onsdag 15 april 2015

Dendrodatering i Kumla kyrka.

Under onsdagen 15 april besökte Östergötlands Museum genom byggnadsantikvarie Anita Löfgren Ek och undertecknad Kumla kyrka för att närvara vid datering av kyrkans taklag som utfördes genom provtagning för dendrokronologisk åldersbestämning.

Kumla är en medeltida socken och finns omnämnd 1332 som Kumbla vilket syftar på de i socknen rikligt förekommande stenkummel, dvs ättehögar. Den är en av Östergötlands minsta socknar, belägen i västra Östergötland mellan Mjölby och Ödeshög. Kumla kyrka ligger ca 15 km väster om Mjölby på en svag höjd nära Tåkern med utblick över slätten.

Kumla kyrka

Kyrkan uppfördes under 1100- eller 1200-talet med rektangulärt långhus och smalare absidkor under branta sadeltak. Kyrkorummet har från början haft blottad takstol. Den romanska takstolen finns bevarad och delar av sadeltakets undertak (taktron) är sannolikt medeltida. På vinden har också fragment av medeltida takmålningar påträffats.

Draperimålning från 1700-talet på den södra korväggen. Till höger i 
bilden skymtar även den underliggande medeltida målningen.

Under 1400-talet slogs kryssvalv i långhuset. Under medeltidens senare del uppfördes också ett torn av samma bredd som långhuset. På tecknaren Elias Brenners avbildning från 1669-70 visas ett torn försett med trappstegsgavlar och på långhusets södra sida finns ett vapenhus av trä.

1696 skedde stora förändringar då den befintliga sakristian byggdes, triumfbågen revs och fönstren förstorades. Vid 1700-talets början skänker moderförsamlingen i Svanshals det altarskåp från 1400-talet tillverkat i Lübeck som än idag pryder altaret. Kyrkorummet vitkalkades i mitten av 1700-talet. År 1806 revs långhusets senmedeltida valv och ersattes av trätunnvalv. Några år senare, 1818 eller 1828, ansåg man sig nödsakad att riva tornets övre del. Den nedre delen, vapenhuset, lades under samma takfall som långhuset. Klockorna hade redan 1807 flyttats till en nybyggd klockbod på kyrkans norrsida. I samband med rivningen borttogs vapenhuset på södra långhusväggen och ingången förlades till västgaveln.

Taklaget i Kumla kyrka

Under 1800-talet tillkom stora delar av den inredning som ännu idag brukas, såsom den öppna bänkinredningen och predikstolen från 1877. Orgeln byggdes 1864-66 av August Rosenborg, orgelbyggare bosatt i Vadstena och fasaden ritades av Ludvig Hawerman, förste arkitekt vid Överintendentsämbetet.

1934 utfördes renovering som arkitekten Johannes Dahl ansvarade för. Under senare år har även omputsning av fasaden genomförts, takarbeten samt inre renovering och konserveringsåtgärder.






Den dendrokronologiska analysen är ett led i ett nytt kyrkobeskrivningsprojekt. Kyrkans taklag anses vara original och bör således kunna ge ytterligare kunskap om årtal för kyrkans ursprungliga uppförande.

Dendrokronologisk datering bygger på studier av årsringar som avsätts i träd. Träd som växer i områden med tydlig årstidvariation anlägger nya årsringar bestående av sommarved och höstved under varje växtsäsong. Under varma och fuktiga somrar avsätts bredare årsringar än om det är kallt eller torrt. Andra klimat- och miljöfaktorer kan också påverka årsringarnas bredd såsom ljusförhållanden, vindexponering och snödjup under vintern. De flesta individer av samma art inom samma geografiska region uppvisar likartade serier av breda och tunna årsringar. Överlappande årsringsserier från träd som har levt under olika tidperioder kan bindas samman till långa kontinuerliga kronologier vilket ger referenskurvor som kan sträcka sig flera tusen år tillbaka i tiden. De svenska dendrokronologierna är främst baserade på ek, tall, bok och gran. 

Schematisk beskrivning av dendrokronologi. Bild från Nationella 
laboratoriet för vedanatomi och dendrokronologis hemsida.

Den resulterande staven vid provtagning.
För dateringen av Kumla kyrka hade Hans Linderson, forskare vid Nationella laboratoriet för vedanatomi och dendrokronologi vid Lunds Universitet, anlitats. På plats i kyrkan vid besöket fanns även stiftsantikvarien Gunnar Nordanskog samt Robin Gullbrandsson, byggnadsantikvarie vid Jönköpings Läns Museum., som dokumenterade kyrkans taklag.

Efter att Hans noggrant valt ut de takbjälkar som han ansåg hade högst potential för att säkerställa datering genomfördes själva provtagningen. Stavar borrades ut vilket krävde extra manstyrka för de massiva bjälkarna, något som Östergötlands Museum kunde bidra med (Se bilden nedan). Dessa stavar ska sedan analyseras och jämföras mot referenskurvor för att få fram dateringen.

Hans Linderson vid borren, assisterad av
Gunnar Nordanskog i bakgrunden och 
Marcus Asserstam i förgrunden.
Nu väntar vi spänt på resultatet och vi återkommer med dateringarna när vi fått ta del av resultatet.


Marcus Asserstam, mastersstudent i arkeologi och praktikant på museet



onsdag 11 februari 2015

Skänninges byggnader inventeras

Många hus i Skänninge är lika fina som i Vadstena och Söderköping.
Nu börjar en kulturhistorisk byggnadsinventering i Skänninge. På uppdrag av Mjölby kommun sätter vi igång med att fotografera och beskriva bebyggelsen i Skänninge. Inventeringen innefattar byggelsen i den medeltida stadskärnan. Här finns spännande hus på de långsmala tomerna. Tomter som går genom hela kvarteret och har samma form sedan medeltiden. Vi lägger stor vikt vid de gårdshus och uthus som trängs på de smala tomterna. Bebyggelsen i Skänninge är ju på många sätt lika välbevarad som i Vadstena och Söderköping men av olika anledningar inte lika uppmärksammad.

De smala tomterna går genom kvarteret till Skenaån.
Här finns spännande uthus som är värda att bevara
Inventeringen omfattar även byggnader med anknytning till spannmålshanteringen i Odalområdet öster om järnvägen. I västra delen av staden finns ett villaområde från 1900-talets början och ytterligare västerut villor från 1950-1960-talen som också ska dokumenteras.

Ett fint uthus.
Ser du en sådan jacka är det Marie 
eller Anita som inventerar.
Inventeringen är ett kunskapsunderlag som kommunen kan använda i sin bygglovs-handläggning och i framtida översiktsplaner och detaljplaner. För Östergötlands museum innebär det att vi kommer att ha bättre kunskap om den äldre bebyggelsen när vi ska svara på remisser från kommunen.

Vi kommer att ha en informationskväll i Skänninge där vi berättar om bebyggelsens särdrag. Då har vi också möjlighet att få mer kunskap om industrier och bostadshus i Skänninge.  Vi som ska jobba med detta är museets byggnadsantikvarier Anita Löfgren Ek och Marie Hagsten.

Vi ses i Skänninge!
Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie



onsdag 31 december 2014

Vad hände hos oss 2014?

Keramikskärva från kv Mässingen  Norrköping.
Så är man där igen. Ett nytt årsskifte är strax här och man funderar över vad vi gjorde under året. Det hände en hel del och vi gjorde en massa olika saker. Nu ska jag försöka skaka fram något ur minnet så här på nyårsafton. Det blir mest arkeologi så jag får nog be våra byggnadsantikvarier om en komplettering nästa år.

Året inleddes med ett chefsbyte. Marie Ohlsén slutade som vår avdelningschef för att istället bli chef för avdelningen Besöksmål och kulturarv. Mats Magnusson blev vår nye avdelningschef. Han har nu styrt oss arkeologer och byggnadsantikvarier i ett år och det har gått riktigt bra. Tack Mats för det här året.

Besiktning av ommurning av bogårdsmuren runt Törnevalla kyrka.
Arkeologin i stora delar av landet tycks gå och vänta på en viktig sak – Ostlänken. Detta infrastrukturprojekt kommer att påverka hela branschen med många och stora uppdrag under några år. Men när kommer de igång? Det har varit den ständiga frågan. I år startade faktiskt arbetet. Inventeringar längs den utvalda korridoren drogs igång i Östergötland och Sörmland. Vi på museet fick oss tilldelad sträckan från Linköping till Göta kanal. Inventeringen gjordes under hösten och rapporten ska vara klar strax efter årsskiftet. Sedan får vi se vad som händer med fortsatta utredningar och förundersökningar av de fornlämningar som ligger i vägen för järnvägen.

Röjningsröse vid ett jordfast block

När det gäller utgrävningar har dessa varit av blandad karaktär. På Farbror Mellins torg undersökte vi kulturlager och byggnadslämningar som huvudsakligen var från 1600- och 1700-tal (läs mer här). Strax intill, i Repslagaregatan, hittades stora mängder keramik – avfall som kom från de krukmakarverkstäder som fanns i närheten under samma tid.

Keramikavfall från Repslagaregatan i Linköping.

Precis efter semestern inleddes en undersökning i kv Mässingen, Sveaparken och Rodgagatan på Saltängen i Norrköping. Där fanns flera lager med byggnadslämningar från 1600- och 1700-tal (läs mer här). Det arbetet gjorde vi tillsammans med arkeologer från Jönköpings länsmuseum. 

Skaft till en kritpipa från 1600-talet hittad i en avfallsgrop utanför ett 1600-talshus i kv Mässingen.

Samtidigt som ett gäng arkeologer grävde i Norrköping hade vi ett annat gäng vid Åby Västergård (inte så långt från Ö & B) i Linköping. Där fanns lämningar från yngre järnålder/tidig medeltid och som en överraskning hittades dessutom en källare som daterats till 1630-tal (läs mer här).

Källaren vid Åby Västergård.
Under året har vi deltagit i olika samarbeten med forskande kollegor. De två spännande borgundersökningarna på Landsjö borg och Stensö kastal bör särskilt nämnas. De har letts Marin Rundqvist och en första avrapporteringen finns nu på länken. Vi har också haft många trevliga och lärorika besök i vårt arkeologiska magasin.

Uroxen i vårt arkeologiska magasin får besök av stenåldersarkeologen Patrik Gustafsson
Om några timmar är 2014 slut och vi ser fram emot ett nytt spännande år med fältarbeten, samarbeten, ett nytt intressant nummer av tidskriften Arkeologi i Östergötland är redan på gång och mycket annat. Arkeologer och byggnadsantikvarier på Östergötlands museum önskar alla ett Gott Nytt År

Ann-Charlott Feldt
arkeolog


onsdag 17 december 2014

Vinterbesök på Strand


I samband med Länsstyrelsens tillsyn på Strand den 8 december gjorde jag följande iakttagelser:


Jag vet inte om det finns något mer sönderfotograferat ställe än Strand. Nya böcker om detta stilbildande hem kommer i en jämn ström. Det är nästan alltid sommar och härligt grönt. Därför var det skönt att besöka Strand en gråmulen blåsig decemberdag med några minuters solglimt. Upplevelsen var ändå stark. Varje gång på Strand slås jag av beundran för tanten, 1910 var en kvinna i på 61 tant, för att hon byggde sitt hem på en så vacker men svårtillgänglig plats.

Man har två val som besökare. Att ta den långa serpentingången ner eller den hala trätrappan med handledare.  Här krävs bra knän. Väl framme går vågorna höga och man kan inte beträda den öppna men hala paviljongen. Men utsikten är bara fantastisk. 




Väl inne blir stela fingrar smidiga och kameran blixtrar.” Denna dag ett liv” och andra deviser på väggarna är ständigt lika aktuella.

Det är skönt och vardagligt att se Strand i dvala. Blomsterbordet gapar tomt, mattan skyddas av en väv, tavlorna är bortplockade och sittbänkarna är inplockade och trängs i hallen.

Lite funderingar och diskussioner uppstår om golvet på övervåningen. Kan Ellen verkligen ha lagt in ett lackat smalt grangolv a la 40-tal? Knappast.  Jugendtapeterna på baksidan av garderobsdörrar väcker ett stort intresse, i blekt gult slingrar rankor och ramar in solflickan och karyatider.





Vinden rymmer som så ofta spännande fynd. Förutom rejäla bolstrar och täcken från Ellens tid, finns flera rullar strukturtapet i ljust grönt. Var kan dessa suttit? Bitar av korkmattor med ett regelbundet mönster i gråblått kan ha legat i köket.  Ytterligare en bit korkmatta, stänkmönstrad blir synlig.  



























Även en städhistorisk tyst föregångare till dammsugaren står troget kvar. Säkert var den populär. Det är de små detaljerna, omsorgen om det lilla som gör Strand till en upplevelse som symboler över handdukskrokarna och strömbrytaren i porslin.








































Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

tisdag 2 december 2014

Bostadsrummet på Smedstorp.


Ja nu börjar bostadsrummet på Smedstorp ta form. Det är mer är 60 år sedan det gjordes någon större åtgärd i rummet. 1951 byttes golvet till ett smalt lackat grangolv, fönster-bågarna slängdes ut och ersattes med kopplade fönster, dock med fast spröjs och samma indelning av rutorna. Foder och lister invändigt byttes till smala standardiserade lister. På 1970-talet tapetserades rummet om med en grön tapet. Snygg om du frågar mig, men har man sett samma tapet i 40 år kanske man vill byta.


Med hjälp av medel från Länsstyrelsen kunde arbetet finansieras. Det var nu inte bara ytskikt utan även undersökning av väggar, tak och bjälklag som nu fick en översyn. Bjälklaget var friskt och fint. Blindbotten fick en ny papp och den gamla sågspånsfyllningen ”toppades” med kutterspån.


Det nya furugolvet är från skog som vuxit på Smedstorp. Så ska det vara. Kilsågat ligger det där med lös fjäder i sponten, då kan golvet röra sig. Det är torrt men torrare lär det bli. Om ett år i stugvärmen kommer det att spikas. Det var inget fel på det pappspännda taket mer än att det var lite trasigt här och där. Enligt den duktige målaren Janne Crantz som är målare i femte generation så skulle det gå att laga. Av olika anledningar blev det inte så utan det spänndes ett nytt papptak som målades med limfärg. Väggarna kläddes med tidningar som är ett bra underlag för tapeterna. Vimmerby tidning, Land och Tranås tidning sitter nu bakom tapeten med årtalet 2014.


Nya foder runt dörrar och fönster samt en ny bredare golvlist gjorde rummet rättvisa och känns historiskt rätt. Bottenvåningen är byggd 1797. De ursprungliga listerna satt uppspikade på väggarna för att hålla gammal papp på plats och jämna till väggarna. De blev en bra förlaga när nya lister hyvlades fram. Handhyvlat såklart. Vitmålat fick det bli. ”Ljust och fräscht” har spridit sig även på Smedstorp. Tapeten blev kronan på verket, lite herrgårdsinspirerad med ränder och blommor. De boende minns en 30-talstapet som hade lite av samma färgsättning. En klok tanke att inspireras av ett äldre mönster. Vackert och trevligt blev det.



Under arbetet kastade snickaren sina blickar på den smala dörren mellan köket och rummet, klädd med masonit. Och visst var det en spegeldörr, pålagd såväl upptill som nertill och med speglar som har huggits ner med handyxa inför masonit inklädningen, vilket barbari! Vi får återkomma till hur vi valde att fixa med dörren längre fram.

Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

tisdag 25 november 2014

Slutundersökningen vid Åby Västergård (Ullevileden)

För några veckor sedan avslutade vi den andra av de båda undersökningarna inför Ullevileden. Om den första kan man läsa här.

Vid Åby Västergård undersökte vi en boplats (RAÄ 503) som vid förundersökningen hade daterats till yngre järnålder. En djurtand som påträffades i en möjlig gårdsplan daterades dock till 1200-tal, dvs medeltid.

På grävytan ligger även själva gården ”Åby Västergård” som efter laga skifte flyttades till platsen på 1860-talet. Ingenting i de historiska källorna skvallrar om någon bebyggelse på platsen under 1600- och 1700-talen. Till skillnad mot ett flertal andra platser runt Linköping verkade det utifrån förundersökningsresultaten inte finnas någon kontinuitet från yngre järnålder fram till historisk tid på denna plats.

En av målsättningarna med slutundersökningen var att se om platsen övergavs under medeltiden och kunde vi i så fall hitta några ledtrådar till varför?

En stor del av ytan låg i en svag sydsluttning ner mot ett låglänt område som så sent som i början av 1900-talet ofta översvämmades och var en perfekt fångstplats för gädda.

Del av undersökningsytan med nuvarande Åby Västergård i bakgrunden.


Efter avbaning framträdde en stor mängd stolphål som tillhörde olika slags hägnader samt två mindre huskonstruktioner som troligtvis har fungerat som ekonomibyggnader. Förutom stolphål innehöll ytan lager, gropar och ett fåtal härdar och kokgropar.

I nordvästra hörnet av slutundersökningsområdet undersöktes den möjliga gårdsplanen som påträffades vid förundersökningen. Den bestod i södra delen av större stenar för att på så vis jämna ut den svaga sluttningen och göra ytan plan. Strax norr om packningen, precis i kanten av undersökningsområdet, påträffades två kraftiga stenskodda stolphål som med stor sannolikhet ingår i en större huskonstruktion. Eftersom resten av byggnaden ligger utanför det nu aktuella vägområdet hade vi tyvärr inte möjlighet att undersöka lämningen vidare. Tolkningen som gårdsplan är dock rimlig och i norr angränsar alltså lämningen sannolikt till ett större bostadshus.


Gårdsplanen



Ett av de kraftiga stenskodda stolphålen.
Undersökningsytan innehöll få fynd men en blå glaspärla samt tidstypisk keramik vittnar ändå om yngre järnålders/tidigmedeltida aktivitet på platsen.

Prover i form av 14C och makrofossil är än så länge inte analyserade men utifrån resultatet av själva fältarbetet pekar det mesta mot att ytan utgör utkanten av en boplats från yngre järnålder/tidig medeltid. Här har man haft mindre ekonomibyggnader, hägnader och odlade ytor. Under vissa tider på året har man säkerligen kunnat fiska i det angränsande låglänta området i söder som periodvis var översvämmat. Själva bostadshusen antas vara placerade strax norr om det nu aktuella området.

När övergavs då platsen? Under undersökningens sista fältdagar, när den extraanställda personalen redan hade slutat och då alla tankar egentligen bara var inriktade på att ta in allt material och avveckla fältetableringen, kom den stora överraskningen.   

Den sista anläggningen som undersöktes utgjorde en svåravgränsad diffus mörkfärgning och tolkades först som ett kulturlager eller möjligtvis en brunn. När vi undersökte lämningen närmare noterades huggna kalkstensbitar. Efter ytterligare ett tag blev det uppenbart att anläggningen även var mycket djupare än förväntat och när väl lämningen var helt utgrävd stod vi med faktumet att vi hade hittat en källare med kalkstenstrappa!


Källaren


Källarens väggar var kallmurade, till stor del med stora stenblock. Ena sidan bestod  av en berghäll. Trappan var fint lagd med huggna kalkstensbitar som trappsteg. Dörrtröskel samt troliga golvreglar av trä var välbevarade och skickades iväg för dendrokronologisk analys. Vi antar att källaren ursprungligen har haft ett trägolv som senare har plockats bort och återanvänts. Liksom resten av lämningarna innehöll källaren knapphändigt med daterande fynd.

Det ovannämnda talade för en äldre, kanske rentav medeltida, datering. Om källaren fylldes igen under 1800-talet borde massorna innehålla ”skräp” i form av spik, glas, porslin, fajans m.m.

De efterlängtade analyssvaren på dendroproverna anlände för bara några dagar sedan och visade att trämaterialet i källaren sannolikt kan dateras till 1630-tal! Analysen var svår att genomföra och vi kommer därför även att komplettera med 14C-analys.

Dateringen till 1630-tal är en intressant överraskning. Enligt de historiska källorna ska det inte finnas någon bebyggelse på platsen under 1600- och 1700-talet. Källaren är alltså något av en gåta.  Nu får vi studera det historiska källmaterialet på nytt och se om vi kan hitta någon ledtråd. Med hjälp av ytans övriga 14C-analyssvar kommer vi också kunna se om det finns en kontinuerlig bebyggelse på platsen mellan yngre järnålder och 1600-tal eller om källaren vittnar om ett tredje bebyggelseskede.   



Tanken var från början att vi skulle filma grävningen med en minihelikopter och lägga ut filmsekvensen här på bloggen. Tyvärr blåste och regnade dock dagarna för filmningen bort. Som en liten kompensation gjorde vi i stället en s.k. photosphere (se ovan). Om man vill kan man även ta en titt på undersökningsytan vid Aspegården.

Vi som grävde: Tim Schröder, Mattias Johansson, Madeleine Forsberg,
Roger Lundgren, Fredrik Samuelsson...
...och Viktoria Björkhager!


Fredrik Samuelsson och Roger Lundgren

Projektledare

fredag 14 november 2014

På besök hos kollegor i kloster

Efter en ganska hektisk höst har några av oss arkeologer på avdelningen slagit oss lösa och besökt våra kollegor från Riksantikvarieämbetet UV Öst som just idag avslutar undersökningen i kvarteret Eddan i Linköping. Platsen som undersökts är den stora parkeringen vid korsningen Drottninggatan – Djurgårdsgatan som brukar kallas gamla-gamla busstorget.
 
UV Östs arkeolog visar och berättar.

Platsen tillhörde sannolikt stadens franciskanerkonvent på medeltiden och bland fynden fick vi se föremål som tolkades som avfall från konventet. En bit av ett tegel kom från en hypocaust, d v s en medeltida värmeanläggning. Sådana har funnits i bl a S:t Olofs kloster i Skänninge och i både Vadstena kloster och Vadstena biskopshus. Andra fynd var ribbtegel från tegelvalvens valvribbor och en fin ljusstake i keramik.


I fyndbacken ligger ett stort tegel med ett
runt hål. Det kommer från en hypocaust.
Riktigt spännande var det breda och djupa dike som fanns inom området. Det kan vara spår efter en begränsning - en vallgrav - runt konventsområdet. Redan vid en utgrävning 1988 hittades spår efter ett rejält dike i Nygatan. Vid en georadarundersökning som gjordes i våras i kv Ekollonet (strax öster om Hospitalstorget) fanns ett kraftigt stråk på radarbilderna. Det tolkades vi då som ett dike som kan ha avgränsat konventsområdet åt öster. Kanske hänger diket i Eddan samman med det som hittades i Nygatan och det vi såg som en skugga på radarbilderna i våras.

Våra kollegor på UV Öst har hittat nya pusselbitar till franciskanerklostrets historia och det ska bli spännande att se resultatet av den bearbetning av fältmaterialet som nu tar vid.







Vi önskar lycka till och tackar för visningen vi fick.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


Mer att läsa: 

Utgrävningarna på busstorget har en egen facebooksida

I Corren kan man också läsa om vallgraven och se bilder från undersökningen

Mer om hypocauster kan du läsa i Nils Johanssons magisteruppsats från Uppsala universitet:

Här kan du läsa om hyocausten i biskopshuset i Vadstena