tisdagen den 15:e april 2014

Ett brunshus på Skäningstårg - var det gåtans lösning?

För snart två månader sedan skickade vi ut en fråga i ett inlägg här på bloggen. Vad var det för byggnad som fanns avbildad på en teckning från 1860-talets Skänninge? Teckningen, som ritades av O A Mankell för Ny Illustrerad Tidning, visade förutom rådhuset och Vårfukyrkan även en liten sexkantig byggnad. En byggnad som vi inte hittat på några stadskartor eller gamla fotografier och ingen tycktes veta vad det var för ett hus. Troligen var det just det husets grundmur vi hade hittat vid en schaktningsövervakning för ett par år sedan.

En vy från Skänninge anno 1868, tecknad av O A Mankell.
Det kom in många tips och idéer via olika sociala forum på nätet. Det var inte bara direkt i vår blogg som svaren dök upp utan även på Facebook där olika personer delat länken till inlägget. Ett riktigt bra tips kom t o m på finska från en kusin till en av mina egna Facebook-vänner - en arkeolog från Åbo.

Bland de förslag som dök upp fanns en arrest eller en fängelselokal, ett benhus, ett gravkor eller en likbod, en tiondebod eller en rustbod. Från en tidigare kollega kom frågan om det möjligen kunde vara ett pumphus. Från Skänninge kom en berättelse om att man ska ha använt huset till förvaring av kvastar och andra redskap. Tipset från Åbo var att det skulle kunna vara en brunn. Brunnshuset i Åbo finns på en bild från tidigt 1900-tal i Åbo Akademis bildsamling (länk till bilden finns längst ner). Det är byggt i trä på en stengrund.

Lösningen till gåtan tror jag att jag har fått från en tidigare Skänninge-guide. Han drog sig till minnes att han någon gång hört att byggnaden skulle ha hyst stadsbrunnen eller stadskällan. Han snokade runt lite och efter ett par dagar kom ett meddelande från honom med en arkivbeteckning från Vadstena landsarkiv till en handling rubricerad "Ett brunshus på Skäningstårg".

På ritningen i Vadstena Landsarkiv finns den här genomskärningsritningen av en åttkantig
byggnad med pump. Byggnaden är dessutom försett med en vattenkonst i form av en urna
som det sprutar vatten ur uppe på taket. Någon sådan finns inte på Mankells teckning och
kom kanske aldrig konstrueras. (Landsarkivets handling SE/VALA/01709/JIII/021345)

Då var det bara att beställa en skanning av handlingen och efter några dagar kom den som en bild på mailen från Landsarkivet. Det visade sig att det inte var någon karta som jag hade hoppats. Istället var det konstruktionsritningar till ett par olika förslag på ett brunnshus som skulle placeras på torget i Skänninge. Där fanns även konstruktionsritning för själva pumpstocken. Det ena förslaget var en fyrkantig byggnad och det andra förslaget var en åttkantig. På Mankells teckning ser byggnaden sexkantig ut. Om det beror på att man ratade båda ritningsförslagen och byggde någonting mitt emellan eller om det är teckningen som är otydlig vill jag låta vara osagt. Tyvärr saknade ritningen datering men man kan anta att den tillkommit i början av 1800-talet. Det är mycket frestande att tro att ett brunnshus är lösningen på vår gåta. Men helt säkra kan vi inte vara.

Ett stort tack för alla tipsen!

Ann-Charlott Feldt
antikvarie/arkeolog


Länk till brunnen i Åbo


Länk till Vadstena landsarkiv
https://riksarkivet.se/vadstena

fredagen den 28:e mars 2014

Söderköping brinner 1567

En skärmmaskot från en moped av märket Örnen som tillverkades 
av John Hedbergs Maskinaffär i Malmö på 1950-talet
Har man sagt A får man säga B och nu sitter jag här och funderar på hur jag ska göra resultaten av undersökningen i Söderköping begripliga och levande utan allt för många eventuellt, möjligen, sannolikt och kanske. 

För precis två veckor sedan berättade jag här på vår blogg att jag och min prao Filip skulle gräva i Söderköping. Jag är ganska säker på vad vi hittade men ytan var liten, lämningarna fragmentariska och de daterande fynden från-varande. 



Jag tror jag gör som fågeln på den skärmmaskot från en 1950-tals moped som dök upp ur matjorden på tomten. Jag vecklar ut vingarna och gör mig redo att kasta mig ut i en berättelse om en händelse år 1567.

På ett smalt band av tomter mellan Munkbrogatan och Storån låg på 1500-talet en tomt med ett timmerhus ut mot gatan. Längre in på tomten fanns en gammal källare med tunnvalv av tegel. Ovanpå källaren stod en timrad stuga. Ett liknande källarhus fanns på andra sidan Storån, invid Storgatan. Det huset finns kvar än idag. Tomten vid Munkbrogatan låg inte långt från stadens viktiga hamn, som fanns vid nuvarande Rådhustorget. Sydväst om tomten, i utkanten av staden låg platsen för det medeltida franciskanerkonventet, vilket efter reformationen hade övertagits av stadens hospital.

År 1567 råder ofred i landet. Det är mitt under Nordiska sjuårskriget och den 4:e december anlände delar av den danska hären till Söderköping. De kom närmast från Norrköping, där svenska hären förskansat sig på andra sidan av Motala ström efter att ha bränt delar av staden. Enligt den danske fältherren Daniel Rantzaus dagbok hade fienden, d v s svenskarna, natten innan sänt två fanor ryttare (ca 600 man) till Söderköping för att förhindra att stadens borgare släppte in eller betalade brandskatt till danskarna.

Den danske fältherren Daniel Rantzau på en avbildning från 1590

Daniel Rantzau berättar i sin dagbok hur de svenska soldaterna som skulle skydda staden betedde sig: ”Sedan de tillbringat nästan en hel natt och dag med frosseri, supande och allsköns otukt, och av vakten fick veta att de våra inte var långt från staden, och med kraft tågade ditåt, antände de, mot sitt löfte till borgarna, staden på flera ställen, och red bort över ån, som flyter förbi staden”.

När den danska hären når Söderköping står staden i lågor och många borgare har flytt med kläder och värdesaker. Trots det finns en imponerande beskrivning av Söderköping i dagboken. Dessutom berättas utförligt hur danskarna hanterade staden innan de, dagen därpå, bröt upp och återvände mot Linköping. Jag låter Rantzau själv berätta ur en översatt version av dagboken:

”Av alla städer i kungariket Sverige är Söderköping en av de allra största, förnämsta och rikaste. Den ligger bara två mil från Östersjön vid en vacker, segelbar å, från vilken man kan komma till Östersjön med skepp. Därför har det varit mycket handel i staden och många rika borgare och främmande köpmän som drivit sin näring och bott däri. Det låg därför i husen i staden fullt av handelsvaror, särskilt låg där flera hundra ton osmundjärnstänger och andra varor, varmed de eljest drev handel. ….
…. I staden fanns också ett härligt byte, särskilt ett ståtligt förråd av vin, mjöd, öl, brännvin och andra drycker, och även om de flesta källare skadats av eld så hade de våra ändå fått sina behov stillade. Vid vattnet stod flera spannmålsmagasin i vilka den svenske kungen magasinerat en stor präktig mängd spannmål, en del hus var fyllda med bröd, andra med salt och andra med andra matvaror, och tillhörde sjöfarten, för att proviantera krigsskeppen. Såsom matförråden i Jönköping och Vadstena, när städerna brändes, sparades åt krigsfolket och tömdes av dem, så lät herr Fältöversten, så snart de våra fått sina behov ur dem, antända och förbränna dessa hus, men saltet lät han kasta runt omkring i buskarna och sprida ut, och alltså förstöra. Flera handelsfartyg som låg i Söderköpings hamn tändes alla på och brändes. Så förstördes Söderköping denna dag helt och hållet.”

Tegelvalvet sticker upp ur jorden i kvarteret Lejonet i Söderköping
Vid den arkeologiska förundersökningen hittade vi ett kraftigt brandlager med rester av brända trästockar. Närmare ån fanns tegelmurverk som sannolikt var ovansidan av ett tunnvalv. Tegel och murbruk visade spår efter brand. Brandlager har även hittats på andra sidan om Munkbrogatan och vid det tillfället hittade man även föremål som kunde datera lagret till 1500-talet.

Vi vet inte om byggnaderna i just vårt undersökningsområde brändes av svenskarna eller danskarna. Kanske var det just där, i källaren i kv Lejonet, man hittade de drycker som Rantzaus dagbok nämner – men det får vi nog aldrig veta. Idag förekommer i alla fall inga rusdrycker på platsen då Vidarlokalen som drivs av Söderköpings IOGT-NTO ligger där.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


Läs mer om Nordiska sjuårskriget och Daniel Rantzaus fälttåg i Östergötland 1567-1568 i dagboken:
Lindqvist G (red). 1987. Daniel Rantzaus dagbok. Östergötland 1986.  

Vill du veta mer om skärmmaskotar till cyklar och mopeder? Följ länken:
http://mo-ped.se/bike/maskot.htm

måndagen den 24:e mars 2014

Ta med hunden till Linköpings medeltid!

Det var uppmaningen i söndags då vi hade en lite annorlunda stadsvandring där både två- och fyrfotingar var välkomna. Det var ett 15-tal hundar med vidhängande mattar och hussar som nappade på uppmaningen och fick en kulturpromenad i vårsolen.


På vandring förbi gamla brandstationen nuvarande Föreningshuset Fontänen
Vi samlades vid Elsas hage i Lektorshagen och vandrade sedan till Domkyrkoparken. På vägen stannade vi till vid gamla fängelsemuren – där parkeringen Akilles finns idag. Efter lite historia om stadens toppmoderna fängelse anno 1846 fortsatte vi vidare till slottet.
  
Guideposition på en stubbe har intagits
av arkeolog och arkeologhund


Vid slottet kikade vi in i trädgården för att se platsen för den torngrund som undersöktes 2012 och som jag berättat om i flera inlägg här på bloggen. Sedan gav vi oss i kast med alla markeringar i putsen på södra flygeln. De berättar alla sin egen historia. Vi kikade på platsen för Gustav Vasas nya kök och invaderade den inre borggården med hela hund- och människoflocken. Efter att ha besett bl a spåren av biskop Henriks ringmur och kung Johan III toalett avslutades promenaden vid domkyrkans södra fasad där deltagarna fick en dos av domkyrkans historia.










Promenaden avslutades i Domkyrkoparken.
Arrangörer för arrangemanget var föreningen Aktiva Hundar i Linköping som även sköter stadens tre kommunala hundparker. Nämnas bör att alla hundar och människor uppförde sig exemplariskt (nästan hela tiden). Det här måste vi göra fler gånger.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog och matte till Flamman och Pixi

Alla hundar var inte lika fokuserade
på gamla slott hela tiden.

Samtliga foton har tagits av Gunnlög Märak, Aktiva Hundar i Linköping.



Är du intresserad av Aktiva hundar i Linköping eller vill se mer bilder från promenaden kan du gå in på föreningens hemsida:
http://www.aktivahundar.org/site/

torsdagen den 20:e mars 2014

Bland blommor och humlor på Sandholmen

Sandholmen i sommarskrud.
Det är vildvuxen sommargrönska på Sandholmen 1880. Skomakare Anders Ahlgren och hans familj flyttar med sina få ägodelar den halva milen från trångboddhet och stökigt stadsliv i Skänninge till landet och hustrun Karolinas födelsesocken Järstad.

Anders är 30 år och Karolina 25. Med sig har de tre små barn varav en är alldeles nyfödd. Det skulle födas ytterligare nio barn på torpet. Två pojkar dog tidigt och en dotter åkte till Amerika när hon var 14.

Linköpingsgatan i Skänninge mot öster. Bakom speceriaffären bodde
skomakarefamiljen Ahlgren med sina tre små barn innan flytten till landet.
1880 tillhör Sandholmen gården Ullevi Västernorrgård. 23 år senare lyckas dottern Beda i New York, köpa loss torpet åt sina föräldrar. Sandholmen kom att bli familjen Ahlgrens hem i 47 år. De sista i barnaskaran, nummer 11 och 12, var tvillingarna Alf Rudolf och Tolf Konrad. I uthuset skrev de sina namn på den billiga tunna omålade pärlsponten med barnsliga bokstäver, under pappa Anders snirkliga ”A.M. Ahlgren”.

Pappa Anders och tvillingarna Alf och Tolf (födda 1896) skrev sina namn på väggen.
1927, när Karolina passerat de 70 och Anders närmar sig sin 80-årsdag, tömmer de hus och hem och flyttar de tre milen till Kärna socken som idag är en del av Linköpings kommun. Kanske är det något av barnen som bor i närheten. Men för att få reda på det måste letandet fortsätta i Vadstena Landsarkiv.

Sedan Ahlgrens flyttade ut har flera ägare satt sin prägel på hus och trädgård, gjort om och lagt till. Golvet i stugrummet har t.ex. ersatts av ett smalare furugolv. Jorden som gick ända upp till golvet grävdes bort. I stället gjorde man en trossbotten av det gamla golvet och fyllde på med sågspån.

Den andra eller tredje golvomläggningen sedan Ahlgrens tid. Dags för en fika?

I ena hörnet hade den senaste ägaren bytt flera golvplankor och isolerat med mineralull direkt på marken. Det var där som humlorna hade flyttat in och trivdes så bra. Samma humlor som gjorde processen kort med snickaren som kommit för att hjälpa till med timmerskadorna. Som målsökande robotar tog de sikte på hans fladdrande byxben och flög in. Efter det hörde han aldrig av sig mer och svarade inte på vare sig brev eller telefonsamtal.



Från jord, till sågspån, till lecakulor. Följ med i nästa inlägg och se hur man isolerade golvet den här gången.

Anna Wåtz
Byggnadsantikvarie




fredagen den 14:e mars 2014

Småjobb och förväntningar i medeltida metropol

Det är fredag eftermiddag och dags att plocka ihop utrustning inför måndagens uppdrag. Då blir det en tidig morgon och ingen tid att åka förbi museet för att hämta redskap. Jag och museets prao Filip ska åka ut på ett litet uppdrag i Söderköping. Mitt i den medeltida staden ska man förse ett hus med en utbyggnad på ca 20 m2. Man ska bara schakta för en grundläggning på ca en halv meter men Söderköping är en lurig stad. Här dyker medeltiden ibland upp nästan direkt under grästorven.


Mörka feta kulturlager i kvarteret Hertigen i Söderköping.

Söderköping är en av Östergötlands äldsta städer och är känd i det skriftliga källmaterialet från mitten av 1200-talet. Här fanns dock bebyggelse redan under 1000-talet och under tidigt 1200-tal var en tät och regelbunden stadsbebyggelse under uppbyggnad. Staden växte fram där Storån och Lillån möts och från dessa vattendrag var det möjligt att nå såväl Östersjön som Östergötlands inland. Rådhustorget, där det under medeltiden fanns en hamn, var stadens hjärta och de äldsta lämningarna finns i närheten och längs åarna.

För några år sedan hittade vi en medeltida skomakares dumphög i Hospitalsgatan.

Skomakarens syl och pliggar
Nu undrar kanske många om det verkligen finns ”något gammalt” i ett så grunt schakt. Och svaret är att visst kan man det. Vid undersökningar i Munkbrogatan, som passerar alldeles intill platsen som ska undersökas på måndag, han kulturlager påträffats redan 30 cm under gatans yta. På samma djup inne på en tomt i kvarteret Bispen hittades två olika bebyggelsefaser. Den övre daterades till 1500-talet och låg bara 30 cm ner i marken. Under den, på en halv meters djup, fanns bebyggelse från 1400-talet.

På måndag ska vi i första hand se till att kulturlager och andra äldre lämningar inte berörs av bygget. Kanske blir det så att tillbyggnaden inte kan grundläggas så djupt som det från början var tänkt. Kanske får vi veta vad man sysslade med på en tomt mellan Munkbrogatan och Storån under 1400-1500-talen. Kanske får vi en ny pusselbit till vårt jättelika pussel om Söderköpings historia. Kanske vi hittar något riktigt spännande eller ingenting alls. I Söderköping vet man aldrig riktigt säkert vad man ska hitta.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


Lästips:
Dick Harrisons bok En medeltida storstad. Historien om Söderköping som utkom 2012.


Mats Magnusson berättade om ett ovanligt fynd från Söderköping här på vår blogg i november 2012. http://arkeologiostergotland.blogspot.se/2012/11/ett-ovanligt-fynd-fran-soderkoping.html

fredagen den 7:e mars 2014

Säsongens första fältdag: fredag, härligt väder och fyndfrossa!

Året första fältdag inleddes idag i Repslagaregatan och Badhusgatan i Linköping. Grävningen görs med anledning av att Tekniska verken byter ut gamla fjärrvärmeledningar. Efter bara en kort stund hittades den första skärvan keramik, sen den andra och tredje… I slutet av arbetsdagen var det ett hundratal skärvor i fyndpåsarna. De flesta bitarna var från trefotsgrytor men det fanns också skärvor från fat och bitar av kakel till kakelugnar. Skärvorna är antagligen från 1600-talet. Flera av dem visar att kärlen varit felbrända och ett par bitar är endast skröjbrända, det vill säga de saknar glasyr. Det tyder på att keramiken är misslyckade – och kasserade – alster från ett krukmakeri. Spår efter en krukmakare som antagligen bott och varit verksam någonstans i närheten av fyndplatsen.

Dagens skörd av keramikskärvor.

Genom skriftliga källor känner vi till att det har funnits krukmakare i Linköping sedan åtminstone början av 1600-talet. Livet som krukmakare var, liksom för många andra vid denna tid, kantat av svårigheter. Krukmakarna hade inte så hög status bland stadens borgare och de innehade sällan förtroendeuppdrag. De hörde istället till mellanskiktet på den sociala rangskalan. Många av dem var fattiga och de hade ofta stora ekonomiska bekymmer. Förutom dessa svårigheter innebar arbetet också stora risker för hälsan. Blyet i glasyrerna ledde ofta till att de blev blyförgiftade. Förgiftningen orsakade rörelsesvårigheter, kolik och magsmärtor och angrep dessutom centrala nervsystemet, vilket framkallade sinnesförändringar. Den hälsovådliga arbetsmiljön fick även till följd att krukmakare ofta dog ganska unga och att deras barn inte sällan fick förstånds- och rörelsenedsättningar.

En stor bit av ett kakel med blomdekor i relief.

Kanske har det legat ett krukmakeri där den nutida Repslagaregatan möter Ågatan, eller så är kemamiken tillverkat drygt 100 m väster om platsen. Där finns nämligen en tomt som omnämns i slutet av 1600-talet som ”förr kallad Krukomakaregården”. Vid samma tid äger Petter Krükomakare en tomt invid Storgatan, en bit sydost om dagens fyndplats. 

Emma Karlsson
Arkeolog

torsdagen den 6:e mars 2014

Biskop Haquins gamla tegelgolv

Linköpings biskopsgård sedd från domkyrkans torn.
Av en händelse blev jag tillfrågad om jag ville skriva något till en kommande bok om biskop Haquin Spegel, som Skara stiftshistoriska sällskap planerar att ge ut framöver. Då slog det mig att det hade hittats rester av ett hus som biskop Spegel lät bygga på Linköpings biskopsgård på 1690-talet.

Haquin (eller egentligen Håkan) Spegel föddes år 1645 som son till en borgare i Ronneby. Han studerade i Lund och utomlands. År 1675 utnämndes han till överhovpredikant och biktfar åt kung Karl XI. Dessutom var han superintendent över den svenska armén i Skåne. År 1679 blev han kyrkoherde i sin gamla hemstad Ronneby men blev strax därpå utnämnd till superintendent i Visby stift. Sex år senare vigdes han till biskop i Skara stift. År 1693 tillträdde han som biskop i Linköpings stift. I Linköping kom han att verka som biskop fram till 1711, då han utnämndes till ärkebiskop och därmed fick flytta till Uppsala. Han kom dock tillbaka till Linköping efter sin död och är begravd inne i domkyrkan.
 
Ett utsnitt ur den översiktsplan som ritades vid undersökningarna på 1960-talet. Tegelgolvet är inritat direkt till vänster om källaren, som är byggnaden längst ner på ritningen.. Observera att söder är uppåt på ritningen. 

I början av 1960-talet av utfördes arkeologiska undersökningar inom Biskopsgården, Rhyzelusgården och nuvarande Biskopsparken i Linköping. Tanken var att man skulle hitta lämningar efter stadens franciskanerkonvent. Senare har det visat sig att detta inte alls låg där man letade utan istället i den södra delen av staden, intill nuvarande Hospitalstorget. Men det är en helt annan historia. Vid utgrävningarna på biskopsgården hittades ett stort antal byggnadslämningar och däribland ett golv belagt med en blandning av tegelstenar och kvadratiska golvtegel. Vid undersökningarna antogs att golvet hört till den s k Spegelsbyggningen.

Biskop Spegels tegelgolv från 1690-talet. 

I en syn förrättad innan Haqvin Spegel tillträdde som biskop konstaterades att ”alla till biskopsgården hörande hus till väggar, murar, golv, tak och allt annat var så fördärvade att de icke kunde bebos eller nyttjas utan total omlagning”. Biskop Spegel stod dock på god fot med kung Karl XI som lät Statskontoret utbetala en summa för att renovera biskopsgården. Genom att också skjuta till egna pengar kunde biskopen, förutom renoveringen, även bygga ett nytt hus som placerades över den medeltida källare som än idag finns på gården. Den s k Spegelbyggningen kom att finnas på Linköpings biskopsgård under ca 100 år.

Ann-Charlott Feldt
1:e antikvarie


Vi har tidigare berättat här på bloggen om Rhyzeliusgården