söndag 13 juli 2014

Många upptäckter på Landsjö borgholme

Christian Lovéns plan över Landsjö borgruin med 
våra schakt markerade.
Efter två veckor i borgruinen vid Stensö på Vikbolandet lade vi nöjda igen schakten där och flyttade vårt högkvarter till Landsjö säteri i Kimstad socken. Det ligger i närheten av Norsholm och drivs följdriktigt av förre sologitarristen i reggaerockbandet Norsholms Befrielsefront, en genomtrevlig man som hela projektstyrkan tagit till sitt hjärta.

Säteriet ligger vid stranden av den lilla Landsjön och där ute ligger Landsjö holme. Det är en sagolik plats som mycket få människor har besökt. Inte ens när fornminnesregistret skulle revideras lyckades man ta sig ut dit, då ”ingen båt kunde uppbringas”. 

Holmen är hög, brant och fullständigt övervuxen med grova gamla körsbärsträd, ekar, furor och vinbärsbuskar. Över allt anar man rasmassor, och ur den tjocka skogsförnan tittar här och var de starkt nedrivna resterna av en mycket ambitiös borganläggning fram. Vi har som de första arkeologerna här ute öppnat fyra schakt under den gångna veckan.

Omkring 1280 var Landsjö sätesgård för Kristina Fastesdotter, änka efter riddaren Holmger Folkesson Ama. Denna koppling till det kungatrogna högfrälset förklarar att vi här, liksom vid Stensö, ser ett av de sällsynta fall där Kronan tillät en privat familj att bygga ringmur under det sena 1200-talet. Och vilken mur sedan! Den västra sträckan som kan spåras idag är 59 meter lång. För att ta sig in i högborgen i holmens norra ände var man, vad vi nu vet, tvungen att ta sig ut till holmen (på en träbro?), över en torrgrav (via ett porthus och en vindbrygga?), genom ringmuren, uppför den branta förborgen och genom högborgens bastanta sydmur. Här uppe kunde man verkligen vara i fred och lugnt iaktta omgivningen.

Ethan Aines och Ola Lindgren i schakt C med högborgens nyfunna södra mur.

Högborgens tidigare okända sydmur hittade vi i förra veckan i vårt schakt C. Den är anlagd i samband med ett hus eller torn i högborgens sydöstra hörn, en likaledes bastant och tidigare okänd byggnad som hade putsad fasad. 

Silvermynt från omkring 1360 av typen strålkrans-
brakteat, påträffat i högborgens nyfunna sydöstra 
hörnbyggnad, schakt C.
De golvlager vi har hunnit undersöka har givit ett silvermynt slaget omkring 1360 i Stockholm för kung Magnus Eriksson. Det är överraskande eftersom borgen enligt de bevarade skriftliga källorna redan flera årtionden tidigare hade övergått från frälsesäte till landbogård. Det vill säga att gården nu verkar ha varit bebodd av ofrälse arrendatorer som garanterat inte tilläts bo på borgen eller hålla den i försvarbart skick. När jag underrättade Christian Lovén om fyndet föreslog han att Bengt Philipusson Ulv kan ha ägt Landsjö omkring 1360 och upplåtit borgen till kung Albrekt under upproren mot Magnus Eriksson vid denna tid.

Utöver den putsade byggnaden i schakt C har vi ännu inte lyckats få fatt på ringmurens saknade östra sträckning. Både schakt A och schakt B är utlagda för detta syfte och båda har givit mängder av rasmassor och djurben men ingen murfot. Genom dem vet vi dock att ringmurens sträckning inte har varit rektangulär, utan snarast kilformad med sin största bredd i norr.

I schakt D har vi funnit en depå om sju plus-formade järnbeslag som vi hoppas kunna funktionsbestämma efter konservering. Men schaktet har ännu inte besvarat vår huvudfråga här, nämligen varför den synliga södra sträckningen av ringmuren slutar där den gör. Ur denna södra mursträckning sticker dock de nedrivna och inte tidigare iakttagna resterna av en bred mur eller bro över torrgraven. Var detta borgens ingång, ett fundament till den tidigare antydda vindbryggan?

Vid markeringen E på planen ovan använder vi till sist en metod som är omtyckt inom stenåldersforskningen och som jag lärt mig av mina forskarkollegor Roger Wikell och Mattias Pettersson: att sålla en rotvälta. När ett träd faller drar det upp en massa jord och rör om den, vilket innebär en gratis provgrop utan att man skadar fornlämningen ytterligare. Min förhoppning är att den lägligt placerade rotvältan i torrgravens västra ände kan ge keramik och annat avfall.

Till Landsjö holme går man inte torrskodd.
I skrivande stund återstår en av två veckors grävning på Landsjö holme denna sommar. Om den andra veckan blir lika givande som den första kan vi känna oss mycket nöjda.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

Läs mer om undersökningarna på:
scienceblogs.com/aardvarchaeology

tisdag 8 juli 2014

Ulvåsa, Gamlegården och Birgittas udde

En sådan här vacker dag, med fortfarande drygt en arbetsvecka kvar till semestern och inget fältarbete i sikte de närmaste dagarna - då längtar man ut ur museets arkeologkällare. Då är det lätt att börja tänka tillbaka på trevliga undersökningar man gjort och vackra platser man besökt. Det har ju blivit ganska många genom åren och varför inte berätta om några här på bloggen.

En ägomätning från 1708 över Ulvåsa ur Lantmäteristyrelsens arkiv (akt D20-14:1). 
Birgittas udde ligger längst ut på spetsen av udden uppe till vänster. 

Vill man verkligen känna av historiens vingslag rekommenderas en utflykt till Birgittas udde på Ulvåsa. Där finns en ruin från den heliga Birgittas tid. På vägen dit passerar man en plats som på de historiska kartorna kallas Gamlegården och uppe på en höjd ligger dagens huvudbyggnad som ursprungligen stod klar på 1580-talet men som byggdes om och försågs med flyglar vid mitten av 1700-talet. Där den ligger fanns under medeltiden Hamra by. På den 2,5 km långa och slingriga vägen ut till Birgittas udde finns dessutom spår av lertäkter, kalkbrytning, röjningsrösen och torp.
 
Modell som visar hur bebyggelsen ute på Birgittas udde kan ha sett ut på 1300-talet.
Två vallgravar skär av den långsmala udden som kallas för Birgittas udde. På den yttersta delen finns lämningarna efter ett stenhus och syllstensgrunder till timrade hus. Det var här hon bodde – vårt eget Europahelgon. Det var här hon verkade som maka till stormannen Ulf Gudmarsson och hovmästarinna vid drottning Blankas och kung Magnus hov. Här födde hon sina åtta barn. Platsen undersöktes, karterades och restaurerades redan 1924 av Axel Forssén.

Inför med Birgittajubileet 2003 beslöt vi oss för att titta närmare på den platts som kallades Gamlegården (RAÄ 63 i Ekebyborna socken). Traditionen berättar att en brand ute på Birgittas udde ledde till att ett nytt hus uppfördes på den plats som idag är en åker. Platsen var lättillgänglig och outforskad och dessutom hade man hittat både stenmurar och många lösfynd när man plöjt åkern genom åren. En silversked med vapensköld från 1300-talet och en glasskärva venetianskt 1500-tals laticinoglas hör till de mer spektakulära fynden.

En silversked som plöjts upp ur åkern invid Gamlegården

Under en tidig höstvecka för 12 år sedan letade vi efter resterna av Gamlegården på krönet av den stora åkern öster om vägen som leder fram motdagens huvudbyggnad. Vi öppnade sökschakt med grävmaskin. I två av schakten hittade vi härdar och stolphål från järnåldern. I det tredje schaktet fanns resterna av en husgrund. Grundens västra sida, som grävdes fram i hela sin längd, var 8,5 m lång. Mitt på den västra sidan hittades tämligen mycket fragmenterat tegel och fönsterglas – något som kan tyda på att byggnaden haft glasfönster med tegelomfattning. Vid den norra väggen fann vi resterna av en ingång.

Första schaktet grävs. I trädraden i bakgrunden anas dagens huvudbyggnad.

Ett beslag med punsad dekor.
Invid stengrunden hittade vi föremål som kunde dateras från tidig medeltid till 1500-tal. Bland fynden fanns bl a ett ornerat beslag av brons. Keramikfynden visar att det här var en plats där man bott redan innan borgen ute på Birgittas udde byggdes. Platsen verkar ha övergivits först när Hogenskild  Bielke på 1570-talet lät uppföra huset som blev grunden till dagens Ulvåsa. Kanske kom borgen ute på Birgittas udde bara att användas under en kortare period från sent 1200-tal till 1300-talets mitt.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

En vetgirig skolklass på besök. I förgrunden syns en bit av husgrunden.

Vill du veta mer om Ulvåsa och besöka platsen – läs mer på gårdens hemsida


söndag 29 juni 2014

Utgrävningar i Stensö borgruin

På ett berg vid Bråvikens södra strand intill gården Stensö i Östra Husby står ruinen av en medeltida borg. Den är ovanlig på flera sätt: fastlandets mest välbevarade kastaltorn ingår i anläggningen och fastän borgen aldrig tycks ha tillhört Kronan har den ringmur. Inga arkeologiska utgrävningar har gjorts förrän nu. I skrivande stund är jag och mina studenter från Umeå universitet färdiga med den första av två veckors fältarbete. Länsmuseet står som alltid vid mina östgötaundersökningar generöst för undersökningstillstånd, utrustning och sakkunnigt stöd.

Christian Lovéns plan över Stensö borgruin med 2014 års schakt inlagda.

Den svenska östkustens många kastaltorn är byggda årtiondena kring 1200. Stensöborgens ringmur har tillkommit senare, oklart när. Först 1359 vet vi vem som äger stället. Då är Stensö sätesgård för Holmger Torkelsson av ätten Båt. Han tillhör högfrälset: både hans far och hans morfar har varit ledamöter av rikets råd. Just en sådan kungavänlig högfrälsefamilj är den sällsynta sortens människor som vid den här tiden kan förse en strategiskt belägen borg med en påkostad och lättförsvarad ringmur utan att kungen skickar dit en trupp för att hindra dem.

Schakt A: norra tornets nyframtagna mur, med ringmurens tjocka murbruksbleka kärna nere till höger.

Vi har öppnat tre små schakt bland ruinerna. Schakt A syftar till att studera det norra tornet, som hittills varit en övertorvad ruinhög med grop i mitten. Här har vi fått fram vackert murverk som står kvar inne i ruinhögen upp till en höjd av åtskilliga meter. Och ut ur tornmuren sticker en annan kraftig mur: den saknade västra delen av ringmuren som inte syntes alls ovan mark när vi kom. Den västra ringmuren är byggd i förband med det norra tornet. Eftersom den östra ringmuren är sekundärt anlagd mot det södra kastaltornets mur har vi därmed daterat även det norra tornet till en senare byggfas än kastaltornet: samma byggfas som ringmuren.

Även i schakt B hade vi hoppats att stöta på den västra ringmuren. I stället är det idel stora stenar utan murbruk och mellan dem matjord med många luftfickor och massor av välbevarade djurben. Benen är vi glada för: de kommer från mathållningen på borgen och säger något om livsstilen där.

Schakt C: ringmuren i fonden och
en syllstensgrund i förgrunden.
I schakt C har vi fått fram en tidigare dold bit av den välbevarade östra ringmurens insida och ett hörn av en syllstensgrund till en byggnad som stått på borggården. Rasmassorna är fulla av tegelkross, för teglet från ringmurens övre delar är så dåligt bränt att det helt har fallit sönder av frostsprickning. Men vi har också hittat tegelstenar som hettats upp sekundärt till en sådan temperatur att de delvis förvandlats till glas, svällt upp som jäsande limpor och helt tappat formen. Det avslöjar en tidigare okänd eldsvåda och kan säga något om hur det gick till när borgen övergavs. Blev Stensö borg nedbränd av fiender? Stridigheter var vanliga och många krigshändelser gick aldrig till den skrivna historien. Men exempelvis intogs under Engelbrektsupproret på 1430-talet borgen vid Rönö bara 17 km söder om Stensö. Hur som helst: senast 1480 var det slut med borglivet på Stensö. Vid den tiden lät ägarna sina landbor driva gården. Det var enkla arrendebönder och de fick alldeles säkert inte bo på borgen eller hålla den i försvarbart skick.

Men låt oss återvända lite till Herr Holmger som ägde Stensö 1359. Hans mödernesläkt bildar en intressant länk till den andra borgen vi skall undersöka den här sommaren. Holmgers morfar, riksrådet, var Ulf Holmgersson av ätten Ama. Ulfs mor, Kristina Fastadotter av ätten Växt, hade sin sätesgård vid Landsjö i Kimstad socken omkring 1280. Och där, på en holme i Landsjön, har vi ännu en av de sällsynta frälseborgarna med ringmur. Ulf bodde säkert där i långa perioder. Var hans egen sätesgård låg säger inte källorna, men han ägde jordagods bland annat på Vikbolandet och vårt projekts huvudrådgivare Christian Lovén har föreslagit att Stensö kanske var Ulfs sätesgård. Holmger Torkelsson till Stensö härstammade hur som helst på mödernet från en familj där man döpte pojkar till Holmger och byggde påkostade ringmursborgar under 1200-talet.

Jag hoppas få återkomma med mera iakttagelser från Stensö och Landsjö.

Martin Rundkvist
Arkeolog & projektledare

Följ också undersökningarna på min blogg Aardvarchaeology:
http://scienceblogs.com/aardvarchaeology/category/archaeology/

tisdag 24 juni 2014

De skulle ha tryckt på ”Delete”

Vissa skrivfel är svårare att ändra än andra. Det kan illustreras med två exempel från gravvårdarnas värld; en gravsten från Vikingstad kyrkogård sydväst om Linköping och en från Östra Skrukeby söder om sjön Roxen.

Den nuvarande kyrkan i Vikingstad är från 1700-talet men hade en medeltida föregångare. Under århundradenas lopp har kyrkogården runt kyrkan ändrat karaktär. I dag har området söder om kyrkan raka rygghäckar mellan raderna av gravvårdar. Troligen fick kyrkogården det utseendet någon gång på 1950-talet. Förutom de låga och likartade gravvårdarna från andra delen av 1900-talet har några gravvårdar i kalksten från 1600-talet bevarats och det finns relativt många gravvårdar från 1800-talet. En av dem, i svart granit, minner om J M Nilsson från Åsarp, som avled 1887, hans hustru Matilda och två av deras barn. Matilda avled 1885 eller 1887 eller..? Här blev det onekligen fel. Ett idogt letande från museets bibliotekarie och spårhund Freddie visar att hon dog först 1917. Någon måste ha haft en dålig dag på sitt arbete, eller en stunds okoncentration.


Vem kan tro att det ska stå 1917?
Gravvårdar i svart granit blev allt vanligare på 1880-talet och helt dominerande mot slutet av seklet. På 1910- och 1920-talet diskuterade bl a arkitekter gravvårdarnas utseende och utformningen av kyrkogårdarna. Man vände sig mot de industriellt framställda gravvårdarna, t ex stora svartpolerade och smaklöst schablondekorerade stenmonument med förgyllda bokstäver. ”Vår” sten i Vikingstad kan sägas vara en enkel variant av dessa gravvårdar och fanns att beskåda i kataloger och priskuranter. De framställdes vid stenhuggerier som blivit alltmer industrialiserade. Kritikerna ville åter till de hantverksmässigt framställda, individuellt utformade gravvårdarna och förespråkade också träkors. På grund av skrivfelet kan man inte säga annat än att familjen Nilssons industriellt framställda gravvård är individuell.

Observera det sista n:et i Eva Månssons efternamn som gift.
Det andra exemplet på ”feltyrk” är kanske värre. Det finns på en gravvård av gjutjärn, som står vid norra muren runt kyrkogården i Östra Skrukeby. Även här har kyrkogården vuxit fram sedan medeltiden. Gravvården är formad som ett nygotiskt, spetsbågigt fönster. Den vackra gjutjärnsvården är rest över nämndemannen Isak Månsson från Teljestad, som avled 1877 och hans hustru Eva Månsson, född Arvidsson. Hon avled 1891 och här är det inte årtalet som har blivit fel, utan det sista n:et i hennes efternamn Månsson är felvänt. Inget annat n i texten är felvänt, så det bör inte vara en genomtänkt vändning av bokstaven. En av arkeologerna här på museet såg framför sig hur gjuterilärlingen ivrigt bad att få försöka hjälpa till med texten. I så fall lär det ha dröjt innan han fick förtroendet igen. I det här fallet skulle man verkligen ha behövt en ”deleteknapp”. 

Gjutjärnskors på kyrkogården i Gammalkil
 från omkring 1860.


 Den vanligaste gravvårdsformen i gjutjärn är ett kors – ett enkelt helt kors, eller ett dekorerat och genombrutet kors. Exempel på mycket exklusiva kors i gjutjärn finns på kyrkogården i Gammalkil, en grannförsamling till Vikingstad. På korsen i Gammalkil står gjuteriets namn längst ner på basen och de är gjutna vid Bolinder i Stockholm. Det är ovanligt att gjuteriets namn står på vården. Gravvårdar i gjutjärn förekommer i enstaka fall i Östergötland före mitten av 1800-talet och är som allra populärast under andra delen av 1800-talet. Ett tidigt exempel på gjutjärnsvård, troligen från 1830-talet, finns på kyrkogården i Västra Harg, Mjölby kommun. 

Gjutjärn förekommer även i staket runt gravar och på kyrkogården i Östra Skrukeby finns ett påkostat gravstaket i gjutjärn.
 

En del av ett påkostat gravstaket i gjutjärn skymtar vid 
gjutjärnsvården.

Undrar om beställarna av inskriptionerna i Vikingstad och Östra Skrukeby fick avdrag på priset

Anita Löfgren Ek
Byggnadsantikvarie

Lästips:
Andréasson, Anne. Gravvårdar i Sten – ett mångskiftande kulturarv. Stad & Land nr 184. Movium. Årtal saknas.

fredag 13 juni 2014

Ett gyllene spänne har hittat hem

Det förgyllda reliefspännet från undersökningarna vid Abbetorp kommit hem till museet. Spännet fick följa med från Stockholm när jag var där uppe på ett möte. Det var onekligen lite nervöst att vara ute och åka med ett sådant praktföremål i väskan.

Reliefspännet från Abbetorp. Den lösa delen bredvid spännet är nålhållaren.

Abbetorp, där spännet hittades, ligger strax söder om Väderstad i västra Östergötland. Där gjordes stora utgrävningar 1997-1998 i samband med att E4:an skulle byggas om. Det var mitt i stensträngslandskapet bland fornlämningar från järnåldern. Där undersöktes en boplats med en större och en mindre gård, odlingslämningar, hägnader, ett matberedningsområde, spår efter smide, ölbryggning och mycket annat. Intill gårdarna fanns ett gravfält och en offerplats.

Reliefspännet hittades på gravfältet men saknade koppling till någon av gravarna som undersöktes. Troligen kommer det från en grav som en gång i tiden blivit förstörd. Spännet är tillverkat i silver, förgyllt och försett med nielloinläggningar. Niello är ett sätt att dekorera silverföremål genom att graverade mönster fylls med en svart färgmassa. Både spännets ovansida och nålhållare är är rikt dekorerade. Bland alla slingor i dekoren kan man se att fotens sidoflikar avslutas med fågelhuvuden. På fotens avslutning kan ett stiliserat ansikte anas. Spännet dateras till folkvandringstid (ca 400-550 e Kr) och är ett mycket ovanligt föremål.


Nu finns det praktfulla spännet inlåst i museets värdevalv i väntan på att det ska passa in i någon utställning. Det kändes både skönt och lite sorgligt att lägga det på plats i sin låda, släcka ljuset, gå därifrån och låsa dörren. Det var skönt att lämna över ansvaret för det värdefulla spännet till museets säkerhetssystem. Samtidigt var det trist att inte med en gång kunna lägga ut det i en utställning så att våra besökare kunde få se det.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

Läs mer om utgrävningarna i Abbetorp i Riksantikvarieämbetets rapport Abbetorp – ett landskapsutsnitt under 6000 år. http://kulturarvsdata.se/raa/samla/html/3619



onsdag 4 juni 2014

Nytt nummer av Arkeologi i Östergötland

Lagom till sommaren är nu årets nummer av Arkeologi i Östergötland ute.  I år firar tidskriften fem år!


I år berättar vi om flera nya spännande upptäckter och forskningsresultat.

I Motala har arkeologerna grävt fram 8000 år gamla människoskallar, uppsatta på pålar i en våtmark. Ett sätt att vanhedra sina fiender – eller ett sätt att hedra de döda?

I den stora jordhögen i byn Aska, utanför Vadstena kan det finnas en mäktig kungahall från vikingatiden. Det visar nya georadarundersökningar av jordhögen.

Varför började östgötarna med jordbruk under stenåldern? Och varför slutade de med det, efter bara några hundra år?

Läs också om varför fem stenar ute i skogen är så viktiga, om spåren efter den första byn i Ödeshög, järnframställning i Ulrikaskogarna, mjölkens betydelse under järnåldern, en Norrköpingstomts skiftande öden - och mycket, mycket mer.

Arkeologi i Östergötland 2014 är det femte numret sedan starten 2010. Den produceras gemensamt av arkeologerna vid Östergötlands museum och Riksantikvarieämbetet UV Öst. Redaktörer för tidskriften är arkeologerna Erika Räf (Östergötlands museum) och Karin Lindeblad (RAÄ UV Öst).
Priset är 60 kronor och den finns att köpa i Östergötlands museums museibutik
Tidskriften går också att beställa via museets förlag (www.ostergotlandsmuseum.se).

Arkeologi i Östergötland 2014 kommer också att finnas till försäljning vid olika evenemang, till exempel vid natur- och kulturguidningar och vid årets Arkeologidag den 31 augusti.



Erika Räf

fredag 30 maj 2014

Dolda rum inne i Kungs Norrbys ruinkulle

För många år sedan kom ett telefonsamtal till oss arkeologer på museet. En äldre herre berättade att när han var barn hade det grävts ett skyttevärn i en kulle invid Norrbysjön. Platsen var Kungs Norrby, några kilometer väster om Borensberg. Där hade han och några andra barn snokat runt och hittat ett hål som ledde ner i tunnvälvda rum inne i kullen. När föräldrarna fick veta vad ungarna sysslade med såg de till att gropen fylldes igen och förmodligen fick barnen höra några allvarsord om farliga lekplatser. Han mindes fortfarande var gropen hade grävts. Kunde museet vara intresserade? Efter en kort tids tvekan, då några resoluta karlar passade på att gräva upp den gamla skyttegropen, så bestämde vi oss för att kontrollera vad de hade hittat.

Hålet ner till rummen i underjorden.
Vår tvekan när vi såg de stora träden som växte uppe på den gamla ruinkullen förbyttes raskt till den arkeologiska nyfikenhet som ibland kan gränsa till ren idioti. Från en grop i marken på kullens topp kunde man skymta överdelen av en dörröppning. Några herrar ur Borensbergs hembygdsförening hade redan konstaterat att det gick bra att ta sig ner och upp med hjälp av ett rejält rep bundet kring ett stadigt träd. Ett djupt andetag och sedan hasade vi ner i kullens inre.







Inuti kullen fanns tre rum. Två rum kunde vi bara se delar av då taket i det större av dem delvis hade rasat in. Det tredje rummet var helt oskadat. Det var i det vi landade när vi hasade ner i ruinen. Rummet hade väggar av gråsten med valv av tegel och kraftiga gördelbågar som stöttade valvet. I väggarnas murverk fanns spår av brand. Murarna visade också att rummen byggts om vid ett eller flera tillfällen. I det stora rummet där taket rasat in fanns en öppning till en liten sidokammare. Under en period hade ingången till kammaren varit helt eller delvis igenmurad. Senare hade någon brutit upp muren igen. Vad hade förvarats i kammaren? Varför hade man murat igen öppningen och vem var det som lät bryta upp muren igen? Det är frågor som vi nog aldrig kommer att få svar på men nog blir man nyfiken.

Kraftiga gördelbågar förstärker tegelvalvet.

På 1400-talet ägdes Norrby av Linköpingsbiskopen Kettil Karlsson, som tillhörde Vasaätten. Biskopens bror Erik gjorde gården till sin sätesgård. Den ärvdes sedan av hans dotter Ebba som var gift med riksmarsken Erik Abrahamsson Leijonhufvud. Deras dotter, Margareta Leijonhufvud, kom att bli kung Gustav Vasas andra hustru och på så sätt kom gården att byta namn till Kungs Norrby. 

Dokumentationsarbete med intresserad publik.

Mot slutet av 1540-talet inledde Gustav Vasas svärmor Ebba stenhusbygget på gården. Efter hennes död slutfördes bygget av Gustav Vasa. År 1554 skriver fogden till kungen att det var dags att lägga tak på det nya stenhuset. Huset stod bara i 14 år innan det plundrades och brändes av den danska hären. Det skedde under Daniel Rantzaus fälttåg till Östergötland 1567-1568, i samband med Nordiska sjuårskriget. Det var nog spåren efter den händelsen vi kunde se som brandskador i murverken. Danskarna fick ett rikt byte med bl a 12000 daler ur den svenska krigskassan, vapen, amunition, hemliga brev och andra värdesaker.

Kungs Norrby avbildat i Erik Dahlbergs Suecia antiqua et hodierna från senare delen av 
1600-talet. Det är tveksamt om stenhuset verkligen var så imponerande som det avbildas. 

Stenhuset återuppbyggdes och 1578 stod det klart för andra gången. En fogde placerades på Kungs Norrby och så var förhållandena fram till 1637 då godset förlänades till riksrådet och fältmaskalken Johan Banér. I samband med reduktionen kom godset att dras in till kronan och 1691 blev Kungs Norrby boställe för överstelöjtnanten vid Östgöta kavalleri-regemente. Då hade stenhuset från 1500-talet börjat förfalla och 1693 beslöts att det skulle rivas. En del av byggnadsmaterialet kom att användas för att bygga nya hus på Kungs Norrby, medan annat gick till försäljning. Kvar blev en gräs- och trädbeväxt ruinkulle som fått fornlämningsnummer 9 i Brunneby socken. Idag är spåren efter hålet som leder ner i kullens inre igenlagt och överväxt. Men där nere, under gräs, jord och raseringsmassor, finns rummen kvar.

Passa på att göra en utflykt till Kungs Norrby ruinkulle i sommargrönskan.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog