söndag 29 januari 2017

I spåren av ett flyttat hus

Förra sommaren blev det problem med avloppet i Gamla domprostgården i Linköping. Det är gården som ligger alldeles intill Akilles-parkeringen invid Storgatan, uppe vid slottet. För att laga avloppet grävdes ett djupt schakt ner till ledningen i en grönyta mellan Storgatan och Gamla domprostgården.

Vi börjar gräva i grönytan.
Platsen där schaktet placerades motsvaras av tomt nr 45 på 1696 års stadskarta. Den tomten tillhörde då tullskrivare Darell. Tomterna intill ägdes av personer kopplade till stadens och/eller kungsgårdens förvaltning. David Besökare ägde tomt 46, direkt norr om tullskrivarens. Förmodligen var han en kollega till Darell då besökare är en tjänstetitel inom tullen. Intill de båda tulltjänstemännen fanns Lars Slotzknechts (47), Jonas Slotzknechts (48) och Sven Wachtmästares (49) tomter. De tre senare arbetade nog på slottet strax intill.

Utsnitt ur 1696 års stadskarta. Det blå krysset markerar vårt schakt.
Schaktet vi grävde upp var egentligen inte särskilt spännande. Där fanns sandiga gråbruna och ganska fyndfattiga kulturlager. Vi hittade några skärvor 1700-talskeramik och ett par skaftbitar till kritpipor. På 70 cm djup stötte vi på ett lager med spridda, både kluvna och obearbetade, gråstenar. De var allt från 15 cm och upp till 1 m stora. Under stenarna fanns ett kraftigt sandlager. Sanden har förts till platsen av något skäl – kanske som underlag till något (en gårdsplan, en gata eller en husgrund?). Det hela bildade inte någon tydlig konstruktion, men det retade min nyfikenhet. Det var då jag började gräva bland de historiska kartorna och i museets arkiv.

Ett foto på Gamla domprostgården från 1902 från Östergötlands museums arkiv.
Ganska snart kunde jag konstatera att Gamla domprostgården har flyttat på sig och Storgatan har breddats. Bostadshuset på gården byggdes 1805-1810 på den tomt som tullskivaren hade ägt drygt 100 år tidigare. I en inventering över Linköpings bebyggelse noteras att byggnaden flyttades några meter i samband breddningen av Storgatan 1953. När jag gick igenom de historiska kartorna från första hälften av 1900-talet och tittade foton och pressklipp museets arkiv framgår att huset måste ha flyttats minst 35 m (!) norrut.

Utsnitt ur stadskarta från 1898-1900. Det blå krysset visar var vårt schakt var placerat.
Det här innebar ju att schaktet vi grävde egentligen var placerat på en punkt som ursprungligen låg inne på gården alldeles invid entrén till domprostens bostad. Byggnaden har alltså legat ungefär där stenlagret fanns. Troligen var stenarna rester av den gamla grunden.

Storgatan år 1911 på ett foto från Östergötlands museums arkiv. Till höger syns 
gaveln på Gamla domprostgården. Bakom den skymtar Konsistorienotariegården 
som revs 1963 när Storgatan breddades än en gång.
Att flytta ett så stort hus var inte alldeles enkelt och många var nyfikna. Kanske finns det en massa linköpingsbor som än idag minns när huset flyttades. Självklart skev tidningarna om flytten. Det var genom artiklarna och gamla foton som jag verkligen fick klart för mig hur långt man flyttat huset. Östgöta Correspondenten följde arbetet och rapporterade i tidningen. Av en av tidningsbilderna kan vi ana att murarna som arbetade med den nya husgrunden började bli trötta på frågan om varför dom inte murade rakt. Påpassligt fotograferade tidningens fotograf skylten som satts upp vid den nybyggda grundmuren – O.B.S! MUREN SKALL VARA KROKIG!

Tio år efter flyttningen av Gamla domprostgården revs bebyggelsen på Konsistorienotariegården (ett riktigt tungvrickande gårdsnamn). Gårdens bostadshus ska, enligt en artikel i Corren, ha varit från omkring år 1810 och var placerat längs med Storgatan, väster om domprostgården. Det är det huset som skymtar bakom domprostgården på äldre foton.

När man flyttade Gamla domprostgården passade man på att förse huset med en källare. Vad som finns i källaren? Ja, den spännande historien ska jag berätta en annan gång.

Ann-Charlott Feldt 
Arkeolog

Är någon intresserad av att läsa mer om den arkeologiska undersökningen? Länk till rapporten finns här.

fredag 16 december 2016

Janstorp – gården som försvann

Under den tidiga hösten i år utredde vi några platser som kan komma att beröras av Ostlänken – den planerade höghastighetsjärnvägen mellan Stockholm och Linköping. På en plats på Bäckeby ägor, söder om E4:an, inte långt från Cirkel K-macken i Norsholm, låg en gång en liten gård - Janstorp. I fornminnesregistret är platsen registrerad som RAÄ 434:1 i Skärkinds socken.
Gårdstomten till Janstorp. I bakgrunden till höger skymtar E4:an.
Man kan se ett syrenbuskage redan från motorvägen, men vad mer skulle vi hitta när vi utredde platsen? Givetvis tänkte vi oss att det skulle finnas spår efter grunderna till bostadshuset och ladugården. Kanske spår efter ytterligare någon byggnad och självklart skulle där finnas ett spismursröse som visade vilket hus som var bostadshus. Dessutom räknade vi med att hitta skräp efter de generationer av människor som bott där.

Janstorp, eller Jaenstorp och Johanstorp som namnet skrivs på 1700-talets lantmäteriakter och i 1800-talets kyrkböcker, finns belagt redan 1691. Det är ett skattlagt torp. Under 1600-talet blev många torp skattlagda som självständiga fastigheter jämförbara med mindre gårdar på 1/2, 1/4 eller 1/8 mantal. 1800-talets kyrkböcker uppger att Janstorp är på 1/8 mantal. Mantalet berättar hur mycket skatt gården ansågs kunna klara av.

Gränsbestämningskarta från år 1819 som visar bebyggelsen på
Janstorps tomt. Karta från Lantmäteristyrelsens arkiv, akt D99-11:2
Gården finns utritad på de historiska kartorna från 1702, 1819 och 1821. I beskrivningen till 1819 års karta, som upprättas i samband med gärdsgårdsdelning mot grannbyarna, får vi veta att Janstorps gårdstomt och kålland ligger innanför ett staket. Gårdens övriga mark (åker, äng och hagmark) ligger samman med Bäckebys ägor. På kartan från samma tillfälle har lantmätaren ritat ut såväl byggnader som kålland på Janstorp. Vid det tillfället fanns tre byggnader på gården.

Senare, år 1863 när gården är öde, sker laga skiftet i Bäckeby. På kartan från skiftet kan man ana konturerna efter en eller möjligen två byggnader. Kanske är det husgrunder man velat markera. Kanske står fortfarande byggnader kvar efter den siste som bodde där. I beskrivningen till laga skiftet anges att området är en ängstomt som kallas Janstorpstäppan.

Karta från laga skiftet 1863 med Janstorp inringat (Lantmäterimyndighetens arkiv, akt 05-skd-125)
I arkiven kan vi följa vilka som ägt och bott på Janstorp ända fram till 1860. Från 1739, som är den tidigaste husförhörslängden i Skärkind och hundra år framåt är det samma familj som brukar gården. Först genom Carl Carlsson och Lena Persdotter fram till 1780. Därefter Eric Carlsson och Brita Abrahamsdotter till 1796 då Carl Ericsson och Hedvig Persdotter tar över. År 1825 brukas gården av den fjärde generationen av släkten; Eric Carlsson med hustrun Brita Ericsdotter. Dom är båda i 30-årsåldern och där finns även drängen Jonas Jonsson, Erics mor Hedvig Persdotter som är änka och hennes fosterson; gossen Peter Persson. Vid den här tiden ägs gården av nämndemannen Jan Jaensson i Fristad och Sven Jaensson i Åby.

Eric och Brita flyttar från gården 1838 och under en kort tid är en av ägarna, Sven, skriven där innan en ny familj flyttar in. Den här gången är det förre kyrkvärden Jonas Jonsson som är i 60-årsåldern som flyttar in med sin 14 år yngre hustru Anna Maja Jonsdotter och sönerna Eric och Jonas. Mannen avlider efter bara ett par år och resten av familjen flyttar därifrån, varpå gården står obebodd i två år. Därefter brukas den av personer som inte bor där. I husförhörslängden för åren 1856-1860 noteras att Janstorp ägs av ”alla bönder i Bäckeby ¼ vardera och de brukar var och en sitt”.

Under de år som Janstorp inte brukas av någon som bor på platsen finns det periodvis i alla fall människor bosatta där. 1845 flyttar skomakaren Herman Hagman in med hustrun Anna Cajsa Olofsdotter. Då noterar prästen av Anna Cajsa fått två barn innan hon gifte sig. Paret bor bara ett år på Janstorp varefter det står öde i sex år. De sista som bor på platsen är ett äldre par, Eric Ericsson och Maja Ericsdotter, som flyttar in 1852. De står som utfattiga och när hustrun dör 1860 flyttar mannen till fattighuset.

Vi söker spår efter bebyggelsen på Janstorp.
Men vad hittade vi då för spår efter alla om bott på platsen? Ja, inte fanns där några konstruktioner, som husgrunder eller spismursröse. I den östra delen av gårdstunet finns lite spridda och oordnade stenar (kanske rester efter syllstensgrunder) och där hittade vi ett tjugotal skärvor av lergods och några få flintgodsskärvor. Mitt på gårdstunet är det berg i dagen och där ligger ett litet röjningsröse. Den västra delen av gårdstunet är delvis överväxt av ett gammalt syrenbuskage. I en provgrop intill syrenerna hittades ytterligare några små skärvor lergods. I ett av provschakten i åkern intill dök det upp ett par skaftbitar till kritpipor. Dessutom hittades två små glasskärvor och ett par små bitar av något järnföremål. Det var allt.
Keramikskärvor från Janstorp.
Området var svåröverskådligt och belamrat med jordmassor som lagts upp i sen tid och som innehöll modernt skräp som t ex trasiga cementrör. Vid något tillfälle verkar det som om man röjt bort alla spår efter gården. Efter alla de människor som levt och vistats där under 170 år hittade vi knappt 50 små fragment.

Det fanns dock några spännande konstruktioner intill gårdsplatsen. Vid en bergskant på norra sidan om den lilla brukningsvägen som går förbi Janstorp, finns en kallmurad lintorkningsgrop. Strax intill lintorkningsgropen hittade Historiska museets arkeologer en jordkällare och stenålderslämningar när de drog ett provschakt där. Inom vårt utredningsområde fanns ett område med stora härdar ute i åkern söder om Janstorps gårdsplats. De är ännu inte daterade men vi misstänker att de är från järnåldern.

En kallmurad lintorkningsgrop norr om Janstorp.
Ann-Charlott Feldt, 
Arkeolog 

måndag 14 november 2016

Nytt om de mystiska gravarna i Simonstorp

I våras berättade vi om de underliga skelettfynden under golvet i Simonstorps kyrka. Det var när man skulle ta bort jordmassor infekterade med hussvamp som man hittade gropar med människoben. Det är väl inte så konstigt när man gräver under ett kyrkgolv, kan man tycka. Dock finns det uppgifter från år 1830 om att det inte ska finnas några gravar inne i kyrkan. Dessutom var det inte kompletta gravar utan vad som tycks vara utvalda ben - kranier med och utan underkäke, lårben samt något enstaka överarmsben och bäckenben.


Nu har vi fått dateringar på tre av ”gravarna”. Vi har dessutom nystat i så många olika trådar vi hittat, för att förstå vad som egentligen hänt och varför skelettdelarna hamnat under golvet. Vi har ringt runt till folk som kan den lokala historien. Vi har skickat ut frågor på olika nätforum. Och givetvis har vi själva snokat runt i arkiv och kyrkböcker. Inget av allt detta har gjort oss så mycket klokare även om vi fått in många förslag och idéer.

Dateringen av gravarna
Dateringarna från Ångströmlaboratoriet var både till hjälp och skapade förvirring. De gav inte det där perfekta svaret men ändå en hel del information. Benen kan inte vara äldre än mitten av 1600-talet, d v s samtida med kyrkbygget eller yngre. Eftersom benen är så pass unga går det inte att få en tidsgräns framåt med hjälp av 14C-datering, utan vi får nöja oss med ”efter 1650” som svar. Alla tre gravarna som daterades gav samma resultat.

Dateringen innebär att vi nu vet att benen inte kommer från några äldre familjegravar i Kvillinge som togs med till den nya kyrkplatsen. Det var min egen favoritteori som föll med ett brak. Jag som nästan kunde se framför mig hur några simonstorpsbor i skydd av mörkret smög sig in i Kvillinge kyrka och hämtade ett lårben från farmor Kristina och ett kranium från gammelmorfar Ragnar. Vi vet också att det inte är några förhistoriska gravar som man stött på och av någon anledning återbegravt under kyrkgolvet. Inte heller kan det vara fråga om medeltida reliker.


Vad vet vi?
Vad vi vet är att ett kungligt brev daterat år 1640 gav tillstånd att uppföra ett kapell i Simonstorp. Kapellet, bestående enbart av ett långhus, stod klart 1650. Under senare delen av 1660-talet byggdes en sakristia på norrsidan. Ett tiotal år senare tillkom koret med den tresidiga absiden i öster. År 1697 byggdes en korsarm på norrsidan och sakristian flyttades då till långhusets södra sida. Tornet tillkom 1757 och ett vapenhus uppfördes under 1800-talet.

När det gäller den fasta inredningen så fick kapellet en predikstol 1698. Mellan åren 1720 och 1729 blir det en ny bänkinredning och ca 120 år senare byggs orgelläktaren. År 1909 sker en omfattande omgestaltning av kyrkans inredning - golven läggs om, bänkinredningen från 1700-talet byts ut och predikstolen flyttas m m. De arbetena innebär bl a att bänkarnas kvartersindelning omdisponerades.


Det finns m a o flera tillfällen man kan ha brutit upp golven och då haft möjlighet att gräva ner skelettdelarna. Groparna med ben är placerade under mittgången och en tidigare korsgång som gått in i den norra korsarmen, samt närmast södra väggen. Därför är det inte helt säkert att man lagt ner benen vid ett och samma tillfälle. Gångarna i kyrkan har ju varit tillgängliga hela tiden, ända fram till renoveringen 1909, utan att man behövt flytta bort bänkar och annan inredning. Det verkar dock mindre troligt att man har brutit upp delar av golvet vid många olika tillfällen utan att någon skulle känna till det.

Utifrån datering, placering och kyrkans byggnadshistoria kan vi på ganska säkra grunder anta att gravarna kommit på plats tidigast i samband med att norra korsarmen byggs 1697 och senast före (eller i samband med?) renoveringen 1909. Mer osäkert, men ändå ganska troligt, är att de nedgrävda benen redan var bortglömda då prästen i Simonstorp år 1830 skriver att det inte finns några gravar inne i kyrkan. Kan det ha skett i samband med att kyrkan får ny bänkinredning på 1720-talet? Då kanske man passade på att byta ut delar av golvet. Dessutom är det tillräckligt långt tillbaka i tiden för att de nedgrävda benen ska ha glömts bort när prästen skriver att det inte finns några gravar år 1830 och det ligger gott och väl inom ramen för C14-dateringarna.

Varför och vilka?
Då har vi de besvärliga frågorna: Varför grävdes benen ner där? och Vilka är det som delvis blivit begravda under kyrkgolvet? Vi vet att det är både barn och vuxna. Det finns spår efter en kista och två mindre trälådor med skelettdelar i. Resten av ”gravarna” består av grunda gropar med ben. Om benen har legat i säckar eller någon annan form av enklare förpackning vet vi inte. Vi har inte kunnat se spår av något sådant men det går inte att utesluta.

En vanlig gissning är att benen skulle komma från söndergrävda gravar på kyrkogården och att de större benen kanske samlats samman och först placerats i benhus. Varifrån de senare flyttats in under golvet. Vi känner inte till något benhus i Simonstorp men det behöver inte betyda att det inte funnits ett sådant. Det är en möjlig förklaring.

Ett spännande förslag är att det skulle handla om trolldom. Antalet skallar var tolv, som årets månader och som Israels stammar i den heliga skrift. Kyrkan byggdes samtidigt med att man i Sverige förföljde häxor och trolldomskunniga. De dödas ben ansågs ha särskilda magiska krafter. Kan det vara skelettrester som hittats hemma hos en häxa och som till slut fått komma i vigd jord? Det som talar mot förslaget  är mängden ben. Troligen var en häxa nöjd med en skalle och kanske några fingerben från någon avrättad brottsling.

Ett intressant förslag var att benen skulle tillhöra personer som dött samtidigt i någon form av olycka. En sådan tolkning förklarar dock inte varför det endast är vissa utvalda ben som ligger i groparna. En möjlighet skulle förstås vara att det rör sig om förolyckade personer som först begravts i ovigd jord på en helt annan plats. Senare – efter att köttet multnat bort – har man grävt upp dem och fört med sig större ben till kyrkans vigda jord. Den idén satte oss på spåren av en stor ”olycka” som drabbade landet i början av 1700-talet.

Kan de vara från pesten 1710-1700?
Kan gravarna vara spår efter pesten? Först kontrollerade vi i Simonstorps Död- och begravningsbok från den aktuella tiden. Och visst hade även folk från Simonstorp strukit med i farsoten. I dödboken anges att de döda begravdes på en annan plats än på kyrkogården. Den 23 oktober noterar prästen följande: Den 23 oktober blefwe 4 lijk i Storkerstorp som blifwit af then gånbare fahrsoten döde och nedsatte ther i backen. Sammanlagt finns det noteringar om tolv minst personer som dött pesten i socknen.

Dödboken för åren 1662-1711 i Simonstorp Akt CI:1, s 114, år 1711
Kan det vara så att man passade på att föra ben från pestgravarna till kyrkan och begravde dem under kyrkgolvet i samband med att den nya bänkinredningen sattes in på 1720-talet?  Om begravningarna skett i en grusbacke kanske de döda hunnit förmultna så pass att det var lätt att ta upp några större ben och låta resten vara kvar. Dessutom kunde man hålla isär de olika personerna. Något som det faktum att benen inte ligger i en enda stor bengrop utan är nedgrävda i enskilda gropar tyder på.

Om det är pestoffer som vi hittat, var begravningarna under kyrkgolvet något som man förmodligen inte talade om. Dessutom var det förbjudet att begrava de som dött i pest på kyrkogården eller i kyrkan. Detta förbud ska också ha gällt flyttning av de som begravts på pestbacken in till kyrkogården. Kanske var begravningarna under kyrkgolvet utförda i hemlighet. Kanske har det skett med prästens tillstånd men utan att några noteringar om det gjordes i kyrkboken. När en präst hundra år senare hävdade att det inte fanns några gravar i kyrkan var han nog i god tro och begravningarna var sannolikt helt bortglömda – om de någonsin varit kända i en större krets.


Fortfarande är vi intresserade av alla tips och idéer som kan lösa mysteriet med gravarna i Simonstorp. Är det pestoffer? Eller kan det vara så enkelt att det är ben från gravar som skadats på kyrkogården i samband med att sakristian år 1697 flyttades till långhusets södra sida? Vi hoppas fortfarande på att någon ska råka snubbla över ett dokument i ett arkiv som ger oss berättelsen om vad som egentligen skedde en gång för länge sedan i Simonstorp.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog


Läs mer om pesten i boken Pestbacken som gavs ut av Riksantikvarieämbetet och Länsstyrelsen i Blekinge år 2007.

måndag 10 oktober 2016

Fajans från 1600-talet och moderna källare

Inmätning av ett fundament.
Nu har vi arbetat med en arkeologisk förundersökning i kvarteret Ruddammen i Norrköping i drygt en vecka. Arbetet i fält kommer att bli klart under den här veckan. Hittills har vi grävt sökschakt i ungefär två tredjedelar av undersökningsområdet. Totalt handlar det om ca 1700 m2 som ska förundersökas. Området ligger inom en del av staden där bebyggelsen etableras först efter medeltiden. På 1500-talet har det sannolikt hört till Norrköpings hus, en kungsgård uppförd av Gustav Vasa.

För några år sedan undersökte Arkeologikonsult en tomt i kvarterets norra del, ut mot Trädgårdsgatan. Där hittade man bebyggelse och odlingslämningar som kunde delas in i sex olika faser från början av 1600-talet till nutid. Där fanns småskalig trähusbebyggelse, ett stenhus med källare, tomtdiken och staket. I området hade odlats både tobak och medicinalväxter.

Vi tittade ner i resterna av en källare från 1916.
Den första delen av den undersökning vi nu arbetar med gick snabbt. Vi lokaliserade källarna till de hus som senast stått i hörnet Skepparegatan - Nya Rådstugugatan. Där kunde vi konstatera att det inte fanns några äldre lämningar kvar. Husen uppfördes 1916 och källarna var grävda genom alla äldre lager, ända ner i blåleran. Källarna hade fyllts upp med skrot efter att husen rivits. Här fanns gott om byggskrot men också något som likande rester av en trådgardin med en bit av en kornisch. Bland skrotet fanns t o m en källardörr av plåt med en bit vidhängande dörrkarm.

Skärvor av fajans.
Ungefär mitt på undersökningsområdet har vi hittat rester efter en brunn under ett tjockt lager med träflis. Den kan sannolikt dateras till 1600-talet. I ett schakt strax intill finns flera gropar bottenleran som kan tyda på att man använt området för lertäkt innan någon bebyggelse etableras på platsen. 

En liten porslinsskärva av  kinesisk imari som kan dateras till 1700-talets förra hälft.
Vi fortsätter nu vårt arbete i den västra delen av området och där har vi hittills undersökt fyndrika kulturlager från 1600- och 1700-talen. Bland fynden finns bl a skärvor av holländsk fajans och kinesiskt porslin, men även skärvor av enklare lergods och så förstås bitar av de allestädes närvarande kritpiporna.

Ann-Charlott Feldt 
Arkeolog

måndag 3 oktober 2016

Visning av slutundersökningsytorna vid Vikingstad

Nu är slutundersökningen av boplatserna från yngre bronsålder/äldre järnålder vid Vikingstad inne på sin sjätte vecka. Båda ytorna är framschaktade med hjälp av grävmaskin och just nu undersöker vi de drygt tusen anläggningar som har påträffats. Bostadshusen lyser med sin frånvaro men däremot har vi hittat uthus (förråd, lador, fähus), hägnader och härdområden.


Vi har hittills haft besök av ca. 200 skolbarn vilket har varit jättekul! Nu vill vi även erbjuda er andra att besöka oss. På torsdag (6/10) kl. 17.30 kan ni följa med på en ca. 30-40 min. lång visning. Vi ses vid den nedlagda verkstaden som är inringad med rött på kartan. Kom!

tisdag 23 augusti 2016

Fint och fult i Tornby

Så är vi vana att se på Tornby, köplador av plåt, starka färger, flaggor och vägar.
Även ett på ytan trist köpmecka som Tornby i Linköping har en hel del att berätta om hur området har utvecklats. Tornby gård finns till viss del kvar och kan ge området en historisk förankring. Lilla Ullevi är jämnat med marken och tomten är nu fornlämning. Museets arkeologer undersökte en del av Lilla Ullevi sommaren 2006 när en bilfirma skulle bygga nytt.

Tornby är även äldre bebyggelse och konst som Ovalen här vid Tornby gård.
Även i Tornby kan man stöta konstnärlig utsmyckning, såsom skulpturen Ovalen som skapad av konstnären Elli Hemberg (1896-1994). Det är ett epokgörande verk. Elli Hemberg började på 1960-talet att arbeta med arkitekturskulptur. Ovalen är det första verket som utfördes i full skala 1976. Konstverket beställdes av Arnold Larsson till hans byggföretag och stod tidigare placerad som ett vindskydd/skulptur inte långt från sin nuvarande placering. Hur konstruerade hon Ovalen? Jo, hon vek ett vanligt pappersark efter dynamiska proportioner och klippte sedan bort en liten böjd form. Det blev Ovalen. Hon såg den tredimensionella skulpturen i papprets platta yta.

Tornby innehåller också mer modest bebyggelse med gedigna material i en hanterbar skala.
Tornby köpcentrum har en varierad bebyggelse från 1970-talets stabila och mer formsäkra tegelbyggnader som är tidstypiska vad gäller utformning och materialval. Men vad säjer dagens plåtlador om vårt förhållande till arkitektur, formgivning och köplust? 

I Tornby finns gott om mellanrum som också bär på historia.
Avsaknaden av övergångställen och svårigheten att röra sig som flanör och vandrare är påfallande. Under en promenad i Tornby kan vi fundera på mellanrummens betydelse i upplevelsen av området. I Tornby finns gott om mellanrum som lockar fantasin och som ofta har sin förklaring i historien.

Ett nytt inslag i Tornby! Fult eller fint var med och tyck.
Nu är det dags för ännu en Fulvandring. På torsdag kväll (den 25 augusti) kan du vara med och diskutera vad som är ful och fint och se spår från äldre tider. Vi träffas vid Tornby Teknikgård (Gottorpsgatan 3-23) kl 18.00. Avgift 50:-

Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie

onsdag 17 augusti 2016

Häng med på ladugårdssafari i Heda

Den ålderdomliga U-formade ladugården i Häggestad Västergård.
På 1990-talet gjorde jag en byggnadsinventering utmed Disevidsån i Heda. Då blev jag såld på dessa tre ladugårdar som ligger i byarna Häggetorp, Haddetorp och på gården Disevid. Gårdarna är granne med varandra men ladugårdarna så olika.  Alla är så välbevarade och intressanta och de representerar förändringar som skett i svenskt jordbruk under 300 år. Genom att studera ladugårdar fångar man in mycket av jordbrukssamhällets utveckling som har lett fram till vår tid med stora produktionsenheter. 

Lucka i stråfoderdelen.
På lördag, den 20 augusti 2016, besöker jag tre ladugårdar från tre århundraden. Den äldsta är från 1700-talet och den yngsta från 1919. Jag kommer att berätta om byggnadsstilar, funktion och material. Vi besöker bl a en av Östergötlands få bevarade byggnader med vasstak. Naturguide Lars Frölich följer med på safarin och hittar mer eller mindre intressant flora på ladugårdsbacken.

På ladugårdsplanen låg gödselstack och vattenkälla sida vid sida!
Stenen är av sandsten och är en återanvänd kvarnsten.
Vi samlas vid Heda kyrka kl 14.00. Kostnad 50 kr. Ta med fikakorg! Vi gör ett kortare kaffestopp vid 1800-talsladugården om vädret tillåter.

Marie Hagsten
Byggnadsantikvarie