onsdag 29 juli 2015

Årets utgrävningar på Landsjö borgholme i Kimstad

Denna sommar liksom förra året flyttade jag och mitt arbetslag till Landsjö säteri efter två veckors grävning i Stensöborg ute på Vikbolandet. Landsjö ligger i Kimstad socken och var sätesgård på 1200-talet åt Kristina Fastesdotter, änka efter riddaren Holmger Folkesson och därmed svärdotter till Folke jarl. Våra myntfynd från i fjol visar att borgen på Landsjö holme byggdes under hennes livstid. Fru Kristinas sondotterson på 1300-talet hette också Holmger och är den förste kände ägaren till Stensö. De båda borgarna förenas alltså av släktband och familjetraditioner vad gäller namngivning av pojkar, samt av att båda ovanligt nog har ringmurar.

Den som gräver på Landsjö borgholme blir snart bra på att ro.

Både i fjol och i år var en huvudfrågeställning vid båda borgruinerna hur det egentligen var med dessa ringmurar. Ingen av dem är komplett idag. För Stensös del kom vi fram till att muren gått runt hela borgen men delvis blivit nogsamt nedriven, gissningsvis av en mindre road kung. För Landsjös del visar det sig nu att muren aldrig gått runt hela anläggningen, och att den delvis varit ytterst klen även i den del som syns idag. Fem schakt har vi grävt för att få tag i den saknade östra delen av ringmuren, och allt vi fann var en väst-östlig mur som begränsar borgholmens höga plana norra del.

Landsjö borgholme med schakten A-E år 2014 och F-I år 2015.
Landsjöborgen består i själva verket av två L-formade murar, en som avgränsar holmens krön i norr och en som avgränsar dess södra sluttning. Min gissning är att krönborgen i norr kom först och södra förborgen byggdes senare. Utan att ha tittat på murmötet i krönborgens sydvästra murhörn kan vi inte vara säkra i frågan. Men anläggningen ger starkt intryck av imponerande kuliss, avsedd att betraktas från Landsjöns närbelägna västra strand. Därifrån såg man 60 meter obruten mur. Om man rodde runt holmen såg man inga murar alls från öster. Den södra förborgen verkar man ha kunnat promenera in i från det hållet. Men krönborgen har höga stup i norr och öster och gick faktiskt att försvara om det behövdes.

Utöver murfrågorna tittade vi i år på två byggnader och en misstänkt sådan. Nordvästra tornet (F) visade sig ha brunnit, med eldspräckta murytor, massor av skärvsten i suterrängvåningens rasmassor och därunder ett kraftigt sotlager. Norra, västra och södra muren är bastanta, med en murfot på hela 1,6 m i norr. Vi fann inga inre konstruktioner men massor av djurben plus en del hushållsföremål av järn och keramik (glaserat rödgods).

Sporre från schakt I.
Söder om tornet finns grunden till en annan byggnad (I) som haft minst två våningar. Suterrängvåningen som delvis står kvar och som vi grävde ut var även här full med rasmassor, men utan spår av eld. Västra muren, som bildar en del av ringmuren, var här ytterst spinkig, dåligt grundlagd och delvis helt utrasad. Men den såg nog bra ut från sjöstranden. Fynden är fina: en sporre och ett prydnadsbeslag i form av en ros talar om höviska seder, en stor dörrnyckel och ett gångjärn talar om värdesaker som man var rädd om, och en ensam polerad kalkstensplatta avslöjar hur golvet såg ut i våningen ovanpå suterrängen. Därtill enklare järnföremål, mera rödgodskeramik och mängder av djurben.

Längs borgens södra mursträcka går en torrgrav tvärs över holmen, med en strandskoning av stenblock i sin östra ände. Förra året upptäckte jag ett utskott ur södra muren som fick mig att undra om en vindbrygga gått över torrgraven till gruskullen söder därom. Det stack upp en del byggsten i ytan, så vi tog nu upp schakt H för att söka efter ett porttorn här. Tji fick vi. Kullen verkar vara en stor dumphög efter grävningen av torrgraven. Vi hittade en del medeltida keramik och återanvänd murbruksfläckad byggsten, men inga konstruktioner som verkar samtida med borgen. Dock gjorde vi några roliga och oväntade fynd här: flera bitar slagen kvarts och en fin tandstämpelornerad krukskärva. Kollegor med specialistkunskaper har förklarat för mig att den hör till början av senneolitikum omkring år 2300 f.Kr., då en folkminoritet höll fast vid den gamla stridsyxekulturen ännu några generationer efter att det jordbrukande Sverige och Danmark annars övergått till periodens nya karakteristiska grav- och föremålsformer. Kvartsen och krukskärvan har hamnat i den södra kullen när man grävde torrgraven. Man kan bara spekulera i vad Fru Kristinas trälar skulle ha sagt om någon talat om för dem att de arbetade på en 3600 år gammal boplats.

Årderbillen i strandkanten – tappad eller
avsiktligt nedlagd? Alltid samma fråga.
Hur fraktade man byggsten, tegel och kalk till borgbygget? Kunde inte sporrens ägare rida hela vägen fram till porten? Det måste åtminstone tidvis ha funnit en bro över till borgholmen. För att söka efter den grävde vi ett 50-metersschakt med maskin längs den forna sjöstranden. Under en meter gungig vasstorv hittade vid en hel del pålar och stolpar som man spetsat i ändarna och slagit ner i blåleran. Flera lyckades vi inte dra upp. Den tjockaste mätte bara 14 cm, vilket är lite i underkant för en stadig bro. Men vi hoppas på medeltida kol-14 och kanske ett par dendrodateringar. Schaktet gav också en perfekt bevarad årderbill, skoningen till ett enkelt jordbruksredskap som nog kan ge en typologisk datering utifrån sin fason.


Jag nämnde återanvänt byggmaterial i södra kullen. I botten på schakt H hittade vi två stolphål, varav ett mycket prydligt fodrat med sten från ruinen. Det här är förmodligen spår av vår 1700-talstorpares förehavanden. Vi vet tack vare en karta att han bodde på holmen år 1730, då hans sjöbod låg vid borgholmens sydvästra strand. Kanske är stolphålen från en gistgård, en rad med hängare för fisknät. Men han har lämnat fler fingervisningar efter sig: en skärva fönsterglas, en mässingsknapp och skärvor av en butelj har tittat fram ur våra schakt. Och längst ut vid borgholmens norra brant identifierade vi i år själva torpgrunden, en plan rektangel med flera syllstenar synliga ovan torven och ett stort spisröse som idag bildar holmens högsta punkt. Det är ett extremt kaxigt bebyggelseläge, rakt ut i siktlinjen från säteriet på sjöstranden. Några vidare odlingar ryms inte på holmen, så torparfamiljen levde nog på fiske och dagsverken. Man kan undra vad de hade för idéer om borgruinen de bodde i. Även i Stensöborgen stod det hus långt efter att adeln flyttat därifrån.

Såhär kort efter utgrävningen finns ännu ingen rapport. Men rapporten för 2014 kan man hämtas här.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

torsdag 2 juli 2015

Årets utgrävningar på Stensöborg i Östra Husby

I samarbete med museet grävde jag och mina Umeå-studenter förra året två veckor i borgruinen vid Stensö i Östra Husby och två veckor i den vid Landsjö i Kimstad. I år gör vi om bravaden. När jag skriver dessa rader är vi nästan klara vid Stensö.

Denna borgruin, på en höjd vid Bråvikens södra strand, började som ett ensamt kastaltorn kring år 1200. Senare under 12/1300-talen försåg man tornet med en ringmur så att det blev en riktig borg. Men halva ringmuren saknas idag. Förra året konstaterade vi att det finns ett mindre norrtorn i borgen, uppfört tillsammans med ringmuren, och ur tornet sticket en stump av den saknade murhalvan. I år begrep vi äntligen vad de branta rasmassorna väster och söder om kastalen egentligen representerar: ringmuren har gått runt kastalen på ansenligt avstånd så att anläggningens planform mest liknar ett näckrosblad med den urnupna basen i söder.


I år har vi grävt tre schakt och fem provgropar. Norr om kastaltornet undersökte vi en puckel i markytan som visade sig bestå av uppstaplat byggnadsmaterial. Flera sådana travar tycks finnas på borgområdet och verkar vara spår av täktverksamhet efter att borgen förlorat sin försvarsfunktion. Man har staplat upp utvald byggsten och tegel i väntan på en transport som aldrig blev av. På muren bakom traven vid kastaltornet fann vi till vår förvåning en runristning på en utstruken murfog, med fyra läsliga och en inkomplett runa. Det står ”Helge”. Vem han kan ha varit vet vi inte. I medeltida kyrkor klottrades det friskt med runor, men på profana byggnader är inskrifterna ytterst sällsynta.




Inuti kastaltornet undersökte vi halva golvlagret. Det består av rasmassor blandade med sopor, däribland vackert medeltida glaserat rödgods av både yngre och äldre modell, delvis reliefornerat. Därtill fann vi ett kupigt lock av kopparplåt som ser ut att höra till en kanna eller ölstånka. Under golvlagret finns en brant sluttande berghäll. Märkligt nog har vi inga spår av något plant golv före rasmassorna.

I vårt schakt i öster innanför ringmuren fann vi ett föremålsrikt kulturlager under rasmassorna, innehållande bland annat krukskärvor av stengods och rödgods samt en kniv, ett bryne, ett eldstål och annat.

Provgroparna grävde vi borgbergets fot i öster. Detta var närmsta lämpliga båtplats under medeltiden. Vi fann dock inga spår av verksamhet under borgens livstid: tegelflisor och murbruksklumpar verkar snarare härröra från ett skede då man hämtade byggnadsmaterial i ruinerna och skeppade iväg det till andra byggen i trakten, kanske vid Mauritzberg och Skenäs.

Såhär kort efter utgrävningen finns ännu ingen rapport. Men rapporten för 2014 kan man hämta på http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/2015/05/18/2014-castle-excavation-reports-2/

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

fredag 12 juni 2015

Nu år den här – årets Arkeologi i Östergötland!

Nu är det dags igen. Nu finns ett nytt nummer av vår populära tidskrift Arkeologi i Östergötland. På 55 fullmatade sidor kan man läsa om nya spännande upptäckter och forskningsresultat.

I årets nummer färdas vi från istiden till punken. Läs om forsknings-undersökningar på Stensö och Landsjö medeltida borgar, sultanens tulpaner som blev dekoration under 1600- och 1700-talen, en mycket oväntad medeltida källare och farbror Mellins prunkande trädgård. Vi besöker Smedstorps dubbelgård i Ydre, Saltängen i Norrköping och Gullborg på Vikbolandet. Läsaren får också följa med en tur längs Ostlänken – 20 mil järnväg genom ett landskap fullt med fornminnen. 

Givetvis har Eddandrottningen – den fina schackpjäsen som hittades på undersökningarna i kvarteret Eddan i Linköping förra året – fått en alldeles egen artikel. Om allt detta och mycket mer kan ni läsa i årets nummer.


Arkeologi i Östergötland 2015 är det sjätte numret sedan starten 2010. Den produceras gemensamt av arkeologerna vid Östergötlands museum och Statens historiska museer, arkeologiska uppdragsverksamheten (Linköpingskontoret). Redaktörer för tidskriften är arkeologerna Erika Räf och Karin Lindeblad.

Priset är 60 kronor och den finns att köpa i Östergötlands museums museibutik. Tidskriften går också att beställa via museets förlagArkeologi i Östergötland 2015 kommer också att finnas till försäljning vid olika evenemang, till exempel vid natur- och kulturguidningar och vid årets Arkeologidag den 30 augusti.

Passa på att njuta av sommaren tillsammans Arkeologi i Östergötland 2015.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

måndag 8 juni 2015

Har du sett tjärdalarna i Drabo?

Vårt nya magasin som utkommer 9 juni 2015
Så här, när vi börjar närma oss semestertider, är det lätt att bli sugen på en utflykt ut i naturen och imorgon släpps ett nytt magasin som kan tipsa om spännande och ganska bortglömda utflyktsmål. Det är museets nya ”årsbok” som denna gång fått formen av en lättsam utflyktsguide. Den har fått titeln Har du varit här? med underrubriken Östergötlands #gömdaglömda platser. Här får ni ett litet smakprov från den vackra Kindabygden.

Om man åker de slingrande vägarna öster om sjön Åsunden hittar man till slut fram till Drabo. Här svänger man av från landsvägen som går mellan Horn/Hycklinge och Överum. Kör in på en liten grusväg vid Drabo och följer sjön Björkerns nordöstra strand. Snart är man framme vid en ovanligt knölig hage invid sjön. På andra sidan vägen stiger terrängen och i den branta sluttningen finns det flera gamla husgrunder. Nu är du framme vid Drabo hälsobrunn och byns tjärdalar.  
 
Tjärdalar i Drabo en solig dag i början av mars 2015.
I hagen finns fem stora runda gropar (tjärdalar) med mindre uppsamlingsgropar intill. Det är platsen där byn framställde tjära ur tallstubbar och annan kådrik tallved. Tjäran samlades upp i byttor eller strutar av bark. Tjärdalarna i hagen användes samfällt av bönderna i byn och de finns inritade på en skifteskarta från år 1805 som finns i Lantmäteristyrelsens arkiv.

Utsnitt ur skifteskarta över Drabo år 1805 med tjärdalarna markerade 
som nummer 108. Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D78-8:1.
Tjäran användes för att impregnera trävirke och rep som skydd mot röta. Den kunde också användas som medicin och tjära finns än idag i vissa salvor. Dessutom användes den för magiska ändamål som t ex när man målade kors med tjära på ladugårdsdörren för att skydda kreaturen.  Kokades tjäran blev den till beck och fungerade som tätningsmedel.

Tjära tillverkades redan under järnåldern och troligen hade vikingarna med sig tjära som en av sina handelsvaror. Under århundraden var tjäran en av Sveriges viktigaste exportvaror som såldes bl a till stora sjöfartsnationer som England, Frankrike och Holland. Tjärproduktionen var dessutom viktig för den svenska flottan. Den svenska flottan försågs med tjära genom fasta stående naturaskatter från Finland, Norrland och Gotland.



Tjäran som producerades i Östergötlands södra skogsbygder skeppades ut från hamnarna i Kalmar och Västervik. I Norrköping och Västervik fanns dessutom skeppsvarv som behövde stora mängder tjära. Från mitten av 1500-talet finns även uppgifter om exporterade tjärtunnor från Söderköping. När segelfartygen ersattes av fartyg av järn minskades behovet. Tjärbränningen fortsatte dock på sina håll i husbehovssyfte. Från Östergötland finns uppgifter om att den sista tjärdalen i Tjärstads socken brann så sent som på 1920-talet.

Innan projektet Skog & Historia startade, hade bara en handfull östgötska tjärframställningsplatser registrerats i fornminnesregistret. Genom projektet ökade registreringarna till flera hundra. Det visar hur omfattande tjärframställningen var i Östergötland. Ännu har ingen östgötsk tjärdal blivit undersökt av arkeologer och daterad. Men traditionen med att framställa tjära i Östergötlands södra skogsbygder går med största sannolikhet ner i medeltid. Carl Fredric Broocman berättar i sin östgötabeskrivning från år 1760 att ”beck- och tjärubrännande” var en viktig inkomstkälla för allmogen i ett tiotal socknar i länets södra skogsbygd.
 
Ibland kanske det inte gick som man tänkt sig vid tjärframställningen. 
Tjärslaggen visar att tjärdalen brunnit.
Vill du veta mer om tjärframställningen i Östergötland kan du läsa Kjell Svarvars artikel i tidskriften Arkeologi i Östergötland från 2012. Mer om Östergötlands gömda och glömda platser hittar du förutom i det nya magasinet även på Kulturarv Östergötland, Facebook och Instagram. Där finns platser vi fick plats för i magasinet.

Utsikt från tjärdalarna upp mot hälsobrunnen.
Väl mött i sommarsverige
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Koordinater till Drabo är 
N 57° 59' 53,75", 
E 16° 0' 53,53" (WGS84)












tisdag 2 juni 2015

Utgrävningen startar i arkivet




Fotot ovan finns i Östergötlands museums arkiv. Fotografen befinner sig på Hospitalstorget i Linköping och de två barnen står på Stora Badstugatan, den lilla tvärgatan som än idag förbinder torget med Klostergatan. Det är tidigt 1910-tal. Snart kommer husen till höger i bild att rivas för att ge plats åt ett fyra våningar högt stenhus. Den nya stenhuset ritades av arkitekt Axel V Brunskog. Huset finns kvar än idag. I många år har Medborgarskolan haft sin verksamhet i det men nu byggs det om till bostäder. I förra veckan startade vi en arkeologisk undersökning i kv Ekollonet, strax öster om Hospitalstorget - mellan fd Medborgarskolan och Babettes Kafferi. Undersökningen sker med anledning av en planerad husbyggnation.


Med hjälp av olika arkivhandlingar, bland annat foton, vet vi att det funnits hus på platsen tidigare. Bakom barnen, på den översta bilden, syns ett ljust hus. Det är platsen för utgrävningen. I arkivet finns foton tagna vid flera olika tillfällen. Fotot med pojken som står utanför porten är från 1937 och porten och innergården fotograferades 1955. Husen revs 1965. Det är svårt att utifrån bilderna avgöra när husen byggdes men sannolikt var det på 1800-talet. 



Vi har alltså precis startat den arkeologiska undersökningen. Det finns mycket lite spår efter husen på bilderna. Lite rester av kullerstenen i porten har hittats. Men, husen har legat som ett skyddande lock på andra, äldre lämningar. Så, vi har startat i 1700-talets Linköping och börjar nu jobba oss neråt och bakåt i historien. 

Fortsättning följer!

Emma Karlsson
Arkeolog






måndag 1 juni 2015

Ältstenar – medicinsk magi och fornfynd

Sedan sländtrissorna, som jag skrev om förra månaden, kom till museet har jag funderat lite på om jag inte hade sett en underlig notering på en sländtrissa i vår föremålsdatabas. Dags att leta reda på den. Och visst stämde det. Den var registrerad som ”Ältesten”. En enkel sökning på Google ger förslag på flera ältstenar och vid en sökning på Digitalt museum hittade jag 13 föremål som benämns ältsten. Flera av dessa har ursprungligen varit sländtrissor. Samtliga finns på Nordiska museet.

Ältsten i Östergötlands museums samlingar.
Ältstenen som jag letade fram i vårt magasin saknar känt ursprung. I vår katalog noteras att stenen är en gåva från en person som ”önskar vara okänd”. Det finns ingen uppgift om när den skänktes men givaren har i alla fall berättat att den använts som botemedel mot ältan och den som registrerade in föremålet har lagt till att ältan var detsamma som engelska sjukan.

Ältan kunde vara engelska sjukan (rakitis), men också någon annan sjukdom som drabbade barnen. Engelska sjukan orsakas av brist på D-vitamin vilket ger missformat skelett hos mindre barn. Bestående deformationer av bäckenet kunde hos vuxna kvinnor resultera i att de inte kunde föda barn utan dog i barnsäng. Det dröjde ända fram till omkring 1920 innan man fick klart för sig att sjukdomen berodde på D-vitaminbrist. D-vitamin får vi i oss genom solljus eller genom att äta fet fisk. Många av oss är kanske gamla nog att minnas torskleveroljan vi tvingades äta som barn.

Innan den riktiga orsaken till engelska sjukan upptäcktes försökte man förstå sjukdomen på olika sätt. Kanske modern hade sett ett lik, sett ned i en öppen grav eller suttit med benen i kors i kyrkan under sin graviditet. Horor, d v s kvinnor i bondesamhället som haft sex utan att vara gifta, var också farliga och ansågs kunna sätta ältan på barn.

Om teorierna om orsaken kan verka underliga för oss idag, så var botemedlen minst lika kuriösa. Förutom t ex träddragning och olika salvor innehållande sånt som tjära, oxgalla och dyvelsträck, fanns ältstenar. Hur de kunde användas beskrivs ofta av de samlat in föremålen till museerna. Ältstenen ska hänga i ett snöre runt barnets hals. Den ska ligga direkt mot barnets hud. Ofta finns tecken på att man skrapat i hålet för att få ett pulver som barnet fick äta som medicin.

Det var inte bara ältan som botades av ältstenarna. Om en av ältstenarna från Nordiska museet (NM 44608) noteras följande i museets katalog. Jag låter läsaren få njuta av hela beskrivningen i sin språkdräkt från det sena 1800-talet, endast med undantag för att jag skrivit ut några av de mest svårbegripliga förkortningarna.
"Ältsten fr. V. Fernebo sn. Köpt i Sör Hörende. 'Ringformig. Brukades i ett snöre kring halsen och var ett universalmedel mot all ting, men företrädesvis mot:'ältan', fråssan, bölder och sår, värk, matthet, ledsnad, sorg och räddhåga, 'skyddade väl' mot troll och skogsrår, mot otyg i vädret o.s.v., hvadan i synnerhet alla fega och mörkrädda buro ältsten på sig i den mån huset hade tillgång på sådan. En resa kunde aldrig gå lyckligt utan ältsten. Nyfödda barn skulle skyddas bl.a. med ältsten, tills dess de blifvit döpta. Ältstenarnes kraft berodde i hög grad på deras ålder och stegrades i förhållande till deras tillfällen att få verka. De gingo i arf från led till led såsom ett slags husets (familjens) husgudar. Gick någon förlorad var det en sorg för hela huset, enär detta neml. bådade ngn olycka. och det var evinnerligen svårt att få andra igen, hälst som endast få 'kloka' (de allra 'klokaste') kunde gifva dem den tillbörliga underkraften och de nya ju nästan alltid hade svagare verkan'. Inkom genom studenten A. Engdahl. Ankom 19/6 1884." 
Sländtrissa/ältsten från Vallerstad i Nordiska museets
samlingar. Foto Mona-Lisa Djerf, Nordiska museet.
En av ältstenarna på Nordiska museet (NM119932) skänktes dit 1913 och kommer från Vallerstad i Östergötland. I ett brev berättar givaren: 
"Stenen (som troligen är någon täljsten) har jag fått för många år sedan av en gumma i Wallerstad församling i Östergötland, som man i dagligt tal kallar för 'Augusta på skogen'. Enligt hennes uppgift skulle man ha använt stenen så att man skrapade med en kniv av stenens ihålighet och gav in till barn för någon viss sjukdom." 
På Kriminalvårdsanstalten i Skänninge hittade vi bl a lämningar efter en boplats med speciella fynd vid en undersökning för drygt tio år sedan. Jag har berättat om undersökningen och de speciella boplatslämningarna förut här på bloggen. I en grop, som under en tid kanske fungerat som förvaringsgrop, hittades flera spännande föremål. Där fanns en kruka med ett korsformat märke i botten, en liten sked av järn med spiralvridet skaft som visade sig vara en spatel-skalpell, en vävtyngd och en sländtrissa. Ytterligare en del av en sländtrissa hittades intill gropen. Med tanke på skalpellen frågade vi oss om det var en läkekunnig som verkat på platsen. Att ett vanligt hushåll på 1100-talet skulle äga ett så specialiserat instrument som en spatel-skalpell verkar inte särskilt troligt. 

Sländtrissa från Kriminalvårdsanstalten i Skänninge.
När vi nu riktar blicken från spatel-skalpellen till ett par av de betydligt enklare föremålen från platsen – sländtrissorna – och ser på dessa i ljuset av den folkliga medicinen, kommer nya frågor. Kan det vara så att även dessa hörde till en läkares redskap? Här rör det sig dock om föremål som använts för medicinsk magi istället för det mer handgripliga kirurgiska hantverket. Vi får aldrig veta om sländtrissorna från anstalten var använda i botande syfte men det är en spännande och inte allt för orimlig tanke.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog




onsdag 27 maj 2015

Nu gräver vi i gamla Hospitalsområdet i Linköping

Under perioden 27 maj till 26 juni undersöker arkeologer från Östergötlands museum ett cirka 140 kvadratmeter stort område i kvarteret Ekollonet 1, intill Stora Badstugatan i Linköping. Undersökningen sker med anledning av ett planerat husbygge.


Utgrävningen utförs i ett område som har tillhört Hospitalet, en slags vårdanstalt för äldre, handikappade och sjuka. Det var i bruk från slutet av 1500-talet fram till 1777. Mycket pekar på att Hospitalet inrättades i ett gammalt, nedlagt kloster. Klostret, tillhörande franciskanorden, grundades i slutet av 1200-talet och tvingades stänga i samband med reformationen. Stora Badstugatan tillhör stadens medeltida gatunät och återfinns på den äldsta bevarade stadskartan, upprättad 1651. Gatan har tidigare kallats Hospitalsgatan (1696) och Landerydsgatan (1757). Namnet Badstugatan börjar användas omkring 1800.

Johan de Rogiers stadskarta från år 1651 visar hospitalsområdet.
Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D64-1:3
I vintras utfördes en arkeologisk förundersökning av området. Vid undersökningen hittades rester av ett hus och en stenlagd gårdsplan. Under bebyggelselämningarna fanns ett lager med odlingsjord. Med hjälp av 14C-analys vet vi att odlingen bör ha skett under 1000- och 1100-talen. Nu ska lämningarna undersökas och tas bort. Resultat från grävningen kommer att presenteras här på bloggen och på Facebook-sidan Arkeologi och byggnadsvård på Östergötlands museum.

Vi visar undersökningen tisdagen 9 juni, kl.17,00. Samling utanför Hospitalstorget 1. Fri entré. Kontaktperson och projektledare: Emma Karlsson tel. 0709-756728.

Emma Karlsson
Arkeolog