måndag 23 juli 2012

Nu har Urminne nr 9 kommit


Urminne behandlar arkeologi i sydöstra Sverige och ges ut av Östergötlands museum, Jönköpings läns museum, Kalmar läns museum, Smålands museum och Linnéuniversitetet i Kalmar.

Årets Urminne , som är det nionde sedan starten 2001 är ovanligt välmatat. Särskilt hedrande är det att i detta nummer kunna publicera en av Tore Artelius (1954 - 2011) sista artiklar: Gömd i kartans gröna mörker - Om gravplatsen ”Kullen” och järnålderns gravspråk i sydvästligaste Småland. I artikeln berättar Tore Arteliu, på ett fascinerande sätt, om gravplatsen Kullen, RAÄ 23 i Traryds socken i sydvästligaste Småland; en rik gravplats i en till synes öde bygd och därmed - som Tore skriver - ett spännande undantag från de normer som den vetenskapliga forskningstraditionen upprättat för att kunna organisera forntiden på ett sätt som passar våra föreställningar om densamma.

Även Jenny Ameziane behandlar spåren av hur människor i det forntida samhället har organiserat sin omgivning i artikeln Eldstäder och gravar i ett rituellt järnålderslandskap: exemplet Hedenstorp. Hennes framställning utgår ifrån en undersökning av en 250 meter lång linje med härdar från äldre järnålder, som låg intill ett gravfält från samma period.

Carl Perssons artikel Arkeologihistoria i Kronobergs län beskriver, med en god portion humor, stenåldersforskningens historia i Kronobergs län. Inte minst är det föregångsmännen
Knut Kjellmark, Uno Sundelin och Oscar Lidén som porträtteras.

I Ett arkeologiskt misstag med potential berättar Carl Persson om hur det kan gå när man av undersöker en trolig mesolitisk hydda, med sedvanliga stenåldersmetoder. Dessa visade sig vara ovanligt matnyttiga, när undersökarna insåg att hyddan var något helt annat.

Ole Stilborg och Magnus Pettersson presenterar resultaten från analyser av neolitiska keramikskärvor från kvarteret Havren i Kalmar. Analyserna har gjorts särskilt med tanke på förhållandet mellan den gropkeramiska kulturen och stridsyxekulturen. Tio små skärvor från Öland? är artikelns titel och syftar på ett resultat som visar att keramiken från Havren kan ha producerats på Öland.

Från neolitisk keramik i Kalmar beger vi oss till de östgötska skogarna. Kjell Svarvars artikel Tjärframställning i Östergötland - Ett förändrat kunskapsläge genom inventeringsinsatserna i projektet Skog & Historia ger en översikt över den östgötska tjärframställningen, även insatt i ett större historiskt perspektiv.

I Urminnes sista artikel denna gång, Järnframställning vid Dumme mosse och Axamo,
frågar sig Moa Lorentzon vilka som framställde järnet, varför och varför just på dessa platser?  Under flera årtionden har studierna av blästbruket i Jönköpingstrakten handlat om teknik och om hur produktionen har varit organiserad. Moa Lorentzon anser att det nu är dags att fråga sig vilka människorna var, som producerade järnet.

Urminne finns att köpa i Östergötlands museums museishop och kostar 85 kr.

Erika Räf, redaktör

tisdag 17 juli 2012

En klostermur under golvet

Man vet aldrig vad som dyker upp när man lyfter på ett golv i ett hus inne i en medeltida stad. Det upptäckte Statens Fastighetsverk när en lägenhet i ett 1800-talshus på Klostergatan i Vadstena skulle renoveras. Plankgolvet lyftes upp, trossbotten togs bort och kvar blev grundmurar, golvbjälkar, spismurar och alla väggar.

Då upptäcktes att något såg annorlunda ut längs en del av grunden ut mot Klostergatan. Istället för stora, ganska slarvigt lagda gråstenar fanns en bit av en prydligt murad kalkstensmur. Arbetet tog paus och museet kontaktades. Efter att alla papper kommit i ordning var det i förra veckan dags att åka ut och dokumentera.


Muren är en fortsättning på den tegelmur som följer Klostergatan och som har hägnat in munkarnas trädgård. Murverket är medeltida och kan vara en del av den byggnad som man kan ana i tegelmuren bredvid 1800-talshuset. I Vadstena klosters diarium för år 1506 berättas att klosterbröderna utvidgade hägnaden runt sin trädgård, mellan begravningsplatserna, d v s mot nuvarande Klostergtan. De hade problem med utvidgningen då det fanns bebyggelse som var i vägen.


När man vandrar längs Klostergatan kan man se spår av byggnader i murverket. Tydligast är spåren efter beginernas hus som låg lite längre österut, d v s närmare Rödtornet, där muren gör en liten knick. Beginerna var fromma kvinnor som levde tillsammans under ledning av en mästarinna på ett sätt som påminner om klosterordnarna.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

Här kan du läsa mer om beginerna:

Här kan du läsa mer om Vadstena kloster och klostermuseet:


fredag 13 juli 2012

I närkamp med jätten Bule

För några månader sedan skrev jag ett inlägg om Kättil Okristen och där jag nämnde arbetet med museets nästa årsbok. Nu är det inte bara den gode Kättil som min artikel där kommer att handla om. Även Jätten Bule från Bulsjö kommer att få vara med på ett hörn. Han hör hemma i sydligaste delen av Östergötland strax utanför Österbymo. Nu i veckan har jag varit nere och hälsat på jätten. Han tog emot i egen hög person inne i fornminnesstugan på Bulsjö gård. Där tillbringar han sina dagar tillsammans med sin hustru bland museets övriga föremål.

Nu är det kanske inte så att det är en jätte och en jättinna som står där inne i museet. Snarare rör det sig om ett par medeltida träfigurer. Bilderna fick på 1600-talet göra tjänst som väktare vid familjen Drakes grav i Sunds gamla kyrka, innan de hamnade på Bulsjö. De lär under sin tid som väktare ha varit försedda med drakstjärtar.

Strax öster om gården Bulsjö finns jätten Bules grav som är utmärkt med två resta stenar, vilka enligt traditionen visar jättens längd – ca 10 meter. Graven ligger på ett litet gravfält som betas av får. Hur jätten hamnade i sin grav är en historia som varit känd åtminstone sedan 1600-talet.




Det var så att jätten ville bli döpt och på vägen till den nybyggda kyrkan i Norra Vi upptäckte han att han fått med sig guldnyckeln till sitt magasin. Det var ju en onödig börda att bära på så den gömde han under en sten längs vägen. När han sedan på hemvägen skulle hämta sin nyckel upptäckte han till sin förtvivlan att dopet försvagat honom så pass att han inte längre orkade lyfta stenen. Jätten tog i tills han var så utmattad att han fick köras hem på en oxdrög och han dog strax därefter.






















Bules guldnyckel ligger fortfarande kvar under stenen om någon nu skulle vilja göra ett försök att hitta den. Stenen kallas Nyckelstenen. I höst kan ni läsa mer om jätten Bule och en massa annat spännande när museets nya årsbok om traditioner kommer från tryckeriet.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie