måndag 23 maj 2011

Svärdet från Hästholmen

Svärdet hittades av amatördykaren Bengt Örtengren hösten 2000, när han och kamraten Mikael Hägg var ute och dök norr om hamnen i Hästholmen. På botten nedstucken mellan några stenar stod ett märkligt föremål. Bengt trodde vid första anblicken att det var ett gångjärn till en uthusdörr eftersom det låg en hel del skräp på botten, men det visade sig när han kom upp till ytan att det var ett svärd han hade i handen.

Dykare i vattnet! Foto Marie Ohlsén, ÖM.
Bengt kontaktade genast Östergötlands Länsmuseum som besiktigade fyndet dagen därpå. Då konstaterades att det var frågan om ett svärd som fortfarande satt kvar i sin svärdsskida. Vid upptagandet gick svärdet av nere vid spetsen eftersom det satt fast mellan stenarna på botten, men det hade trots det en längd av ca 80 cm och en bredd av 4-5 cm. En 14C-analys visade att svärdet var från vendeltid, d v s 650-780 e Kr.

Svärdet efter konservering. Foto Lasse Norr, ÖM.
Svärdet skickades omgående för konservering till Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Konserveringen blev omfattande och komplicerad eftersom fyndet var tillverkat av många olika material som kräver helt olika typ av konservering. Enligt konservatorerna består svärdet av en järnklinga som ligger i en skida. Svärdsskidan består innerst av två träskidor av lönn som sammanfogats med träbast. Ytterst fanns minst tre lager textil samt sannolikt ett lager läder. Underhjaltet bestod av trä i form av ask och överhjaltet var av järn. På kaveln, handtaget, finns trä och ovanpå det läder som surrats samman med tunn järntråd i nedre änden och textilband mot överhjaltet. Det finns även märken efter beslag på skidan, men dessa har tyvärr försvunnit.


Senare under hösten samma år gjordes en efterundersökning av platsen tillsammans med marinarkeologer från Bohusläns museum för att få en uppfattning om svärdet utgjorde ett lösfynd eller om det ingick i ett större sammanhang som exempelvis ett förlist skepp – en fast fornlämning. Men vid dykningen påträffades inget av arkeologiskt intresse. Svärdet förvaras nu på Östergötlands museum.

Viktoria Björkhager
1:e antikvarie

tisdag 17 maj 2011

Pestkyrkogården vid Kampen

Ibland leder ett arkeologiskt uppdrag till att man äntligen får tid att titta lite närmare på en fråga som man burit på i flera år. Redan vid en av mina första utgrävningar i Linköping i slutet av 1980-talet kom jag i beröring med gravar från pestens härjningar i Linköping 1710-1711. Det var inte första gången staden drabbades av en pest. Den mest omtalade pesten är Digerdöden som hemsökte världen vid mitten av 1300-talet. Sedan dess har ett stort antal mer eller mindre omfattande pestepidemier svept över landet.
Vid ”min” pest noterades det första dödsfallet i Linköping den 23:e oktober 1710, då en köpman bosatt vid Ågatan avled. Inledningsvis begravdes stadens pestoffer i den västra delen av domkyrkans kyrkogård, intill kyrkogårdsmuren mot slottsträdgården. Det var där som jag under några höstdagar för drygt 20 år sedan undersökte ett par gravar, där de döda begravts i sina gångkläder. Förmodligen var det gravar från pestens första tid under 1710. Året därpå, i juni 1711, valde man en yta norr om staden som begravningsplats. Den har varit belägen intill Campen, borgerskapets gamla excersisplats, vid Hunnebergsgatan. På gravplatsen har minst 84 personer fått sin sista vila.
Exakt var vid Campen som begravningsplatsen legat, har med åren fallit i glömska. Vid ett par tillfällen, 1936 och på 1953, har gravar hittats i närheten av Hunnebergsgatan. Det har inte skett någon ordentlig arkeologisk undersökning och platsen har inte registrerats i fornminnesregistret. Nu, när jag arbetade med en liten utredning i närheten, hittade jag plötsligt ett par kartor i Lantmäteristyrelsens arkiv där pestkyrkogården finns inritad. Den äldsta kartan är från 1711, samma år som begravningsplatsen anläggs och där går att läsa "Ny grafplats" på en yta norr om Campen. På kartan från 1732 är gravplatsen inritad i norra änden av Hunnebergsgatan. På platsen har lantmätaren ritat ut ett antal gravkors. Vid en jämförelse med dagens karta kan man se att pestkyrkogården ligger där Hunnebergsgatan strålar samman med Västra vägen och Vasavägen strax söder om Abiskorondellen. På bilden har den historiska kartan från 1732 lagts över den nutida stadskartan och de två blå ringarna visar var Campen och pestkyrkogården fanns.

Ann-Charlott Feldt, 1:e antikvarie

fredag 6 maj 2011

Arkeologiska fynd blir kvar i länet

Den här fredagsförmiddagen har jag och kollegan Bengt Elfstrand från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) ägnat åt att flytta föremål från RAÄ:s rapportmagasin på kontoret ute på Tornby till länsmuseets magasin i museets källare. Föremålen kommer från flera olika arkeologiska undersökningar som RAÄ utfört i Östergötland under de senaste 10-12 åren.  Fynden har hopat sig men nu är det dags. RAÄ i Stockholm har beslutat om vart de ska ta vägen – Östergötlands museum i Linköping eller Historiska museet i Stockholm. En del fynd hamnar här och andra i huvudstaden. Det beror bl a på om länsmuseet valt att begära fynden. Målet är också att hålla samman fynd från samma fornlämning, så det är inte självklart att föremål som jag och mina kollegor här på länsmuseet gräver fram hamnar i Östergötland.
Det är alltid lika spännande att få en ny laddning med föremål till museet. Ibland blir det saker man känner igen. Sådant man sett när det grävdes fram eller läst om i tidningen. Ibland blir det helt oväntade saker. Idag är det fynd från bl a kv Täppan i Norrköping, Kungshöga i Mjölby, Vidingsjö i Linköping och kv Prelaten i Vadstena som kommit hem till länsmuseet. På bilderna kan ses senmedeltida fynd från kvarteret Prelaten i Vadstena, däribland en sjärnsporre.
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie