torsdag 28 april 2016

Nu fortsätter undersökningen på Hospitalstorget

I höstas inleddes arkeologiska undersökningar på Hospitalstorget då Linköpings kommun planerar att bygga om torget. Under vintern har undersökningsområdet varit övertäckt men nu har det vaknat ur sin vinterdvala och utgrävningarna kommer pågå under maj och juni.

Hospitalstorget är ett av stadens yngre torg. Det anlades i mitten av 1800-talet. Innan dess bestod området av bebyggda tomter. Torget har fått sitt namn efter det hospital som legat i området. Hospitalet var ett slags vårdanstalt för äldre, handikappade och sjuka. Det var i bruk från slutet av 1500-talet fram till år 1777. Mycket pekar på att hospitalet inrättades i ett gammalt, nedlagt kloster. Klostret, som tillhörde franciskanorden, grundades i slutet av 1200-talet och tvingades stänga i samband med reformationen.


Redan förra hösten hittades murar och rester efter tegelgolv. Dessutom konstaterade vi att det finns gravar under golven. För ungefär fem år sedan undersökte vi gravar i torgets norra del och i Nygatan. Några av skeletten från den undersökningen har daterats med hjälp av 14C-analyser. Analyserna visar att de döda gravlagts här under medeltiden, d v s på klostrets tid. Sammanlagt tyder allt på att murarna och golven vi hittat är rester efter franciskanernas klosterkyrka!

Vi kommer att visa undersökningarna under maj och juni.

Visningstillfällen i maj:
Tisdag 3 maj kl 17
Tisdag 10 maj kl 12 (lunchvisning)
Tisdag 17 maj kl 17

Visningstillfällen i juni:
Under juni blir det ytterligare 2-3 visningar. Datum för dessa är ännu inte fastställda.

Visningarna är gratis men antalet platser är begränsade.

Vi kommer att berätta mer om undersökningen och resultaten här på vår blogg och på avdelningens facebooksida framöver.

Välkomna!
Emma Karlsson & Ann-Charlott Feldt
Arkeologer

fredag 8 april 2016

Mysteriet i Simonstorp

Många gånger samarbetar arkeologer och byggnadsantikvarier med uppdrag ute i våra kyrkor. En s k antikvarisk medverkan som utförs av byggnadsantikvarien kompletteras med en antikvarisk kontroll utförd av arkeologen. Det kan vara så att de byggnadstekniska lösningar som krävs vid en restaurering berör äldre murverk eller gravar. Precis ett sådant uppdrag har vi haft i Simonstorps kyrka, som ligger i norra Östergötland mitt emellan Norrköping och Katrineholm.

Simonstorps kyrka sedd från norr med den norra korsarmen.
Genom ett kungligt brev, gavs år 1640 tillstånd att uppföra ett kapell i Simonstorp. Anledning var det långa avståndet till sockenkyrkan i Kvillinge. Kapellet stod färdigt 1650 och kallades S:t Pers kapell – efter Petrus Franc, som var kyrkoherde i Kvillinge. Inledningsvis utgjordes kapellet enbart av det nuvarande timrade långhuset. Under senare delen av 1660-talet byggdes en sakristia på norrsidan, och ett tiotal år senare tillkom koret med den tresidiga absiden i öster.

År 1697 byggdes en korsarm på norrsidan och sakristian flyttades då till långhusets södra sida. Bygget av korsarmen bekostades av dåvarande ägaren till Rodga säteri, Hans Peter Hellwegh. Korsarmen var ämnad för gårdens folk och kom därför att kallas Rodga-kyrkan. Tornet tillkom 1757 och ett vapenhus uppfördes under 1800-talet.

Nu håller kyrkan på att saneras och renoveras efter ett utbrott av hussvamp. Man byter ut golvbjälklaget och en del av de nedre väggstockarna. Man tar även bort träblandade jord- och grusmassor som legat under golvet. När allt är klart ska det läggas ett nytt trägolv på ett nytt bjälklag.


Det var just när man skulle börja med att avlägsna de svampinfekterade jordmassorna under golvet som byggjobbarna noterade svackor med lösare jord. De började gräva i en svacka för att kontrollera att det inte låg svampangripet trä där och plötsligt dök det upp ett kranium. - Det är väl inte så konstigt när man gräver under ett kyrkgolv kan man tycka. Dock finns uppgifter från 1830 om att det inte ska finnas några gravar inne i kyrkan. Vår byggnadsantikvarie kontaktades och sedan blev jag som arkeolog utskickad för att titta närmare på fyndet.

Den första gropen som undersöktes var placerad mitt den norra korsarmen och den visade sig innehålla ett kranium utan ansiktsben och underkäke. Det låg i en ganska grund, rundad nedgrävning utan några spår av andra skelettdelar. Vad var nu detta? Var det något som hittats när den norra korsarmen byggdes och som tillhörde begravningsplatsen runt kapellet?

Ett par dagar senare var det dags igen. Fler kranier och några andra ben hade hittats i olika svackor under långhusgolvet. När vi var klara med undersökningen hade vi sammanlagt påträffat tolv kranier eller delar av kranier. Till dessa fanns det endast tre underkäkar varav två sannolikt hör ihop med de kraniedelar de påträffades intill. Av övriga ben hittades bara de kraftigaste benen; lårben, överarmsben och bäckenben. Två kranier låg i vad som verkar ha varit spikade trälådor och ett kranium tillsammans med en bit av ett lårben har varit begravt i en vanlig, normalstor gravkista med bevarade kisthandtag.

Ett av de kranier som hittades i resterna av en trälåda har tillhört ett barn i tioårsåldern. Barnets kranium saknade underkäke. Däremot var de två översta halskotorna kvar och som en överraskning – ett pärlband som låg i ett läge som skulle motsvara en plats under hakan på barnet. Pärlbandet bestod av 20 blåbärsstora blåsvarta och 23 tunna små halvgenomskinliga/vita glaspärlor. Pärlor liknande de blåsvarta förekommer bl a i radband.

Pärlorna från barnets grav.

Förutom pärlorna, sju kisthandtag och ett antal kistspikar finns bland fynden även en kritpipa och två kopparmynt. Pipan var av en typ som kan dateras till senare delen av 1600-talet och hittades under golvet i korsarmen. Den hamnade nog där när korsarmen byggdes 1697. De två mynten var ¼ öre från 1637 (drottning Kristina) och 1 skilling från 1842 (Karl XIV Johan) och hittades båda i golvlagret längs den norra sidan av långhuset.

Hur groparna med skelettrester ska tolkas är nu den stora frågan. Det finns inga kompletta gravar. Alla mindre ben som ryggkotor (med undantag för halskotorna i barngraven), revben, hand- och fotben etc, saknas helt. Kan man ha flyttat med ben ur familjegravar i Kvillinge kyrka när man börjar begrava sina döda i Simonstorp? Varför har man då bara valt vissa ben? Nu har vi skickat iväg ben från tre olika personer för 14C-datering. När vi får svar på proverna kan vi fortsätta fundera. Skulle det vara någon bloggläsare som har ett bra förslag till tolkning, så tveka inte att höra av er. Alla tips som kan lösa mysteriet med ”gravarna” i Simonstorp mottages tacksamt.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

onsdag 23 mars 2016

Påskmeny med fisk hos biskop Brask

Nu är vi mitt inne i påskveckan och i slutet av den långa fastan, som inleddes med fastlagssöndagen den 7 februari i år. Vi passerade midfastosöndagen den 6 mars och Jungfru Marie bebådelsedag den 13 mars. I skrivande stund är det dymmelonsdag – den dag då påskfriden inleds.

Under påskfriden skulle man i stillhet och tystnad tänka på Jesu liv och ångra sina synder. Under medeltiden ringdes inte i kyrkklockorna under de här dagarna. På 1500-talet började man ringa i klockorna med ett dämpat ljud som åstadkoms genom att metallkläppen byttes mot en träkläpp, en dymmel, som användes fram till påskafton.
Linköpings biskopsgård på biskop Brasks tid.

Givetvis påverkades alla aspekter av livet av kyrkoårets växlingar – även maten. I den nyöversatta matordningen från biskop Brasks hushåll kan vi följa vilka rätter som kunde serveras under hela den långa fastan. Den perioden tar upp ett eget avsnitt i matordningen under rubriken Rætther i longafastonne. Maträtterna är uppdelade efter veckodag samt om de är avsedda som middag eller som kvällsmat. Det var nog inte så att alla de rätter som omnämns under en veckodag alltid serverades. Snarare ska de ses som menyförslag där man kunde välja utifrån tillgängliga råvaror. Samtidigt kan vi räkna med att det fanns mer än en maträtt på bordet. Särskilt som det under den långa fastan inte åts någon kvällsmat annat än på söndagarna.

Dymmelonsdagens meny hos biskopen omkring år 1520 såg ut så här:

Kokt sill och stekt spicken lax
Ärtor med spad och sälspäck
Torsk eller lättsaltad fisk
Gelé av ål eller lax
Färsk fisk med salt vatten
Stekt ål
Röding
Frukt

Fisken var givetvis ett viktigt protein under fastetiden, då det inte var tillåtet att äta kött. Vissa fiskar har benämningar som visar varifrån de kommer, t ex bergenfisk, finska gäddor och Rierska byttor, de sistnämnda ska sannolikt översättas med piggvar från Rügen. Andra fiskar kom från biskopens egna ruddammar.

En damm i slottsträdgården.
Genom biskopens gårdspraktika får vi veta mer om fisken. Redan den första januari noteras att man ska låta forsla fisk från Söderköping medan det är slädföre. Notiser om fisk och fiskeredskap återkommer året igenom. I mitten av februari är det dags att köpa skånsk sill och lite tidigare påtalas att de fasta fiskeverken ska ses över. Här finns instruktioner om tillverkning av olika sorters fångstredskap (katsor, mjärdar, nät m m). I slutet av juli noteras att man ska köpa värmländsk spickelax och torr gös på Skänninge marknad. Fiskarna på Häradsskär ska ha lön och norsk fisk ska inhandlas i Lödöse.

Torrfisk importerades från Norge.
I flera medeltida dokument framträder biskopsgården i Munkeboda, vid Norsholm, som ett viktigt fiskeställe. Det var så betydelsefullt att kungen kom att bli engagerad. Vid syn av fisket 1454 dömer östgötalagmannen Erik Nipertz att ett lanawirkke oc bygning för ålfiske i Munkeboda ström, som biskoparna i Linköping och hövitsmannen på Ringstadsholm länge tvistat om, ska förbli i samma skick som hittills. Synen hölls på order av kung Karl (Knutsson Bonde) och det påpekas att rannsakning skett såväl i drottning Margaretas tid (1389-1412), som för 30 år sedan. Biskop Brask refererar senare till domen och 1524 påpekar han att hans fiske inte berör kungsådran utan höll sig på norra sidan.

Vid olika arkeologiska undersökningar på Linköpings medeltida biskopsgård (Linköpings slott) har stora mängder fiskben och fiskfjäll grävts fram. Bland alla ben som hittats var fiskbenen det största och mest varierade benmaterialet. Det är även denna grupp som uppvisar störst variation i biskopens matordning. Förutom den enkla benämningen fisk, finns fjorton olika sorters fiskar omnämnda; sill, strömming, lax, gös, gädda, braxen, långa, röding, makrill, torsk, nejonöga, ål, flundra och siklöja. Av dessa har nio sorter identifierats bland fiskbenen som grävts fram. De som saknas bland benfynden är långa, röding, makrill, nejonöga och siklöja.

Vi vet inte exakt vilka arter som ingår i det som kallas Norsk fisk, stockfisk, spettfisk, Bergenfisk och småfisk. Norsk fisk och Bergenfisk är sannolikt namn på torskfiskar. Förutom torsk finns bland fiskbenen även kummel och lyrtorsk, arter som båda tillhör torskfiskarna. Ben från mört och löja tillhör säkert det som i matsedlarna benämns småfisk. Bland fiskbenen finns även karpfisk (kanske ruda från biskopens egna dammar), öring, sik, lake och abborre som inte omnämns i handskriften, såvida de inte döljs bland alla de fiskar som ingår i olika rätter utan att arten specificeras.

Benfynd från undersökningar på Linköpings slott.

Efter sju veckors fasta med fisk av olika slag på menyn återkommer så kötträtterna på biskopens bord på påskdagen. Dessutom blir det även ett kvällsmål. Fiskarna försvinner dock inte helt. När det i menyn noteras att en maträtt är till hela bordet visar det att vissa, rätter var reserverade för de förnämsta personerna.

Påskdagens meny hos biskop Brask:

Förstek till hela bordet (stek som förrätt)
Vinsoppa
Grovmat (kan vara t ex stek av nötkött)
Ägg till hela bordet
Lummer (något som kan liknas vid svartsoppa eller blodpudding)
Färsk fisk med salat vatten
En inbakad rätt
Småstek
Ost och frukt

Till kvällen:
Äggmjölk
Grovmat
En fiskrätt
Äggkaka
Steken och osten

Nu har ni fått tips på påskmenyer. Tyvärr kan jag inte bjuda på några recept. Mer idéer, menyer och mycket annat finns i boken Biskop Brasks måltider. Svensk mat mellan medeltid och renässans. Där finns dessutom en massa trevlig läsning.

Glad Påsk
Ann-Charlott Feldt
Arkelog

måndag 14 mars 2016

Biskop Brasks måltider – årets matbok

352 spännande sidor.
Nu finns den här - boken vi började arbeta med för drygt två år sedan. Det blev en imponerande lunta på 352 sidor och med bidrag från 13 forskare. Hela boken har sin grund i en handskrift med den föga upphetsande benämningen KH 54. Men om inte benämningen låter spännande så är innehållet desto mer intressant.

KH 54 är en handskrift från biskops Brasks tid och den förvaras på Linköpings Stiftsbibliotek. Den berättar om mat och hushållning vid biskopens hov, på Linköpings biskopsgård (numera Linköpings slott) omkring år 1520. Här finns biskopens matordning, d v s matsedlar för olika tillfällen. Vad tycks om stekt oljebröd med olja, honung och örter till stekta siklöjor och med syltade päron till efterrätt på långfredagen? Förutom matsedlarna har gårdspraktikan (d v s en kalender som berättar vad som ska göras under året) och instruktionerna för tjänstefolket, som ingår i handskriften, översatts.

Slottet speglar sig i en gammal damm.
Handskriften är den bästa källa vi har till senmedeltidens mat och måltider och för första gången har hela delen som handlar om hushåll blivit översatt till modern svenska. Ett imponerande arbete utfört av docent Hedda Gunneng. Övriga artiklar i boken ska ses som kommentarer till handskriftens text och sätter in den i sitt sammanhang.

I boken kan vi läsa om biskopen som chef och hans kansli, maten som en spegling av biskopens roll i samhället, svensk renässansmatkultur och teologin vid biskopens bord. Matordningen har jämförts med samtida material från Stockholms rådhus och Vadstena kloster. Vi får titta närmare på finska gäddor, ostar, socker och senmedeltida fiskdammar med rudor i. Vi får dessutom hälsa på i kvarnen och sågen och se spåren av vårt dagliga bröd ute i landskapet och på de historiska kartorna. Själv har jag nöjet att ta med läsaren på en tur bland kök, källare och köksavfall på Linköpings medeltida biskopsgård.

Trevlig läsning
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog 


tisdag 8 mars 2016

Modedocka, helgon eller leksak?

Kvinnofiguren från Trädgårdstorget i Linköping.

Rubriken skulle kunna vara en lite provokativ inledning av ett debattinlägg om kvinnans roll – i synnerhet som det här skrivs den 8:e mars, d v s på den internationella kvinnodagen. Men så är inte fallet. Istället rör det sig om en liten kvinnofigur i keramik som hittades för många år sedan vid en utgrävning på Trädgårdstorget i Linköping.

I den första fyndgenomgången, då för nära ett kvartssekel sedan, noterades fyndet som ”ornerat skaft” till en trefotsgryta. I vintras gick vi igenom fyndmaterialet igen och upptäckte att det ju inte bara var ett dekorativt mönster utan en liten kvinnofigur av rödbränt lergods. Vid en första anblick tycktes dateringen självklar trots att huvudet på figuren saknades – hon hade en lång klänning med hög midja och puffärmar samt något som såg ut som en sjal som hängde ner från armarna. Den måste ju bara vara empire, d v s tidigt 1800-tal.

Men var hade den tillverkats? Och var det en leksak eller något annat? Det var här det började krångla till sig, men också bli riktigt spännande. Figuren visades upp för att antal kunniga kollegor från olika håll i landet och en utropade – Jamen det är ju en ”Püppchen”! Det visade sig att ”min empiredam” inte alls var från tidigt 1800-tal utan hörde hemma i medeltiden, nån gång under 1300-1400-tal.

Exempel på tyska figurer.
Det finns flera olika varianter av s k Püppchen ute i Europa och min dam verkar tillhöra en grupp som kallas ”Kruseler Püppchen” efter sin stora och krusade hätta. Men tyvärr så saknar ju Linköpings-damen huvud så vi kan inte vara helt säkra på att hon haft en sådan hätta.

Nu fortsätter arbetet med att försöka sätta in Linköpingsdamen i sitt sammanhang, både internationellt och lokalt. Kan det ha varit en leksak? Hon är moderiktigt klädd så skulle kunna vara en sorts modedocka, som vi känner från senare århundraden. Det kan även röra sig om en religiös statyett föreställande något helgon.



Många frågor återstår att besvara så jag snokar vidare.
Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

tisdag 1 mars 2016

Ubba och Ragna reste en sten i Hycklinge

Hycklinge socken ligger i Kinda kommun i södra Östergötland, på gränsen till Småland. Både natur- och kulturgeografiskt hör trakten till det sydsvenska höglandet. Landskapet är kuperat och rikt på skogar och sjöar. Kyrkbyn ligger vid stranden av sjön Åsunden. Socknen omnämns första gången i en handling från 1315. Det har troligen funnits en kyrka på platsen redan vid 1100-talets slut.

Under några oktoberdagar 1992 grävdes ett drygt meterbrett schakt runt hela kyrkan med grävmaskin. Schaktningen inleddes på kyrkans södra sida och ganska snart kunde maskinen lyfta upp en stor rund sandstenshäll och strax därefter ett ovalt granitblock. Granitblocket visade sig vara ett mycket speciellt fynd.

Kyrkoherde Hans Merseburg hjälper till med tolkningen av den latinska texten

När jord och grus sköljts bort upptäcktes att stenen var försedd med ristningar på fram- och baksida, samt på en liten plan yta uppe på toppen. Förutom ristningarna sågs inga spår av bearbetning på stenen utan den tycktes vara naturligt formad. Den var skadad i sin övre del och längs ena sidan. Dess grovkornighet borde ha gjort att den var mindre lämpad för ristningar men trots det har man av någon anledning valt att använda den.


Samtliga tre sidor är försedda med kors. Kanske har det med det heliga tretalet och treenigheten att göra. Korsen är i samtliga fall utformade på samma sätt med ändstavar (d v s korsade armar) på både korsarmarna och på stammens överdel. Kors av likartad typ förekommer under ungmissionen (omkring 950-1020). Snarlika kors kan även återfinnas under högmissionen (omkring 1020-1060). På dessa är dock stam och tvärarm lika långa.


På stenens fram- och baksida finns text på latin, i huvudsak skriven med majuskelbokstäver. På den ena sidan är texten inramad av en enkel slinga med inrullade ändar. Texten är fullt läsbar och en tolkning har gjorts. På den ena sidan, inramad av slingan finns en bön som lyder ”PRETE PATER NOSTER PRO ANIM EIUS SITA” vilket i fri översättning kan tolkas som uppmaningen ”Bed Fader Vår för själen (på) denna plats”. På den andra sidan står ”UbbA  RAGNA ME FECIT” vilket kan översättas med ”Ubba (och) Ragna gjorde mig”. Varför stenen gjordes, över vem den rests och för vems själ man ska be Fader vår framgår inte.
Renritad version av den dokumentation som Sune Ljungstedt utförde på plats.

På båda textsidorna finns korsen instuckna på vad som kan tyckas ett lite slarvigt sätt. På bönesidan är korset placerat stående mitt i ordet ANIM. På den andra sidan är korset liggande och uppochnedvänt i förhållande till texten. På denna sida markerar korset inledningen eller alternativt avslutningen av textslingan.

Den ristade stenen, som är 1,5 m hög, har varit avsedd att stå upp för att kunna ses från båda sidor. Del av stenen som varit avsedd att vara nere i marken kan maximalt ha varit 0,45 m, om hela texten och den inramande slingan ska vara synliga ovan mark, så det är troligt att den varit kilad på något sätt för att inte falla.

Stenen har utifrån korsens och bokstävernas utformning bedömts som tidigmedeltida. Ingen liknande sten är känd i landet. Den närmaste parallellen till vår sten är en sten från Öreryds kyrka i Småland. Stenen i Öreryd är försedd både med runor och majuskelbokstäver. Runt dess kant löper en runinskrift med första delen av bönen Ave Maria på latin. Innanför denna inramning finns en text med latinska majuskler som tolkats ”Här vilar Magnus och Helena Läs Ave Maria”.

Djurklous avritning från år 1870 av stenen från Öreryd.

Det som bland annat skiljer båda stenarna åt är funktionen. Stenen från Öreryd är en liggande gravhäll med inskription på en sida medan stenen från Hycklinge uppenbart varit avsedd att ses stående. Dessutom saknar Hycklingestenen helt inslag av runor. De latinska bokstäverna är dock av samma typ. Det kan innebära att stenarna är någorlunda samtidiga.

Idag finns Ubba och Ragnas sten i Hycklinge kyrkas vapenhus. På plats kan besökare fundera över vilka Ubba och Ragna var och över vem de rest stenen. Det står också var och en fritt att be Fader vår även om vi inte vet för vilken själ som vi förväntas be för.

Ann-Charlott Feldt
Arkeolog

fredag 19 februari 2016

En liten bit knypplad spets i silke och guld

För snart 18 år sedan grävdes det ner ledningar av diverse slag i kvarteret Absalon i Linköping. Det var fjärrvärme-, el- och sprinklerledningar samt en del annat som t ex en transformatorstation och en nödutgång till Nationernas hus på Ågatan. Under medeltiden fanns det flera gårdar med bostads- och uthus på den plats som idag bl a är en bil- och cykelparkering i hörnet Ågatan-Gråbrödragatan, intill domkyrkoparken. Strax norr därom finns dessutom det medeltida stenhuset på Rhyzeliusgården, som vi berättat om förut här på bloggen.

Schaktet i kv Absalon sträckte sig från Ågatan in i kvarteret.

De lämningar som undersöktes våren 1998 kunde dateras från 1000-talet och framåt. Bland annat hittade vi rester efter två byggnader som brann ner strax efter år 1300. Mellan byggnaderna fanns gårdsytor belagda med kalkstensflis. I kulturlagren fann vi många intressanta föremål. Där fanns tidigmedeltida keramik, slagg från metallhantering under 1100-talet och avfall från ett kammakeri som låg på platsen under 1200-talet.

I en stor avfallsgrop, daterad till 1400-talet, gjordes ett speciellt fynd. Det var inte särskilt vackert och när det först dök upp trodde vi nästan att det var något modernt skräp som ramlat ner från schaktkanten, men det var ju omöjligt då vi faktiskt sett det grävas fram ur avfallsgropens lager. Det såg mest ut som en liten bit trasig och jordig spetskant från ett par damtrosor. Fyndet fick raskt arbetsnamnet ”fnurket” och det hamnade i en fyndpåse medan vi grävde vidare.


Spetsfragmentet efter konservering. 

När vi efter utgrävningen tittade närmare på det lilla fnurket insåg vi raskt att det här var något intressant. Det såg ut som knypplad spets. Därmed fick fnurket åka till textilkonservatorn på Historiska museet i Stockholm. Efter en tid kom ett fax från konservatorn. Fnurket visade sig vara dels en bit spets, dels ett litet tygstycke. Spetsfragmentet utgjordes av en knypplad flätspets med picot (d v s en uddkant). Tråden bestod av guldlindad silkestråd (lantråd). Tygstycket var sannolikt ett tunt och fint silkestyg.

Konsten att knyppla växte fram i Italien under renässansen på 1400-talet och tekniken spreds vidare ut i Europa genom handelskontakter och mönsterböcker. Spetsarna blev mycket eftertraktade. Man brukar anföra den knypplade spets som fanns på fru Margareta Trolles liksvepning, som den äldsta knypplade spetsen i nuvarande Sverige. Hon avled år 1522 och var hustru till riksrådet Jens Holgersen Ulfstand, byggherren till Glimmingehus i Skåne.

Kan det vara en knyppelpinne?
Vanligen anses att det är först på 1600-talet som man börjar knyppla spetsar i Sverige. Det äldsta belägget för knyppling i Vadstena är en knyppelpinne från 1600-talet som hittats på Vadstena slott. Men det finns kanske ett äldre belägg på knyppling - en träpinne, som kan vara en knyppelpinne, hittades vid en utgrävning i kvarteret Brevduvan i Linköping 1989. Den hörde till lämningarna efter en stadsgård som kunde dateras till senare delen av 1400-talet och en bit in i 1500-tal. Fyndplatsen ligger bara ca 200 m öster om platsen där vi hittade spetsfragmentet.

Vårt lilla fnurk från kvarteret Absalon kan vara det hittills äldsta fyndet av knypplad spets i landet. Vi vet dock inte var spetsen tillverkats, vad den suttit på och vem som använde den. Ordet fnurk i det här sammanhanget är förresten den dåvarande projektledarens (d v s undertecknads) högst personliga uppfinning, som beskrivning av något jordigt och trassligt. Skulle någon vara intresserad av att se såväl spetsfragmentet som den misstänkta knyppelpinnen så finns de utställda i den fasta utställningen en trappa upp på Linköpings slotts- ochdomkyrkomuseum.

Ann-Charlott Feldt
arkeolog