat, med tanke på vilka fynd och lämningar som fanns på platsen.

MEN – jag trodde jag läste fel när jag fick 14C-dateringen för ett litet förkolnat linfrö, som växtarkeolog Mats Regnell hade plockat fram åt oss. Mats Regnell, som arbetar på Stockholms universitet, har analyserat makrofossilerna, d v s förkolnade frön och plantrester, från utvalda jordprover, tagna på boplatsytan. Bland annat hittade han ett litet linfrö – ett ganska ovanligt fynd i förhistoriska sammanhang, eftersom det är så oljerikt och därför både lättantändligt och åtråvärd föda för diverse mikroorganismer.

Vi skickade iväg linfröet till Göran Possnert på Ångströmlaboratoriet i Uppsala, för en 14C-datering. Sådana här frön passar väldigt bra för 14C-dateringar, eftersom dom – till skillnad från träd, som kan leva länge – har en väldigt låg egen ålder. Dateringen blir därför ganska precis. Jag hade förväntat mig att den skulle hamna nånstans runt 300 till 500 e Kr, d v s samtida med de övriga dateringarna på boplatsen.

Men det minst sagt överraskande resultatet visade istället 1940 – 1750 f Kr (2 sigma, Ua-44122), det vill säga övergången mellan neolitikum och äldre bronsålder. Eller, med andra ord, linfröet var ungefär 3 800 år gammalt  - med största sannolikhet det hittills äldsta linfröet i Skandinavien. De tidigare äldsta svenska linfynden är från 600 till 100 år f Kr (inom perioden förromersk järnålder), och härstammar från sju olika platser i västra och södra Sverige. Från romersk järnålder (år 0 fram till år 400 e Kr), torde det finnas cirka 20 svenska fynd och knappt lika många härstammar från den yngre järnåldern.

Linfröet från Backasand har alltså en 14C-ålder som är drygt tusen år äldre än de hittills äldsta fynden i Sverige. De närmast kända linodlingarna som är samtida med linfröet från Ödeshög återfinns i centrala Polen, Tyskland, Holland och Brittiska öarna!

Spjutspets av brons,
 funnen i Ödeshög.
Efter Montelius 1917
Eftersom resultatet var så sensationellt kontaktade jag dels Göran Possnert på Ångströmlaboratoriet, som hade utfört dateringen, dels Mats Regnell, växtarkeologen själv (som blev minst sagt upphetsad över dateringen!). Göran Possnert kunde inte finna några avvikelser i samband med acceleratordateringen, som möjligen kunde förklara det överraskande resultatet. Och enligt Mats Regnell finns det heller inga andra växtfröer som kan förväxlas med lin. Linfröets höga ålder står alltså fast, och inbjuder – som Mats Regnell skriver i den kommande rapporten - till en fortsatt, fördjupad forskningsinsats.

En spännande tanke är att linfröets höga ålder sammanfaller med en mycket tidig metallimport till nuvarande Ödeshög. År 1862 grävde man diken på Kulltorps ägor, i Ödeshögs socken och hittade en massiv skafthålsyxa av brons, en så kallad Fårdrupyxa. Yxan är från den allra tidigaste bronsåldern, troligen gjord i södra Skandinavien, men sannolikt av importerad metall. Ett annat praktfynd med samma höga ålder är en spjutspets av brons, också funnen i Ödeshög. Mer att läsa om Ödeshögs rika förhistoria i allmänhet och fynden från bronsåldern i synnerhet finns i Det forntida Alvastra, skriven av arkeologen Hans Browall, utgiven år 2003 av Statens Historiska Museum.

Erika Räf, arkeolog

P.S. Jag har inte blivit expert på förhistorisk linodling över en natt, om nån nu trodde det. Uppgifterna om linfynden har Mats Regnell hjälpt mig med.
D.S.

tisdag 4 september 2012

När byggdes torngrunden i slottsträdgården?

Arbetet i vår torngrund fortsätter och de olika golvlagren, byggnadslagren och avfallslagren fortsätter att förvirra oss och kullkastar då och då våra olika teorier. Nu ska jag i alla fall försöka reda ut några av våra tydligare hållpunkter för datering av tornet som vi trots allt har. Hela tornets byggnadshistoria utspelar sig under medeltiden då slottet var biskopens gård.

Den äldsta kända byggnaden som ingår i dagens slott är en två våningar hög kalkstensbyggnad. I byggnadens bottenvåning finns borgstugan i den norra delen och det s k brunnsrummet med en köksavdelning i den södra. För två år sedan lyckades vi datera murbruket med hjälp av 14C-metoden och huset visade sig vara uppfört vid mitten av 1100-talet. Det har sett ut som på Johan Levins teckning här intill, med undantag för taket som bör ha varit spånklätt. Det första som gjordes när huset skulle byggas var att gräva en brunn. Husväggarna i det sydvästra hörnet är murade direkt på brunnsmuren. Vår torngrund är placerad direkt utanför brunnsrummets vägg mot trädgården. Den är dock inte murad samtidigt som kalkstenshuset. Tegel, som har använts vid bygget, visar att den är betydligt senare. Kanske skiljer det mer än 100 år mellan byggnaderna. Torngrunden kan nämligen inte vara byggd före 1200-talets mitt eftersom att tegel inte fanns i Östergötland tidigare.

Det är inte bara bakåt i tiden som vi har en begränsning för tornet. Under biskop Nils Hermanssons tid (1375-1391) inleds en större ombyggnad av delar av biskopsgården. Troligen har byggnadsarbetena samband med att Linköping plundrades och brändes år 1387. En dendrokronologisk datering av en inmurad bjälke, visar att brunnsrummets vägg mot trädgården återuppbyggs vid denna tid. Inne i brunnsrummet finns tydliga brandskador. Den återuppbyggda väggen är murad direkt ovanpå murarna till det nedbrutna tornet. Det innebär altså att tornet raserats senast på 1380-talet. Samtidigt fylls också brunnen igen inne i brunnsrummet. Det innebär att tornet endast fanns under ca 100 år.




Då kan vi börja fundera på vilken biskop som var ansvarig för tornbygget. Vi har några att välja mellan. Kan det var Lars (1236-1258) som lär ha byggt källare på sin biskopsgård Munkeboda? Eller kanske Henrik (1258-1285) som satt som biskop i hela 25 år? En annan god kandidat är Birger Jarls son och kungarna Valdemar och Magnus Ladulås bror, biskop Bengt (1286-1291). Han var inte biskop så längre men lyckades dra på domkapitlet stora skulder som tog lång tid att betala. Ett par andra biskopar som möjligen kan ha varit inblandade är Lars Albrektsson (1292-1307) och Lars Bååt (1307-1338). Svaret hoppas vi få längre fram när vi börjar bearbeta vårt material.



Grävningen fortsätter och fler bloggar utlovas
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie