tisdag 29 november 2011

Lokalhistoria till Valdemarsvik

Igår väll invigdes en liten lokalhistorisk utställning på Valdemarsviks bibliotek. Det var den tionde i en serie av utställningar som vi på länsmuseet producerat till biblioteken. Vi har gjort en varje halvår och nu är det bara tre kommuner kvar i länet som inte fått någon än; Ydre, Norrköping och Linköping. I utställningarna visar vi lite av det som finns i våra arkiv och samlingar från den aktuella kommunen. Varje utställning får dessutom ett tema. Vi väljer oftast ett tema som inte är det allra vanligaste för just den kommunen men som ändå hör dit. Det måste ju givetvis också vara ett tema som vi kan passa in våra föremål i. I Valdemarsvik var temat Färder över land och vatten.
 


I utställningen har vi arkivmaterial som berättar om ett vägbygge på 1760-talet, historiska kartor och gamla bilder. Eftersom Valdemarsviks kommun är en kustkommun tog vi även med några landhöjningskartor. Bland föremålen fanns en liten nätt börs som en dam på 1800-talet tillverkat för att förvara småmynt i vilka kunde lämnas som grindslant. De arkeologiska fynden från kommunen består till största delen av stenföremål; yxor, dolkar, kvartsavslag och knackstenar. Fornfyndens koppling till temat fick bli lokalt material som kvarts och råvaror från annan ort, d v s flinta.
 


Bland alla halvtråkiga (får man skriva så?) stenyxor från kommunen finns också ett nästan unikt föremål - en solskiva från senare delen av bronsåldern (ca 600-400 f Kr). Solskivan, som är av brons, är redan utställd på länsmuseet så Valdemarsvik får nöja sig med en bild. Skivan hittades 1987 när den trillade ur ett gruslass vid ett vägbygge. Gruset kunde spåras till Kurums grustag i Tryserums socken men en arkeologisk undersökning i grustaget gav inga fler fynd. Solskivan har tre kläppar som rasslade när den rörde sig. Den kan ha varit fäst på tistelstången till en vagn eller på en stav på ett sätt som finns avbildat på en hällristning från Bohuslän. I Sverige har man sammanlagt hittat fyra solskivor.
Ann-Charlott Feldt, 1:e antikvarie

tisdag 1 november 2011

Bondemiljö från järnåldern i Ödeshög

Ni kanske har sett oss från motorvägen?
På åkern på norra sidan om E4:an, öster om avfarten till Ödeshög, har ett gäng arkeologer från Östergötlands museum under några veckor grävt ut en boplats och ett bevattningsställe.

Vi är nu inne på sluttampen av undersökningen. Här på Backasandsområdet planerar Ödeshögs kommun ett stort logistikcentrum - och som oftast är det vi arkeologer som kommer först, innan byggare av olika slag tar över.

Vi undersöker dels en mindre boplats, sannolikt från äldre järnåldern, dels ett förhistoriskt bevattningsställe, med flera grävda vattenhål och en större stenlagd yta runt omkring, så att folk och fä har kunnat gå torrskodda. Troligen hör bevattningsstället ihop med boplatsen, även om de ligger några 100 meter från varandra.

På boplatsen har vi hittat ett 20-tal härdar och massor med stolphål, en del intressanta mindre kulturlager, flera fynd av keramikfragment samt malstenar, både överliggare och löpare. Stolphålen är som sagt många - men än så länge har vi inte kunnat "pussla ihop" några av dem till ett hus - men det kommer nog!

Vi hade en förhoppning om att kunna hitta hällristningar också (Hästholmen har ju en berömd ristning), men den tillkallade hällristningsexperten Sven-Gunnar Broström konstaterade, efter sin inventering, att hällarna i området var alltför vittrade för att han skullle kunna hitta nåt.

För bevattningsställets del kan vi konstatera att den stensatta ytan forsätter åt öster utanför undersökningsytan, hur långt vet vi inte - kanske har det gått en förhistorisk väg i området? Storskifteskartan från 1700-talet visar i alla fall att det har gått en åkerväg ungefär där "vårt" bevattningsställe ligger - och det finns också en störning i den förhistoriska stenlagda ytan som troligen härrör från 1700-talsvägen. Och nu ska Ödeshögs kommun bygga en ny väg på ungefär samma ställe för att binda samman logistikcentrumet. Snacka om flertusenårig kontinuitet!

Erika Räf, antikvarie

Bilden är tagen från sydväst, med boplatsen i förgrunden och bevattningsytan till vänster i bakgrunden. Längst bort skymtar Stora Åby kyrka.

måndag 26 september 2011

Kvarteret Rosen anno 1728

När vi gräver i det som kallas tidigmodern tid har vi en fördel som våra kollegor som arbetar med sten- brons- och järnålder saknar. Vi har en hel del skriftliga källor. När vi kommer ända fram till 1600- och 1700-talet finns dessutom ofta kyrkliga och rättsliga arkivalier och ett fantastiskt kartmaterial.


I Norrköping upprättar lantmätaren Sven Ryding en tomtkarta med ägarförteckning år 1728. Kartan finns i Lantmäteristyrelsens arkiv (akt D75-1:12). Kvarteren i staden har redan vid denna tid sina nuvarande kvartersnamn och Rosen, som hör till Strandkvarteren, har nummer 21 på översiktskartan. På tomtkartan kan vi se att Rosen varit uppdelad på fem tomter. Dessa ägdes av :

  1. Handelsman Lorens Dahlgren
  2. Prosten Herr Reinerus Brockman
  3. Skepparen Johan Spång
  4. Bruksherren Herr Johan Jacob De Geer
  5. Handelsman Johan Dellinghausen
Nu var det givetvis inte säkert att de uppräknade personerna bodde på de tomter de ägde. Och även om de faktiskt gjorde det så fanns det med säkerhet ett stort antal andra personer som också var bosatta i Rosen. Det var t ex familjer som hyrde, tjänstefolk och inhyses. Kartan ger inte några uppgifter om hur tomterna var bebyggda. Den visar inte var bostadshus och ekonomibyggnader var placerade, var man odlade, kastade soporna eller uträttade sina behov. Det är uppgifter som vi hoppas att vår arkeologiska förundersökning kan ge oss en första idé om.


Kanske var det på taket till Dellinhausens bostadshus som dagens sötaste fynd låg. En takpanna med en märkning i form av ett hjärta som omsluter bokstaven H.
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

söndag 25 september 2011

Efter en vecka i Rosen

Nu har vi grävt i fem dagar i kvarteret Rosen i Norrköping. I de tre schakten har vi valt ut provrutor som vi gräver för hand. Vi gräver bort lager efter lager med jord, grus, träflisor och raseringsmassor på väg ner mot orörd mark. Dessutom har vi öppnat ett fjärde schakt som mest visade sig innehålla diverse ledningar. I ena schaktkanten fanns dock en kraftig mur. Under den stiliga stenläggningen i vårt första schakt har vi bl a hittat en latringrop.

Alla schakten har lämnat ifrån sig ett rikt fyndmaterial och i fredags kunde en stor plastback med fynd transporteras in till museet för tvätt och registrering. Huvuddelen av fynden som hittills grävts fram kan dateras till 1700-talet men även enstaka äldre föremål har kommit i dagen. Bland fynden finns förstås en stor mängd keramikskärvor. Såväl rödgods som stengods och fajanser förekommer. Dessutom har ett par skärvor kinesiskt porslin dykt upp i kulturlagren. En annan fyndgrupp som finns rikligt representerad i schakten är kritpiporna som visar att tobaksbruk var vanligt förekommande i kvarteret.







Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

onsdag 21 september 2011

Förbifart Vadstena


Under hösten undersöker arkeologer från Östergötlands museum och Riksantikvarieämbetet UV Öst flera fornlämningar kring Vadstena. Anledningen till undersökningarna är att Trafikverket ska bygga en ny väg, en förbifart, kring Vadstena.

Östergötlands museum är ansvarig för undersökningarna av fornlämningarna RAÄ 44 och 63 (Vadstena stad). Lämningarna ligger mellan Hovsvägen och gården Solhem.

Riksantikvarieämbetet UV Öst är ansvariga för undersökningarna av fornlämningarna RAÄ 59, 69, 11, 12, 64-68 (Vadstena stad) och 36 (S:t Per socken). Lämningarna ligger mellan vattentornet och länsväg 206 samt mellan Folkets park och museijärnvägen.


RAÄ 63, Vadstena stad

Medeltida bebyggelse
Fornlämningen ligger strax intill Hovsvägen. Idag består området av åker, men ända fram till de sista åren på 1800-talet var det ängsmark här. Fram till slutet av 1500-talet låg denna ängsmark på inägorna till Vännestad by. Vännestad by var under medeltiden den största byn i området kring Vadstena. Byn brändes ner 1567 i samband med Daniel Rantzaus fälttåg i Östergötland och betecknas därefter som öde. Platsen för byn är i dag registrerad fornlämning (RAÄ 26, Vadstena stad). Den ligger ca 600 meter nordöst om utgrävningen av RAÄ 63.

Vid RAÄ 63 har vi hittat flera stora gropar, en eldstad, hål efter stolpar, flera stenpackningar och kulturlager. Utmärkande är att flera av anläggningarna, såväl gropar som lager, innehåller djurben i form av slakt- och matavfall. Även analyser av makrofossil (fröer, sädeskorn m m i jorden) pekar på att beredning av mat har skett på platsen. Vid förundersökningen gjordes en 14C-analys som visar på en datering till 1020-1190 e Kr,
d v s tidig medeltid.

Det finns inga historiska dokument som berättar om någon bebyggelse i området. Men kanske är det så att lämningarna är spår efter mindre gårdar eller boställen som avhysts eller lagts ner redan under medeltiden. Därför finns det heller inga nedteckningar om bebyggelsen, eftersom de flesta historiska dokument är från slutet av medeltiden och senare.

Lämningarna från den här tidsperioden undersökts inte så ofta vilket gör undersökningen extra spännande. Men när vi har så få andra grävningar att jämföra med blir det blir också lite extra svårt. Vi hoppas att vi kommer att förstå platsen bättre efter undersökningen!



RAÄ 44, Vadstena stad

Boplats, gravar och besynnerliga gropar
Inom RAÄ 44 finns en rad olika lämningar från mänsklig verksamhet: gropar, stolphål, eldstäder, kultur- och odlingslager. Det finns däremot inga indikationer på att det legat några hus inom området. Kanske har de legat någonstans i närheten, utanför vägområdet.
Dessutom finns det flera ovanliga lämningar som vi idag inte riktigt vet vad de är för något. I en del av området har en stor ansamling med sten påträffats. Bland stenarna finns rester efter keramikkärl, brända och obrända ben. Eftersom lämningen ligger i åkermark har den skadats av plöjning. Vid den arkeologiska undersökningen ska vi ta reda på om det möjligen är rester efter en eller flera gravar. Ett annat alternativ är att det är rester efter en gammal väg.



Vi har också hittat stora gropar som är fyllda med stenar. En kolbit som hittats i en av dem har 14C-daterats till järnålder. Ett par eldstäder, daterade till samma period, finns även i nära anslutning till groparna. Samstämmigheten i dateringarna kan tyda på att härdarna och groparna har ett samband.

De stenfyllda groparna förbryllar oss. Hur har de kommit till och vad har de använts till? Kanske rör det sig om rester efter gravar som röjts undan. Eftersom vi vet så lite om dem, kommer stort fokus läggas vid de stenfyllda groparna vid undersökningen.


Dateringar
Majoriteten av dateringar från förundersökningen ligger inom ett relativt snävt tidsintervall: mellan 50-330 e Kr vilket tyder på att merparten av de påträffade lämningarna sannolikt kan kopplas till en och samma bosättning under äldre järnålder. Vidare fanns en datering från bondestenåldern.


Visningar!
Visningar: Söndagen den 9 oktober kommer det att vara öppet hus på samtliga grävningar mellan kl 12 - 16. Varmt välkomna!

>> Vägbeskrivning


Mer att läsa
År 2008 gjorde Östergötlands museum en arkeologisk utredning inför planeringen av Förbifart Vadstena. Året därpå gjorde museet även flera arkeologiska förundersökningar i området. En av fornlämningarna undersöktes av en annan arkeologisk firma, SAU.

Med hjälp av den arkeologiska utredningen och förundersökningen samt gamla kartor vet vi en hel del om de platser vi nu ska gräva ut.

Här hittar du våra arkeologiska rapporter från utredningen (ÖLM Rapport 2009:5) och förundersökningen (ÖLM Rapport 2010:1):

>> Till rapporter


tisdag 20 september 2011

Nu gräver vi i Norrköping

Igår inledde vi en arkeologisk förundersökning i kvarteret Rosen, centralt i Norrköping. Hittills har vi öppnat tre schakt och håller nu på att gräva oss ner genom lagren. Ytligt i alla tre schakten finns rester efter byggnader som uppfördes vid slutet av 1800-talet. Äldre än byggnadslämningarna är några stenläggningar. Den första hittade vi redan igår och idag har ett andra schakt bjudit på två stenläggningar ovanpå varandra.

Närmast Nya Rådstugugatan finns resterna efter en husgrund där kollegan Joakim hittade skelett från två begravda katter. Där har han också hittat skärvor från gamla buteljer och bitar av skaft till kritpipor. Imorgon fortsätter vi att gräva och förundersökningen kommer att vara i tre veckor. Nya rapporter kommer efterhand här på bloggen.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


onsdag 7 september 2011




Nu är andra numret av
Arkeologi i Östergötland ute!

Som den ena stolta redaktören för Arkeologi i Östergötland (Karin Lindeblad från Riksantikvarieämbetet UV Öst är den andra) känns det helt fantastiskt att 2011 års nummer nu är i tryck. Ännu häftigare är att vi redan har börjat planera för nummer tre, år 2012!

Arkeologi i Östergötland är en populärvetenskaplig arkeologitidskrift som vänder sig till alla som är intresserade av östgötsk arkeologi. Den produceras gemensamt av arkeologiavdelningen på Östergötlands museum och Riksantikvarieämbetet UV Öst. Genom tidskriften vill vi snabbt (åtminstone sett ur arkeologisk synvinkel) och lättläst presentera de nya upptäckter och forskningsrön som vi uppdragsarkeologer på respektive institutioner gör i vårt vardagliga värv.

Årets nummer är brett upplagt - här finns artiklar om större forskningsprojekt, t ex undersökningarna av Krokeks kloster (skriven av Marie Ohlsén), äldre järnålderns vägnät runt Linköping (Maria Petersson), kartläggningen av Östergötlands bergslager (Olle Hörfors) liksom rekonstruktionen av ett tidigmedeltida gravmonument i Örberga kyrka (Rikard Hedvall).

Självklart är också de omfattande grävningarna i Motala representerade, genom en artikel av Göran Gruber, med den tillspetsade rubriken "Vadå stenålder?". Dessutom görs nedslag  i många olika tidsåldrar utifrån diverse undersökningar och fynd - medeltida gravar i Linköping, sälätande gropkeramiker i Kolmården, det första halsblosset i Norrköping, den heliga Birgittas liv och leverne i Ulvåsa och Aspanäs... med mera, med mera...
Tidskriften kostar 50 kr och kan beställas från www.ostergotlandsmuseum.se/forlag.html eller http://www.arkeologiuv.se/.

Erika Räf, arkeolog och stolt redaktör

fredag 2 september 2011

Papegojskytte i Linköping

Efter mitt inlägg på bloggen i våras om Pestgravarna vid Kampen följde en lång diskussion på Facebook om Kampen och Papegojvallen. I ett svagt ögonblick lovade jag att återkomma på temat om jag fick tid. Nu är det dags att berätta lite om Papegojvallen och jag startar i Italien där en Historia om de Nordiska folken publicerades år 1555. Författare var den landsflyktige svenske biskopen Olaus Magnus. Han föddes i Linköping år 1490 och har säkert hämtat en del av sina skildringar från uppväxten i staden. En av de saker som han kan ha sett i sin födelsestad är just papegojskyttet.

Han beskriver hur nordborna, både från stad och landsbygd, samlas på fridagar och festdagar på en särskilt iordningställd slätt där de visar upp sina färdigheter i olika slags skytte. Han berättar vidare att ”för de kraftigaste armborsten utgöres målet af en konstgjord papegoja, som sitter högt uppe på spetsen af en järnstång och är rörlig; denna söker man med trubbiga pilar skjuta loss, så att hon faller ned.”

När jag för ett tag sedan gick igenom de historiska kartorna från Linköpings stad och stadsjordar noterade jag en samling ägor strax utanför det område som jag då arbetade med. På den äldsta kartan, från 1639, kallades området ”Pappegoyervalls lyckan”. En plats kallad Skyttelyckan nämns i ett dokument redan år 1381. Det kan vara samma plats.

Kan det vara på Papegojlyckorna som skyttarna tävlade eller fick lyckorna namnet för att de låg intill Papegojvallen? Är det då Kampen som är platsen för skyttetävlingarna? Kampen inte finns nämnd på 1639 års karta men en nästan 100 år yngre karta ger en ledtråd. På 1732 års karta finns inga spår efter Papegojvallen, däremot kallas den tidigare Papegoyervalls lyckan nu för Camplyckorna och alldeles intill finns Campen inritad. Det är samma plats som på den äldsta kartan ser ut som en stor tom yta där vägar från flera håll strålar samman.

Den forna Papegoyervalls lyckan har legat i området söder om Västanågatan, mellan Västra vägen och studenternas Flamman. Kampen, som pekats ut som borgerskapets excersisplats, har legat i den norra delen av Hunnebergsgatan, mellan Onkel Adamsparken och Abiskorondellen. Det är alltså där, vid cykelaffären och bakom Gottfridsbergsskolan, som vi kan förmoda att medeltida armborstskyttar försökte träffa en papegoja uppsatt på en stång.


1639 års karta med den moderna fastighetskartan i bakgrunden och begränsningen av Papegoyervalls lyckan markerad med en rosa linje.

tisdag 23 augusti 2011

Besök stenmuseet på Rhyzeliusgården på söndag!

På Arkeologidagen den 28:e augusti ska vi visa det medeltida stenhuset på Rhyzeliusgården i Linköping. Byggnaden är mycket spännande och ett av de få medeltida bostadshusen som fortfarande finns kvar i staden. Det är ett hus jag som byggnadsarkeolog verkligen gärna skulle vilja undersöka lite närmare.


Stenhuset byggdes ursprungligen mot slutet av 1300-talet eller under tidigt 1400-tal. Omkring år 1500 lär det ha byggts det om till det hus vi ser idag. Det består av två bostadsvåningar, en vindsvåning och en mindre källarvåning. Till de övre våningarna leder branta trätrappor och där finns en hissanordning för säckar och annat från en tid då stenhuset nyttjades som magasin. Huset saknar eldstad men är försett med en privét, d v s en toalett som delvis har hängt ut på fasadens utsida mot Gråbrödragatan. Det är just på grund av privéten som huset tolkats som ett bostadshus.

Arkeologiska undersökningar på tomten där stenhuset står har visat att huset fungerat som kärnan i en gårdsanläggning med trähus. Av medeltida dokument framgår att flera hus funnits inom gården, t ex "frubyggningen", "källarestugan" och "herrebyggningen". Flera av dessa byggnader kunde lokaliseras vid de arkeologiska undersökningarna. Ett kök har legat söder om stenhuset och i nordväst har det funnits en byggnad som troligen var ett stall. Grunderna är idag markerade med kalkstensplattor och en del av kökets vägg fungerar som vägg i flygelbyggnad på gården.

 Stenhuset har kallats klostret eftersom man trott att det tillhört det gamla franciskanerklostret men nyare forskning har visat att gården under medeltiden hörde till domkyrkan troligen som residensgård tillhörande Omnium Sanctorum. De träbyggnader som finns på gården idag byggdes på 1720-talet som domprostgård åt domprost Rhyzelius som senare kom att bli biskop Linköping. Idag ägs och förvaltas stenhuset av Linköpings stift och där finns sedan 1960-talet en utställning där Östergötlands museum visar ett stort antal sten-, trä- och järnföremål.


Utställningen finns i de två rummen i stenhusets bottenvåning. Bland föremålen som kan beskådas är smidda järnkors, gravstenar med text i såväl runor som latinska bokstäver, gravklot från brons- och järnålder, dopfuntar från medeltiden och malstenar från järnåldern. Här finns även arkitekturdetaljer från sedan länge försvunna medeltida byggnader som t ex S:t Görans Hospital i Söderköping och franciskanerklostret i Linköping. Dessutom finn ett stort antal arkitekturdetaljer som hört till Linköpings domkyrka.


Nu hoppas jag och min kollega Marie att riktigt många passar på att titta in på söndag!

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

måndag 23 maj 2011

Svärdet från Hästholmen

Svärdet hittades av amatördykaren Bengt Örtengren hösten 2000, när han och kamraten Mikael Hägg var ute och dök norr om hamnen i Hästholmen. På botten nedstucken mellan några stenar stod ett märkligt föremål. Bengt trodde vid första anblicken att det var ett gångjärn till en uthusdörr eftersom det låg en hel del skräp på botten, men det visade sig när han kom upp till ytan att det var ett svärd han hade i handen.

Dykare i vattnet! Foto Marie Ohlsén, ÖM.
Bengt kontaktade genast Östergötlands Länsmuseum som besiktigade fyndet dagen därpå. Då konstaterades att det var frågan om ett svärd som fortfarande satt kvar i sin svärdsskida. Vid upptagandet gick svärdet av nere vid spetsen eftersom det satt fast mellan stenarna på botten, men det hade trots det en längd av ca 80 cm och en bredd av 4-5 cm. En 14C-analys visade att svärdet var från vendeltid, d v s 650-780 e Kr.

Svärdet efter konservering. Foto Lasse Norr, ÖM.
Svärdet skickades omgående för konservering till Riksantikvarieämbetet i Stockholm. Konserveringen blev omfattande och komplicerad eftersom fyndet var tillverkat av många olika material som kräver helt olika typ av konservering. Enligt konservatorerna består svärdet av en järnklinga som ligger i en skida. Svärdsskidan består innerst av två träskidor av lönn som sammanfogats med träbast. Ytterst fanns minst tre lager textil samt sannolikt ett lager läder. Underhjaltet bestod av trä i form av ask och överhjaltet var av järn. På kaveln, handtaget, finns trä och ovanpå det läder som surrats samman med tunn järntråd i nedre änden och textilband mot överhjaltet. Det finns även märken efter beslag på skidan, men dessa har tyvärr försvunnit.


Senare under hösten samma år gjordes en efterundersökning av platsen tillsammans med marinarkeologer från Bohusläns museum för att få en uppfattning om svärdet utgjorde ett lösfynd eller om det ingick i ett större sammanhang som exempelvis ett förlist skepp – en fast fornlämning. Men vid dykningen påträffades inget av arkeologiskt intresse. Svärdet förvaras nu på Östergötlands museum.

Viktoria Björkhager
1:e antikvarie

tisdag 17 maj 2011

Pestkyrkogården vid Kampen

Ibland leder ett arkeologiskt uppdrag till att man äntligen får tid att titta lite närmare på en fråga som man burit på i flera år. Redan vid en av mina första utgrävningar i Linköping i slutet av 1980-talet kom jag i beröring med gravar från pestens härjningar i Linköping 1710-1711. Det var inte första gången staden drabbades av en pest. Den mest omtalade pesten är Digerdöden som hemsökte världen vid mitten av 1300-talet. Sedan dess har ett stort antal mer eller mindre omfattande pestepidemier svept över landet.
Vid ”min” pest noterades det första dödsfallet i Linköping den 23:e oktober 1710, då en köpman bosatt vid Ågatan avled. Inledningsvis begravdes stadens pestoffer i den västra delen av domkyrkans kyrkogård, intill kyrkogårdsmuren mot slottsträdgården. Det var där som jag under några höstdagar för drygt 20 år sedan undersökte ett par gravar, där de döda begravts i sina gångkläder. Förmodligen var det gravar från pestens första tid under 1710. Året därpå, i juni 1711, valde man en yta norr om staden som begravningsplats. Den har varit belägen intill Campen, borgerskapets gamla excersisplats, vid Hunnebergsgatan. På gravplatsen har minst 84 personer fått sin sista vila.
Exakt var vid Campen som begravningsplatsen legat, har med åren fallit i glömska. Vid ett par tillfällen, 1936 och på 1953, har gravar hittats i närheten av Hunnebergsgatan. Det har inte skett någon ordentlig arkeologisk undersökning och platsen har inte registrerats i fornminnesregistret. Nu, när jag arbetade med en liten utredning i närheten, hittade jag plötsligt ett par kartor i Lantmäteristyrelsens arkiv där pestkyrkogården finns inritad. Den äldsta kartan är från 1711, samma år som begravningsplatsen anläggs och där går att läsa "Ny grafplats" på en yta norr om Campen. På kartan från 1732 är gravplatsen inritad i norra änden av Hunnebergsgatan. På platsen har lantmätaren ritat ut ett antal gravkors. Vid en jämförelse med dagens karta kan man se att pestkyrkogården ligger där Hunnebergsgatan strålar samman med Västra vägen och Vasavägen strax söder om Abiskorondellen. På bilden har den historiska kartan från 1732 lagts över den nutida stadskartan och de två blå ringarna visar var Campen och pestkyrkogården fanns.

Ann-Charlott Feldt, 1:e antikvarie

fredag 6 maj 2011

Arkeologiska fynd blir kvar i länet

Den här fredagsförmiddagen har jag och kollegan Bengt Elfstrand från Riksantikvarieämbetet (RAÄ) ägnat åt att flytta föremål från RAÄ:s rapportmagasin på kontoret ute på Tornby till länsmuseets magasin i museets källare. Föremålen kommer från flera olika arkeologiska undersökningar som RAÄ utfört i Östergötland under de senaste 10-12 åren.  Fynden har hopat sig men nu är det dags. RAÄ i Stockholm har beslutat om vart de ska ta vägen – Östergötlands museum i Linköping eller Historiska museet i Stockholm. En del fynd hamnar här och andra i huvudstaden. Det beror bl a på om länsmuseet valt att begära fynden. Målet är också att hålla samman fynd från samma fornlämning, så det är inte självklart att föremål som jag och mina kollegor här på länsmuseet gräver fram hamnar i Östergötland.
Det är alltid lika spännande att få en ny laddning med föremål till museet. Ibland blir det saker man känner igen. Sådant man sett när det grävdes fram eller läst om i tidningen. Ibland blir det helt oväntade saker. Idag är det fynd från bl a kv Täppan i Norrköping, Kungshöga i Mjölby, Vidingsjö i Linköping och kv Prelaten i Vadstena som kommit hem till länsmuseet. På bilderna kan ses senmedeltida fynd från kvarteret Prelaten i Vadstena, däribland en sjärnsporre.
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

torsdag 28 april 2011

Hemma igen efter två dar på Nordic TAG-konferens

Har kommit hem igen till vardagen efter två dagar på Nordic TAG-konferens i Kalmar. Alltid lika roligt att få träffa kollegor - några av dem hade jag inte sett på många år -  och riktigt få "nörda" ner sig i sina favoritämnen. Nordic TAG (där TAG står för Theoretical Archaeological Group) arrangeras denna gång av Linnéuniversitetet i Kalmar.  Årets tema är Multidisciplinarity, vilket kan översättas med både mångvetenskap och tvärvetenskap. Arkeologi är ju ett ämne som berör allt mänskligt handlade som på något sätt avsätter materiella spår. Ända från ämnets barndom har arkeologer tagit hjälp av alla möjliga andra vetenskaper, inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. Det mest välkända naturvetenskapliga exemplet bör vara C14- dateringar av arkeologiska material; från humaniora kommer etnografiska beskrivningar som ligger till grund för tolkningar av förhistoriska människors handlande.
Själv höll jag, tillsammans med Eva Hjärthner-Holdar och Johan Ling i en session som hade den tjusiga titeln: "Interdisciplinary encounters and thought styles within archaeo-metallurgical research", och som handlade om arkeologiska lämningar av metallhantering, främst koppar och järn och hur olika experter inom så skiftande ämnen som keramik och mineralkemi tillsammans med arkeologerna kan få ökad kunskap om forna tiders metallhantering. Själv pratade jag om förhistoriskt blästbruk i Östergötland. Carina Bennerhag från Norrbottens museum berättade om en 2 200 år gammal järnframställningsplats, längs Norrbottenskusten, ca 3 mil från finska gränsen. Det är den första kända blästugnen i Sverige norr om Jämtlands län! (men förmodligen inte den sista!). Johan Åstrand från Smålands museum beskrev en undersökning av en medeltida blästplats i Göteryd, där bälgarna drevs med vattenkraft från en intilliggande å.
Johan Ling stod för ett MYCKET intressant föredrag. Han leder ett forskningsprojekt som diskuterar frågan huruvida kopparen, som användes till den nordiska bronsålderns föremål, verkligen var importerad eller om den kan ha brutits i Skandinavien. Koppar har vi ju faktiskt även här hemma! För att få svar på detta har han använt sig av jämförelser mellan blyisotopanalyser, dels från västsvenska bronsföremål, dels från kopparförekomster i Dalsland, Värmland och Småland, dels från flera olika europeiska kopparförekomster ute på kontinenten. Jämförelserna så här långt pekar på att kopparen i föremålen INTE kommer från svenska fyndigheterna. Snarare verkar södra Spanien vara den troliga kopparkällan! Att kopparen under bronsåldern troligen kommit "utomlands" ifrån har arkeologer trott länge, även om man har diskuterat VARIFRÅN i Europa.Nu lutar det åt att man har ännu mer handfasta bevis för importen, samt att man kan ringa in brytningsområdena bättre.
Som vanligt i arkeologi ger svaren upphov till mer frågor. Hur har kopparen kommit hit till Norden? Direkt eller genom mellanhänder? Och är det handelsskepp med koppar vi ser på hällristningarna?
Arkeologi är ett spännande ämne!

Erika Räf

onsdag 27 april 2011

Magi och murar vid grävning i Gryt

Idag har jag fått tillbringa dagen vid S:t Olofs kapell i Gryt. Det var fortsättningen på ett arbete som påbörjades i höstas men avbröts av snön. Nu var all snö borta. Solen sken och på kullen ovanför Gryts kyrka blommade orkideer. Det var Adam och Eva som lockats fram av solen.
I höstas grävde vi för dränering på kapellets södra och västra sida. Idag var det dags att ge sig på den östra sidan. S:t Olofs kapell består delvis av den rivna medeltidskyrkans sakristia och därmed även delar av kyrkans nordvägg. I höstas hittade vi en del av kyrkväggen i kapellets sydvästra hörn och nu hoppades jag att fortsättningen skulle dyka upp när schaktet rundade det sydöstra hörnet. Vi hade turen med oss och vi lyckades t o m fastställa hur långt åt öster kyrkan har sträckt sig.
Trots ett så bra resultat av några timmars ledningsschaktning var det faktiskt ett rostigt och trasigt föremål som var roligast att hitta. Bland grus, stenar och spridda skelettrester i schaktet hittades en sax. Genast spann fantasin igång. Vad gör en sax i kyrkogårdsjorden? Eggstål såsom saxar och knivar användes förr i tiden som magiska föremål. Man lade stål i vaggan för att skydda det odöpta barnet. Stål under tröskeln kunde hindra oknytt från att komma in i hus och ladugårdar. En sax på en kykogård kan ursprungligen ha legat i en kista - kanske för att skydda den döda, kanske för att förhindra att den döda gick igen.

Ann-Charlott Feldt, 1:e antikvarie


tisdag 5 april 2011

En ny årsbok har sett dagens ljus

För att par månader sedan hade Linköpings Stiftshistoriska sällskap sitt årsmöte. Där presenterades sällskapets första årsskrift - Årsbok 2010. Det är en trevlig liten skrift med artiklar som berör stiftet ur olika aspekter. Där kan du bl a läsa om donationsbrev till domkyrkan, sakral musik, lekkvinnorna vid Vadstena kloster och konserverade prästänkor. Givetvis finns även arkeologin representerad i form av en artikel om undersökningarna vid Appuna kyrka. En liten undersökning men med spännande fynd - 33 svarta glaspärlor från ett radband som hittades i en grav från sent 1500-tal och puts med spår av målerier som suttit på väggarna i den nu rivna medeltidskyrkan. Redan nu funderar sällskapet på innehållet i nästa årsskrift. Kanske blir det en artikel om den rivna medeltidskyrkan i Gryt. I alla fall ska undertecknad åka dit och gräva nästa vecka.
Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie

fredag 25 februari 2011

Krokek i mina drömmar

Välkommen till vår nya bloggsida.

Det händer just nu mycket inom arkeologin, främst tänker jag på det nya lagförslaget om ökad konkurrens som Regeringskansliet/Kulturdepartementet skickat på remiss.

Jag själv lägger sista handen på texten till boken om Krokeks franciskankonvent. Den planeras att utkomma i maj månad. Konventet etablerades troligen på 1430-talet. Det placerades på gränsen mellan Sörmland och Östergötland, alldeles intill Krokbäcken i den nordöstra delen av Östergötland. Klosterkyrkan var byggd av tegel med grundmurar av natursten. Konventet var omfattande och klosterkyrkan hade samma storlek som en kyrka i ett stadskonvent. Placeringen i utmarken mot Kolmårdsskogen beror på det förnämliga läget vid den gamla vägen mot Stockholm som även användes av kungen vid sin eriksgata. Här erbjöd franciskanerna de resande övernattning, ett mål mat och kanske lite omvårdnad av sår, sjukdomar och skador. Naturligtvis ingick även själavård.

De arkeologiska undersökningar och markradarundersökningar som genomförts sedan 2006 har blottlagt välbevarade lämningar efter brödernas byggnader. Murarna står kvar upp till en meters höjd och fynd av fönsterglas visar att man inte sparat på något vid byggnationen.

Grundmur med tegelvägg

Marie Ohlsén, avdelningschef