onsdag 21 februari 2018

Rapporterat och klart från Mässingsbrukets tomter i Norrköping

Nu finns den - rapporten ligger på museets hemsida.
Nu har äntligen undersökningen i kv Mässingen, Rodgagatan och Sveaparken i Norrköping rotts i hamn. Rapporten, som blev en riktig klump, kom från tryckeriet vid årsskiftet och nu finns den att läsa på museets hemsida och på Samla. Vi har berättat om undersökningen vid flera tillfällen här på bloggen, när vi grävde hösten 2014 och under rapportarbetets gång. Nu tänkte jag försöka ge en liten sammanfattning av vad vi kom fram till.

Undersökningsområdet låg norr om Motala ström i en stadsdel (Nya staden) som bebyggdes först på 1600-talet. Mängden bevarade lämningar varierade mycket över området – något som både berodde sentida störningar och hur området nyttjats sedan 1600-talet. I Sveaparken hittades i stort sett bara spår efter odling och 1870-talets parkanläggning.

Rodgagatan var kraftigt nerschaktad och uppfylld med ett nära metertjockt bärlager för att klara av tung trafik. Under bärlagret fanns de äldsta kultur- och odlingslagren kvar. Där hittade vi också nedre delen av en mindre byggnad som vi berättat om förut och som vi tolkar som en källare. Även om en golvplanka i källaren gav oss en medeltida datering tyder allt annat på att källaren ska dateras till andra hälften av 1600-talet.

Ett par diken löpte parallellt genom kv Mässingen. De hör till tiden innan 
tomterna bebyggs. Det är osäkert om de grävts som tomtdiken eller om 
de har med odling att göra. Placeringen stämmer inte med den tomt-
indelning som senare kan ses. Längs det östra diket fanns rester av en 
gärdesgård.
Närmast Slottsgatan, i kv Mässingen, undersökte vi delar av tolv byggnader. Det var sex bostadshus, tre smedjor/verkstäder, en ekonomibyggnad med dass och två byggnader vars funktion vi inte lyckade bestämma. Sammanlagt kunde fyra-sex bebyggelsefaser urskiljas från tidigt 1600-tal till och med stenhusbebyggelsen på 1800-talet. 

Innan området bebyggdes tillhörde det stadens jordar. Analyser av makrofossil i jordproverna tyder på att man odlade såväl köksväxter som kryddor och medicinalväxter redan innan man bygger några hus på tomterna. Kanske har tomterna under några år fungerat som bakgårdar och odlingslotter till bebyggelsen i kv Renströmmen mellan Slottsgatan och Motala ström. På ett liknande sätt tycks tomt 13 och 14 i kv Stiernan (där Sveaparken ingår idag) ha fungerat i ett senare skede då landshövdingen och greven von Rosen enligt 1783 års stadskarta ägde dessa och en tomt i kv Heidelberg söder om Slottsgatan.

Hus 213, med syllstensgrund och spisfundament, i den västligaste delen av under-
sökningsområdet i kv Mässingen.
När tomterna i kv Mässingen väl börjar bebyggas under 1610-1620-talen tycks man följa den tomtindelning som fortfarande går att se på kartorna från 1700-talet. Husen var knuttimrade eller byggda i skiftesverk och stod på stensyll av obearbetad natursten. Väggarna var oputsade eller möjligen lerklinade. Det fanns inga spår efter några korsvirkeshus. Kanske kan någon vägg, ut mot Slottsgatan ha varit av korsvirke, men det kunde vi inte undersöka då de väggarna ligger under dagens trottoar.

De äldsta smedje-/verkstadsbyggnaderna på den västligaste tomten (tomt 2) saknade stensyll och består istället av enkla stolpburna konstruktionen av kraftiga tegelskodda stolpar. Om byggnaderna bara var försedda med skärmtak eller om det även funnits någon form av brädväggar gick inte att se.

Tre byggnadsfaser på en bild. En ässja byggd av tegel i hus 208 tittar fram under 
golvplankorna till hus 211 och i kanten finns en syllstensrad som hör till det ännu 
yngre hus 210.
Byggnader med olika funktioner har avlöst varandra över tid på tomterna. På tomt 2 kan man se hur smedjan/verkstaden bytt plats med bostadshuset någon gång mot slutet av 1600-talet.

Väggkakel från Delft.                                                                  
År 1719 ödeläggs Norrköping av ryska flottan och mantalslängderna visar att tomterna återbefolkas först på 1730-talet. Efter ödeläggelsen och under stora delar av det resterande 1700-talet tycks de mellersta och norra delarna av kvarteret ha nyttjats för tobaksodling. Mantalslängderna visar att tomterna vid denna tid ägdes av Mässingsbruket och det är möjligt att tobaksodlingen sköttes av brukets personal. Odlingsverksamheten och den under 1800-talet uppförda bebyggelsen har utplånat alla spår av äldre bebyggelse på tomternas bakgårdar.


Bland alla de 2099 fynden från undersökningen finns en stor mängd keramikskärvor. Här syns Norrköpings internationella influenser, både som handelsstad och som en stad med en stor invandrad befolkning. Bland krus och krukor, skålar och fat, finns en blandning av importerade stengods, fajanser och lergods liksom inhemsk och lokalt producerad keramik.

Tre olika fat med tulpanmotiv som alla tillverkats lokalt.

I kv Mässingen har vi fått se spåren efter en befolkning av strävsamt arbetande hantverkare. När mantalslängderna börjar ge lättåtkomlig information, från och med 1720-talet är det huvudsakligen anställda vid mässingsbruket som är bosatta i kvarteret. Först mot slutet av 1700-talet tycks den kopplingen försvagas. Då blir det dessutom allt fler som framstår som framstår som gamla, fattiga och sjuka, något som kan antyda att områdets status har sjunkit.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

En fyndback med ett urval skärvor från importerad fajans.

onsdag 31 januari 2018

En fyndrik dag på museet

Idag gick hela dagen i föremålens tecken. Det är konstigt hur saker sammanfaller ibland. På förmiddagen kom en kollega från Norrköpings stadsmuseum på besök. Hon var här för att se på våra fynd från Norrköpings 1600- och 1700-tal. Där, på stadsmuseet, planeras en utställning och kanske behöver dom låna in föremål från oss. Vi hade en hejdlöst trevlig förmiddag med fyndprat samtidigt som vi gick igenom alla de fyndbackar från Norrköpingsundersökningar som vi har i vårt magasin. Vi koncentrerade oss på keramik och kakel och där finns så mycket spännande.

Ett reliefkakel från 1600-talet som hittats i kv Stenhuset i Norrköping
Lagom till lunch kom nästa kollega. Den här gången var det en leverans av fyndfördelade föremål från undersökningar som arkeologerna på Arkeologikonsult gjort runt om i Östergötland. Det var trettio fyndbackar som skulle lastas in, transporteras ner i magasinet, packas upp och ställas på plats på hyllorna. Här var det fynd från alla tider och många platser. Det var stenåldersfynd från Kvillinge och Skänninge; bronsålders- och järnåldersfynd från Tingstad; mera järnåldersfynd från Kvillinge och Landeryd; vikingatida och medeltida fynd från Händelö och så flera fyndmaterial från 1600- och 1700-talets Norrköping.

Fynd som levererats av kollegorna på Arkeologikonsult.
När besökarna avtågat åt respektive håll var det dags för mera fyndhantering, men nu handlade det om administration. En liten bunt nya rapporter från Arkeologerna vid Statens historiska museer kom med posten. Varje rapport går vi igenom för att se om det hittades några föremål på undersökningen och i så fall skickar vi en blankett till Riksantikvarieämbetet där vi anhåller om, eller avstår ifrån, att få fynden fördelade till Östergötlands museum. Just nu är det fullt i de arkeologiska magasinen här hos oss och då blir mest så att vi avstår från att begära fynden.

Mats Magnusson ställer fyndbackarna på plats.
Kanske kan ni få se keramik och kakel från våra magasin i en utställning på Stadsmuseet i Norrköping framöver. Och vem vet - kanske några av fynden som kommer att visas är från de fyndmaterial som kollegan från Arkeologikonsult levererade idag.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

onsdag 17 januari 2018

En sol från bronsåldern

Under förra året handlade inläggen här på bloggen, med få undantag, om Linköping och historisk tid. Nu är det dags att bryta den trenden – åtminstone för en liten stund. Den här gången flyttar vi oss tillbaka ca 2500 år i tiden och till Valdemarsviks kommun. Och på köpet får vi oss lite sol.

År 1987 trillade ett underligt bronsföremål fram ur ett gruslass vid ett vägbygge. Det var när vägen norr om Hornsberg i Valdemarsviks kommun skulle breddas och gruset som användes som vägfyllnad kom från Kurums grustag i Tryserums socken. Föremålet var en solskiva från senare delen av bronsåldern.

Solskivan från Kurum. Foto Lasse Norr, Östergötlands museum.
När solskivan hittades kallades arkeologer till den plats där gruset kom ifrån. Där kunde det finnas fler föremål som hörde samman med solskivan. Grustaget undersöktes utan att något som kunde kopplas till fyndet hittades. Istället fann arkeologerna en stenåldersboplats som fanns där långt innan bronsålderns människor tappade eller offrade sin solskiva. På stenåldersboplatsen hittades bl a skärvor av gropkeramik och stenföremål tillverkade av Västervikskvartsit.

Soldyrkan spelade sannolikt en stor roll under bronsåldern och spåren kan ses över hela Europa. På de svenska hällristningarna finns olika sorters rundlar som troligen föreställer solar och en del är mycket lika de solskivor som påträffats. På en hällristning i Hjulatorp i Bergs socken i Småland finns t o m en rundel som är försedd med stång och kläppar och på ristningar i Brastads socken i Bohuslän finns flera solskivor avbildade, bl a en som är placerad på ett stativ. Även på hällarna i Himmelstalund utanför Norrköping finns solskivor avbildade.

För några år sedan genomfördes inventeringar efter hällristningar vid Casimirsborg i Gamleby socken. Där hittades en ristning föreställande en solvagn. Den består av en solskiva placerad på ett stativ som står på en vagn. Det är första gången den typen av ristning hittats på ostkusten. Fyndplatsen för ristningen ligger bara 25 km söder om Kurum. Läs mer om de nyfunna ristningarna i Fornvännen.

Solskivan från Kurum har tre kläppar som rasslar när man rör på den. Skivan kan dateras till perioden 600-400 f Kr, d v s mot slutet av bronsåldern, på gränsen mot järnåldern. I Sverige har man hittills hittat fyra solskivor. Ingen av dem kan kopplas till några gravar. De övriga är depåfynd, d v s de har hittats tillsammans med flera andra föremål. Kanske har de offrats.

Solskivan från Eskelhem. Foto SHM.
Den första solskivan hittades tillsammans med flera andra föremål år 1886 vid Eskelhems prästgård på Gotland. Uppgifterna om det fyndet är nästan lika knapphändiga som de som finns om solskivan från Kurum. Föremålen ska ha hittats av arbetaren Mårten Johansson vid grävning av Prästgårdens åker "liggande löst i mullen, utan att någon stensättning eller annan anordning utmärkande grafläggning förmärktes". Hela fyndet löstes in av staten för 75 kr och hamnade därefter på Historiska museet.

Förutom solskivan innehåller fyndet från Eskelhem hästutrustning med bl a delar av betsel till två hästar, olika beslag och rasselbleck. Där finns även en bältedosa och några andra föremål. Rasselbleck, som består av tunna bitar av bronsplåt som hänger löst rasslande, är vanliga under yngre bronsålder. Bältedosan, ett stort dosformat metallföremål som bars fastsatt på kvinnodräktens bälte, antyder att fyndet ska kopplas till en kvinna eller kanske en gudinna.

Då Oscar Montelius publicerade fyndet år 1887 ansåg han att det rörde sig om föremål från en helig vagn, en kultvagn med en "solskiva" som dragits av två hästar. Vagnsdetaljer saknas dock i fyndet. En annan tolkning som senare framförts är att det handlar om två ryttarbetsel och att beslagen suttit som utsmyckning på träns eller tyglar.

Ytterligare två fynd av solskiveliknande föremål har gjorts vid Härnevi prästgård. År 1902 grävdes ett dike på Prästgårdens mark och då hittades lerkruka. I den fanns vapen och prydnadsföremål i brons insydda i ett hölje av skinn. Fynden finns på Historiska museet och platsen har fått fornlämningsnummer Härnevi 69:1.

Kanske satt solskivan på tistelstången på en vagn.Teckning Johan Levin, Östergötlands museum.

Om solskivan från Kurum suttit på en vagn eller burits på en stav låter jag vara osagt. Vagnen på teckningen är en fri rekonstruktion efter en bronsåldersvagn som hittats i Dejbjerg i Danmark. Solskivan tillhör Östergötlands museums samlingar. Den har varit utställd i museets basutställning men har sedan några år fått flytta tillbaka in i museets magasin. Kanske dyker den upp igen i någon framtida utställning.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 29 december 2017

Nyårsmeny – förslag från biskop Brask

På 1520-talet skrev biskop Brask i Linköping en ekonomibok eller hushållsbok. Där har han bl a matsedlar för viktiga helgdagar. Handskriften finns på Linköpings stiftsbibliotek och har beteckningen Kh54. För snart två år sedan publicerades delar av handskriften, tillsammans med ett antal artiklar, i boken Biskop Brasks måltider. Jag har berättat om handskriften och boken här på bloggen tidigare och även berättat om biskopens påskmeny

Kanske lagades en del av maten i det här köket som var i bruk redan när det första 
stenhuset byggdes på biskopsgården vid mitten av 1100-talet.
Ett av de tillfällen under året som biskopen presenterar en matsedel för var nyårsdagen. Han gör dock tillägget att det är en matsedel som skulle användas om nyårsdagen inföll på en söndag – något den kan ha gjort år 1520. Så är ju inte fallet 498 år senare, d v s år 2018, men vi kanske inte ska vara så kinkiga. Vi kan säkert få några goda idéer inför nyårsdagen ändå. Eller varför inte fuska lite och låna några rätter från biskopens matsedel till nyårsafton – som faktiskt infaller på en söndag i år.

Nyårsdagens middagsmeny hemma hos biskopen, på biskopsborgen i Linköping (numera Linköpings slott), kanske år 1520, såg ut så här:
Först grovstek av kokött, så mycket att det räcker till ändan (av bordet) med stötta kryddor
Lummer eller villebråd med spad
Grovmat med skinka. På fatet skinka, ett stycke bringa, nyrökt fårkött och medisterkorv, ett stycke färskt kokött, ett stycke lättsaltat kokött, juver och nyrökta feta köttkorvar
Småstek, hare, rådjursstek, unghöns och järpar
Svinstek och duvor om de finns att tillgå
Äggost eller ostkaka
Gammelost med frukt

I bottenvåningen i det sydvästra hörnet av biskopsborgen 
fanns bagarstugan – som också kallas Biskop Brasks kök. 
På Brasks tid var det här den nyaste delen av borgen som 
uppfördes under 1470-80-talen.
På kvällen åt man:
Först grovmat
Helt höns med spad
En inbakad rätt
Steken och osten

Det noteras särskilt att den första middagsrätten skulle räcka till ändan av bordet. Det är ett tydligt tecken på att inte alla rätter åts av alla vid middagsbordet. Middagsgästerna var placerade efter rang och de förnämaste personerna fick fler rätter än de som satt längst bort vid bordsänden. 

Några av rätterna kan kräva sin förklaring. En av dessa är lummer. Troligen rör det sig om något som påminner om svartsoppa eller blodpudding. Med grovmat kan avses kött av storboskap t ex oxkött men kanske också stark mat. Äggost ses numera som en bohuslänsk maträtt och tillagas av mjölk, ägg, ättika och filmjölk eller gräddfil. Äggosten tillagas ofta i vackert skurna formar. Recept på äggost går lätt att googla fram på internet om någon vill försöka.

Äggostform från Falköping i Västergötland (Nordiska museet NM.0074782, CC BY-NC-ND)

De efterföljande vardagarna var menyn betydligt blygsammare med Steken och osten som en av rätterna såväl vid middagen som vid kvällsmaten.

Hoppas ni hittar inspiration och något som passar i matsedeln så hörs vi nästa år.

Gott Nytt År
Ann-Charlott Feldt
Arkelog

onsdag 20 december 2017

Arkivfynd

I arkivet på Östergötlands museum finns hyllmeter efter hyllmeter med arkivkapslar fyllda av olika godsaker - om man tycker om arkiv vill säga. Här finns bl a en hel del handlingar som rör museets egen huvudbyggnad, alltifrån diskussionerna om uppförandet av ett separat museum, via arkitekttävlingen på 1930-talet, invigningen av det nya museet 1939, tillbyggnaderna 1989 och 1994 till beskrivningar av reparationer och olika tekniska installationer. Som byggnadsvårdare är det särskilt spännande med alla originalhandlingar från 1930-talet som berättar om hur man tänkte sig det nya museet, vilka material som skulle användas, rumsbeskrivningar och detaljritningar. Sedan blev ju inte allt som det beskrivits ...

Bland alla handlingar ligger en hel del tidningsartiklar som handlar om museet, både själva byggnaden och museets utställningar. En artikel har titeln LANTBRUK "MITT I STA´N". Den är intressant ur flera aspekter: den visar museibyggnaden när den bara är fem år gammal, att området runt museet då låg i Linköpings utkant, hur lantbruk bedrevs och sist men inte minst visar den en idyll i krigets Europa. Det enda man märker av det ännu pågående andra världskriget, artikeln skrevs i oktober 1944, är vedtravarna som ligger staplade vid museet. Av den korta artikeltexten framgår det att lantbruk i stadsbilden var unikt redan då.


Som tidigare nämnts invigdes museibyggnaden 1939. Den var ritad av arkitekterna Nils Ahrbom och Helge Zimdal i den rätt nya funktionalistiska arkitekturen. Linköpingsborna var förtjusta i interiören, de ljusa salarna med gott om platser att sitta ner och vila och samtala. Utsidan var däremot inte lika populär - så här skulle ju inte ett museum se ut och dessutom inte när det ligger i fonden av en av stadens paradgator.



I en av bildtexterna nämns biblioteket som ligger framför domkyrkan. Det är inte dagens biblioteksbyggnad som avses utan föregångaren, den s k Rotundan som från 1928 inrymde Stifts- och landsbiblioteket. Under några år hade Östergötlands museum en del av sina samlingar där och i dag hör byggnaden till Linköpings Stift. Rotundan ritades av arkitekt Erik Hahr som är mest känd för att som stadsarkitekt ha satt sin prägel på Västerås, men det är en helt annan stad (eller historia).

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie

fredag 1 december 2017

För 450 år sedan – Danskt härläger på domkyrkans kyrkogård

I dag, den 1 december 2017, är det 450 år sedan den danske fältherren Daniel Rantzau och hans armé slog läger på domkyrkans kyrkogård i Linköping.

Daniel Rantzau, illustration utförd efter samtida 
porträttbilder publicerad 1891 av U Moltke.
I augusti 1563 förklarade Danmark och Lübeck krig mot Sverige. Nordiska sjuårskriget, kom att pågå fram till 1570 och handlade ytterst om makten över Östersjön. År 1564 anfaller Erik XIV Blekinge under parollen bränna, plundra och slå ihjäl. Samma år härjas Jämtland, Härjedalen och Trondheims län. 

Under 1565 anfaller svenskarna Halland och Skåne och erövrar Varberg medan danskarna bränner Gamla Lödöse. År 1566 leder den danske fältherren Daniel Rantzau ett fälttåg till Västergötland. Samma år har svenska flottan segrat till sjöss och behärskar Östersjön.

Det var på hösten 1567, mitt under det Nordiska sjuårskriget, som en dansk armé under ledning av Rantzau tar sig upp från det då danska Halmstad via Västergötland och Jönköping vidare upp längs Holaveden till Östergötland. Med sig har den danske fältherren 4000 man värvat fotfolk, ett par tusen ryttare, en tross med 900 vagnar och ett artilleri med tolv kanoner. Efter fälttåget i Östergötland drar sig den danska hären tillbaka och i februari 1568 är den tillbaka i Danmark. Bakom sig lämnar den ett ödelagt landskap med brända städer och gårdar.

Daniel Rantzaus fälttåg genom Östergötland 1567-1568. 
Ur Östergötlands museums årsbok 1986.
Under hela krigståget 1567-1568 för fältherren Daniel Rantzau en dagbok. En översättning av dagboken gavs ut som årsbok 1986 på Östergötlands länsmuseum. Dagboken gör det möjligt att ganska detaljerat följa den danska härens rörelser, vilket gör den till en viktig historisk källa även om den endast är en skildring ur den ena av de stridande parternas synvinkel. Dessutom finns beskrivningar av såväl landskapet som städerna.

Den danska hären tågar från Skänninge mot Linköping den 19 november 1567. De anländer dagen efter och ser hur svenskarna drar ut ur staden med hela sin här efter att ha satt eld på den på flera ställen. Danskarna skyndade fram för att försöka rädda staden men när de nådde fram var den redan helt övertänd. Svenskarna hade dessutom rivit bron över Stångån och satt upp en bastion för att ingen skulle kunna ta sig över. Skottlossning utbröt över ån ända in i natten. Den dagen noteras i dagboken att ingen dödades men tio sårades. Läger slogs på öppna fält vid Linköping, medan svenska hären drog sig tillbaka. Dagen därpå gick man in i staden och två broar slogs över ån.

Två härar som visar sig i skyn som ett järtecken. Teckning av Joen Petri Klint (död 1608) i handskriften Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet. Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Dagboken beskriver Linköping så här: Linköping ligger nästan mitt i Östergötland i ett fett och sädesrikt landskap. Den är en landsstad, men dock flyter en frisk å förbi staden. I staden finns ett biskopssäte som varit täckt med koppar. Denna kyrka brann upp med staden och var redan i full brand när vi kom framför staden. Biskopens gård, som var omgiven av höga murar, och kungens hus, hospitalet där det fattiga fanns och några andra hus låg något avsides i staden, och då vinden drev därifrån blev de stående. …

I de räddade husen och i kringliggande byar fann den danska hären stora förråd av mat, dryck och foder. Bland de varor som nämns är mjöl, öl, smör, salt och torkad fisk. Stadens borgerskap, samt kringliggande byar och gårdar brandskattades. Det visade sig dock att de som ertappades med att betala brandskatt till danskarna senare avrättades av svenskarna.

Härläger avbildat av Joen Petri Klint (död 1608) i handskriften Om the tekn och widunder, som föregingo thet lithurgiska owäsendet. Linköpings stifts- och landsbibliotek.

Eftersom att danskarna förlorat vagnar med hästskor och hästskosöm var de tvungna att ligga still en tid för att …här och där i nedbrända eldstäder inrätta smedjor och smida hästskor och söm och sko sina hästar, vilket tog några dagar… Under denna tid noteras även i dagboken att folket minskade i antal både genom att de som var ute och provianterade i omgivningarna fångades och dödades av svenskarna och genom att hären drabbades av en  plötslig sjukdom  som gjorde att folket blev svagare och hären mindre.

Den första december 1567 befaller Rantzau att tross och vagnar ska föras till den muromgärdade kyrkogården vid domkyrkan och att alla fångar skulle föras till biskopsgården, där falkonetter ställdes upp för att avskräcka fienden. I Linköping skulle 200 hakeskyttar, 50 ryttare och 80 sjuka ryttare stanna medan resten av hären drog vidare mot Norrköping.

Utsnitt ur 1651 års stadskarta som visar området runt domkyrkan och kyrkogårdens 
bogårdsmur. Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D64-1:3.

Den 5 december återvände den danska hären till Linköping. Den låg sedan kvar här till den 9 december då en del av hären upprättade läger mellan Vreta Kloster och Kungsbro. En del av den danska hären stannade på biskopsgården medan en del gömde sig i skogen utanför staden. Dagen därpå bröt man upp från Linköping mot Kungs Norrby och därefter vidare mot Motala och Skänninge.

Det är inte känt var i Linköping som danskarna begravde sina döda. Eftersom att inga större slag stod i området utan att det istället handlade om enstaka personer som blev dödade eller avled av den sjukdom som härjade i fältlägret är det inte troligt att det rör sig om massgravar. Snarare rör det sig om en eller ett fåtal döda i varje grav. Sjukdomen som drabbade hären var kanske det som vanligen benämndes rödsot eller fältsjuka, d v s dysenteri – en sjukdom som genom blodiga diarréer orsakar uttorkning.

Men finns det då några spår kvar i Linköping efter de dramatiska dagarna i månadsskiftet november – december för 450 år sedan?

Dubbelgraven som undersöktes under Kungsgatan 2002.
Dels har vi den dubbelgrav som vi hittade i Kungsgatan och som jag berättade om här på vår blogg för nästan precis fyra år sedan. Kanske var det soldater från den danska hären som begravdes vid landsvägskanten. Men det kan lika väl vara spåret av ett dubbelmord någon velat dölja eller kanske soldater från slaget vid Stångebro 1598.

Ett annat spår efter fälttåget är de brandlager som kan finnas runt om i staden. Nu är det förstås ett problem med dessa lager. Ofta har kraftiga brandlager tolkats som rester efter den förödande stadsbranden år 1700 och svenskarnas nedbränning av Linköping 1567 är inte lika välkänd.

Ett säkrare spår är då en ombyggnad av biskopsgården som vi sett både i de historiska källmaterialet och i murverket på den medeltida länga som står med gaveln ut mot Ågatan. På längan, vars ursprung sannolikt kan dateras till 1300-talet, finns ett stort ombyggt parti närmast gatan. Det ser ut som om en bit av den södra delen rasat och återuppbyggnaden kan dateras till senare delen av 1500-talet. Dessutom finns det ett kungligt brev från år 1573 där kung Johan III beviljade 200 dagsverken för att uppsätta biskopsgården, som Erik Falk och mäster Clas besittit haver. Detta faller väl samman med en återuppbyggnad efter att både svenskar och danskar härjat i staden.

Ikväll, när vi huttrar i decemberkylan, kan vi skänka en tanke till de soldater som slagit läger uppe vid domkyrkan. Där kan det blåsa riktigt kallt.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 25 augusti 2017

Arkeologidagen - Bland gårdar, kloster och slott

Då är det dags igen. Ett år har gått och nu är det strax sista söndagen i augusti. Med den infaller, som många nog vet, också Arkeologidagen. Evenemanget gick av stapeln första gången 1988 och sedan dess har museer, föreningar, fornbyar och många andra organisationer genomfört otaliga aktiviteter den sista söndagen i augusti varje år. Här på muséet har vi genom åren haft föreläsningar, fornvandringar och prova på-aktiviteter. Vi har besökt utgrävningar i städer och vandrat längs nästan bortglömda stigar i skogen. Vi har visat gravfält, borgar, ruiner, skelett, fynd och mycket annat.


I år har vi bestämt oss för att anordna ett litet miniseminarium på muséet. Under rubriken Bland gårdar, kloster och slott håller vi tre stycken 30-minuters föreläsningar med utgångspunkt från arkeologiska undersökningar i Linköpingområdet. Utanför föreläsningssalen visar och berättar vi om fina fynd och spännande gravar från Linköping. Där finns också ett bokbord.


I den första föreläsningen berättar Fredrik Samuelsson om undersökningarna på Åby Västergård som gjordes inför att trafikleden Ullevileden skulle byggas mellan Tornby/Ullevi och Kallerstad. Där hittades både de förväntade lämningarna från järnåldern men också en helt oväntad källare från medeltiden.

Emma Karlsson kommer att berätta om de spännande undersökningarna av Franciskanernas kloster på Hospitalstorget i Linköping. Under ett par säsonger har delar av klosterkyrkan och flera gravar från klostrets kyrkogård undersökts.

Föreläsningarna avslutas med att jag berättar om Linköpings slott – den forna biskopsgården. Det blir glimtar ur slottets 900-åriga historia där publiken får möta både kända och okända invånare och händelser från olika tider.

Datum: Söndag den 27 augusti
Tid: 10:00 - 13:00
Plats: Östergötlands museum, Wallenbergssalen 
Fri entré till föreläsningar och fyndvisning.

Program:
10:00 - 12:45 Visning av fynd från Hospitalstorget i Linköping
10:30 - 11:00 Vikingatid och medeltid i Åby Västergård (föreläsning)
11:15 - 11:45 Franciskanernas kloster (föreläsning)
12:00 - 12:30 Linköpings slott (föreläsning)


Om ni inte fått nog av arkeologi för dagen, fortsätter eftermiddagen med en stadsvandring arrangerad av Arkeologerna, Statens Historiska museum med rubriken En stad reser sig ur förfallet. Vandring i spåren av 1700-talets byggboom Linköping. Läs mer om den i Arkeologidagens program.  I Programmet finns också många andra spännande evenemang runt om i landet som man kan ta del av. 

Väl mött på söndag!
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog